• Min första uppfödning på Stenbäcken, fölet Baltsar, född 15 maj 2000, efter Mogum U. Baltsa!

  • Mitt vackra hem som jag kunde köpa och flytta till på gamla dar! Inflyttning till påsk 1999.

Mitt första år på Stenbäcken 1999, då jag tog mig tid att hässja höet.

MIN TRO

 


Var har Du Din tro?
Löven dallrar på aspens grenar, återkommer vår efter vår så länge ingen skadar aspen. Ingen mänsklig varelse kan omforma universum, eller skapa ett enda dallrande löv. Där står vi maktlösa och får stå och se på varje vår och förundras över det som händer.
Men har Ni någon gång hamnat i en situation utanför Er egen planering? Plötsligt händer något oförutsett, något som inte kan förklaras eller förutspås. Då är det skäl att ställa sig frågan, varför? Vilka krafter eller viljor styr vårt beteende och vårt handlande i olika situationer. För jag är övertygad om, att lika väl som det händer oförklarliga saker i naturen ständigt och jämt, lika säkert torde det vara att vi ibland styrs av krafter utanför vår egen kontroll.
OK, Ni vill ha bevis. Jag har haft turen att äga två nordsvenska ston, duktiga i monte`. Jahnita blev min älsklingshäst, kanske för att vårt psyke var så likartat. Men åren går och till sist är det sluttävlat, både för mig och för Jahnita. Vad gör man då? Min bestämda uppfattning var, att det skulle bli svårt att avveckla Jahnita, dels med tanke på hennes känsliga spyke och dels för hennes kärlek till Stenbäcken, som visat sig varje gång hon kommit tillbaka hem. 
För något år sedan fick jag ett PM från en tjej som ville köpa Jahnita. Hennes stall hade hästar som tävlat mot Jahnita och tjejen kände Jahnita ganska väl. Men Jahnita var inte till salu. Förra hösten lånade jag ut Blixten som jag själv har fött upp. Han fick bli gårdshäst och jag räknade med att han skulle stanna på gården. Priset var ganska lågt, ja jag vet, dålig i affärssammanhang. 


Tjejen som skulle köpa Blixten ville ha en A1 försäkring och var tvungen att ha veterinärintyg för att få teckna försäkringen. Då böjprov gjordes reagerade Blixten mot denna behandling och blev inte godkänd. Böjprov är enligt mig som att skjuta rysk roulette. I början på maj fick jag tillbaka Blixten, frisk, välmående och haltfri. Jag ringde då tjejen som var intresserad av Jahnita och hon tände direkt. Ville ha Jahnita till fölsto och det pris hon erbjöd var jag nöjd med, så nöjd att jag körde Jahnita till Romme som ett sista tack och farväl, varifrån hon fick fortsätta till sitt nya hem. 
För att undvika missförstånd vill jag tillägga, att jag är helt övertygad om att Jahnita blir väl omhändertagen i sitt nya hem, kanske till och med bättre än om hon stannat hos mig. Jag har ju inte precis framtiden framför mig. Det som är säreget i denna historia är hur väl allt passade in. som bitarna i ett välskuret pussel.


Danny Vikander: "Ragnar jag kan se en tråd i ditt skrivande hur det förflutna har påverkat dig eller det förflutna har påverkat oss alla. När du beskriver hur hästens och ditt eget psyke passade ihop finns en en fruktansvärd sanning i detta. För mig är detta ganska enkelt att förstå som studerat psykoanalys. Det finns så mycket att skriva om detta men långa texter kan bli jobbiga att läsa. Alla är vi mer eller mindre traumatiserade och det förflutna har satt sina spår. Ragnar nämner den bubblan som satte sina spår under uppväxten. När jag som mest jobbade med traumatisering jobbade jag som mest med Hypnoterapi som anses vara skarpaste verktyget (klienten gör jobbet). I vissa fall när en bakgrund inte kunde lösas eller den primära orsaken hittas, valde jag alltid att använda tidigare liv terapi under hypnos. Problemen löstes alltid, men som jag sa till klienterna att om du var i ett tidigare liv eller inte vet inte jag, utan bara du själv, det viktigaste var att problemet löstes. Jag har varit med om de mest besynnerliga upptäckter under hypnos och det är så man ryser av bara tanken. Detta ska jag skriva en annan gång!!"


Mats Owe Peetersson:
"Jag har haft förmånen att få födas fyra gånger i samma liv. Jag föddes 1961 i Barcelona och lämnades på barnhem av en förtvivlad mor. Jag föddes på nytt när jag kom till mina adoptivföräldrar i Göteborg 1963. När jag var 38 år gammal drabbades jag av en inflammation i storhjärnan som heter ensephalit och jag fick börja om på noll igen, lära mig äta och gå. Lära känna hela min familj och alla mina släktingar och vänner på nytt då hjärnan glömt vilka dom var. Det går inte att beskriva sviterna utav denna sjukdom. Detta var min tredje födelse. Vid 43 års ålder drabbades jag av plötsligt hjärtstopp på Mölndals Torg och vaknade på Sahlgrenska några dagar senare uppväckt ur nedsövningen, räddad av förbipasserande sjuksköterska och defibrillerad tillbaks till livet. Efter detta har jag fått mitt femte barn och är idag 53, aldrig har jag känt mig mer levande än nu. Läste om en man som fick vänta tills han var 89 innan han förstod varför han fick överleva alla andra. Det var nämligen på sitt 89.de levnadsår han fick rädda sitt barnbarn ur en övertänd villa sekunderna innan hela huset brann ner. Det är aldrig någonsin försent för någonting. Tänk på det när allt känns hopplöst."


Det ser ut som att mitt inlägg om Jahnita har fängslat flera. Vad kul! Det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men i första hand får alla tolka budskapet utifrån egna erfarenheter. Dan Andersson var det väl som skrev "det finns något bortom bergen....". I alla tider har naturen och universum skapat ideer och tankar om allt det oändliga som fängslar oss även i dag. Man behöver inte vara troende eller religös för att förstå det som händer i natur och universum, men det är viktigt att LYSSNA! Det är väl där det brister för de flesta. Tid har blivit en bristvara i dagens samhälle. Genom en tråkig uppväxt förlorade jag min barndomstro, även om jag gjorde vad jag kunde för att hitta den. 1951 var jag på bibelskola i Stockholm, men min Gudstro var allt för skadad för att kunna repareras. I dag inser jag detta faktum, hur viktigt det är att förstå naturens växlingar och att rätt tolka dess innebörd. Tyvärr har vi ett problem med all terror och krig, som i många fall är orsakade av förtryck och övervåld från de som har makten.

 


GUD är LIVET, LIVET är GUD!
Nu har jag sen en tid tillbaka återtagit min gamla vana att gå minst tre kilometrar om dan, detta för att syresätta blodet och musklerna samt kroppen för övrigt. Det är viktigt att vara rädd om den kropp som bär det liv, som man fick en gång vid födelsen.
Jag har tidigare ställt frågan: Var har du din tro? Att tro förknippas ofta med att tro på Gud. Men tro är så mycket mera. Även Gudsförnekaren har en tro. Min tro bygger på mina egna upplevelser på gott och på ont. Men knappast på tron av den Gud som vår religion förestavar. Den tron fick jag nog av i skolan och under uppväxtåren!


"Roger strövar stilla och fundersamt omkring på sydsluttningen. Han har sökt ro i skogens stillhet. Det svaga suset i granarnas toppar lugnar oron i hans bröst. Roger sätter sig på en stubbe i skogsbrynet och låter solens varma strålar smeka hans kind. Men denna eftermiddag har han svårt att se och känna Guds godhet. Han har just kommit hem från skolan. Morgonens lektionstimme i kristendomskunskap blev en fullständig mardröm för Rogers känsliga sinne. Lärarinnan, gammal och grå, är kommen från en svunnen tid. Hon var redan på 1800-talet lärarinna i obygden. I obygden stannade hon. Debatten om helvetesläran, som fördes i kungliga huvudstaden omkring 1910, nådde aldrig fram till henne. Lärarinnan lever kvar i det förgångna, formad av en kärlekslös gudstro och stöpt i formen av Martin Luthers katekes med de tio budorden och dess förklaringar: “Du skall“ - “Ve Dig“- “Satan“. -- Vedergällning - Straff - Helvete.-- Den brinnande flammande Gehennadalen: Avgrunden mellan de onda och de goda."


Där kom ett litet avsnitt från mina memoarer, som kanske aldrig blir utgivna. Skammen från barnaåren var så stor att jag gömde mig i gestalten av Roger. Men nu har jag lämnat allt detta bakom mig. Demonerna från barndomen kan inte längre göra mig illa. Jag har hittat min personliga tro. Tron på livet som det dyraste som finns, har reviderat min livserfarenhet. Kanske även tio års vandring med cansern har bidragit till, att jag äntligen har hittat mig själv. Om min Gud är liv, då är det min skyldighet att vårda detta liv och därmed allt levande. därmed följer även vikten av att vårda både växter och djur. Ty Gud finns i det levande och inte i något efterkonstuerat, som prästerna och religionen har åstadkommit. Om dessa mina tankar är hädiska, då får jag väl leva med dem, ty detta är min tro!


Det ser ut som att mitt inlägg om Jahnita har fängslat flera. Vad kul! Det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men i första hand får alla tolka budskapet utifrån egna erfarenheter. 

 

Rapport från Stenbäcken
Livet är fullt av överraskningar, eller vad anser Ni om följande.
Jag höll på att rödfärga huset och en bil kommer körande. Två äldre damer stiger ur och frågar om jag är Ragnar Blomqvist. De verkade hyggliga så jag medgav att så är det.
Min Farfar kom från Ekshärad och hamnade så småningom i Lekvattnet. Nu visade det sig att dessa damer var mina tremänningar. Deras mamma var syster till min farfar! Något som jag inte har haft en aning om. De hade hittat mig då de sökte på Google. Det blev kaffe och en trevlig pratstund med släktingar som jag inte haft en aning om.

 
Berit Blomqvist
 
Berit Blomqvist Sånt händer bara dig far♥️
 
 
Ragnar Blomqvist Jo, en sällsynt upplevelse! Far hade ingen kontakt med Ekshärad och därmed blev vi barn utestängda från fars härkomst. Kanske inte så konstigt att man har känt sig som en halv människa. Det blev mors sida av verkligheten som fick dominera: Morfar som kom flyttande från Östmark till N:A Gräshöjden på gränsen till Gräsmark. För övrigt blev det min farbror Julius och fastrarna i Lekvattnet som blev mina övriga släktingar tillsammans med deras barn.
 

 

 

Robyn Young

 

Brödraskapet
I julklapp av Annica fick jag boken Brödraskapet av Robyn Young, en ung författarinna från Oxford, ännu inte fylda fyrtio år, men en mycket kunnig och lovande författarinna. Robin Young var klar med sin debutroman innan hon fyllt trettio år. Hennes bok visar att man behöver inte vara kille för att skriva om krig och elände. Brödraskapet är hennes debutbok, en debut som lovar mera skön läsning i framtiden och hennes debut torde vara svårslagen i bokbranschen. Hennes porträtt av Garin i fängelsehålan, vittnar om klokskap och medmänsklighet.


Jag är inte klar med första boken, som handlar om Tempelriddarna och den Heliga Graalen. “Frälsning! Persevals sökande är ett sökande efter frälsning. Graalen, föremålet för hans sökande, är inte någonting son kan hållas i handen. Det kan inte köpas eller säljas och man finner det inte genom att leta, utan genom att öppna sitt hjärta för dess innersta väsen. Det är där det finns. I hjärtats käril. De som ser Graalen som ett svärd, tror att man finner frälsning genom krig. De som ser den som en bok, tror att visdom kan förverkliga deras sökande.”
I detta budskap finns framtiden, men budskapet måste vara att vi skall lyssna till vårt hjärtas sträng och låta oss formas. Då kan vi också bli bärare av den Heliga Graalen.


I dessa rader finns framtiden. Det är min förhoppning att Robyn Young i framtiden kommer att skriva om en värld där det visar sig, att krig inte längre är en framkomlig väg till försoning och fred. Det borde gå att skriva om framtiden, likaväl som att skriva om krig som hände för 1000 år sedan. Jag hoppas att Malala, Robyn Young och Barak Obama formar framtiden till det bättre. En framtid utan krig, men då måste vi alla vara med och påverka framtiden med de möjligheter vi har.

Tankens kraft

 

TANKENS KRAFT
Du blir vad Du tänker. Detta skulle kunna vara sammanfattningen på Kay Pollaks bok: Att välja glädje. Det här är ingen bokrecention men jag har fastnat för några av hans tankar. 


Kay Pollak menar att vår kropp består av 50 billioner celler. En ofattbar siffra. Han menar också att kroppens atomer byts ut till 98 % under 1 år. Då kan man undra varför man känner sig så gammal ibland? Kan det vara så, att detta är förknippat med vår kultursyn; att alla skall åldras och dö? Är vi fostrade i ett felaktigt tänkande? Är det våra tankar som binder ris på vår rygg och som hindrar oss i vår pånyttfödelse? Vi blir vad vi tänker är en del av Pollaks budskap. Då måste positiva tankar vara vår bästa följeslagare genom livet. En synnerligen angelägen tanke för alla dem som inte har arvet efter rika föräldrar att glädjas åt. Viktigare än pengar är arvet efter föräldrar med positiv livssyn och som sprider positiva tankar omkring sig. 


Om ovanstående tes är riktig, är det då så konstigt om många av våra barn och ungdomar mår illa och har svårt att klara av sin livssituation? Tänk Er själva om Era föräldrars enda tanke här i livet är: Hur skall jag kunna fixa spriten så jag blir av med baksmällan? Eller att tråna efter andras ägodelar och sno dem för att få ihop till knarket. Alltför många ungdomar lever i denna verklighet.
Kay Pollak skriver: "Jag påverkas av varje tanke jag tänker. Jag skapar den jag är med mina tankar. Mina tankar är skapande." I boken Kunglig Sjökapten, ett historisk drama från 1600-talet, kunde jag läsa:" Att leva är inte nödvändigt, men att segla är det." Eftersom jag inte har några seglingsmöjligheter, vill jag forma min egen tes; att leva är inte nödvändigt, men att drömma är det. Jag tror att Kay Pollak har rätt: Ty våra drömmar formas av våra tankar och de leder oss dit vi själva vill, lika ofelbart som att skutan går dit skepparen styr. Ibland är det bra att förankra en sanning man hör från andra, med jämnförelser ur egen livssituation. Eller vad gillar Ni följande?


Då jag växte upp fick jag ingen möjlighet att studera vidare efter 7-årig folkskola. Redan i skolåldern var jag med och kämpade i skogen och körde fram tunga timmerstockar, ibland i meterdjup snö. En tillvaro som få av dagens ungdom skulle klara av att genomföra. Men mina drömmar höll mig vaken då mina lemmar domnade av trötthet. Det är nu det intresanta kommer. Jag drömde om att bli advokat och försvara de svaga i samhället. Jag drömde också om att få bli författare, men en inbyggd rädsla från barndomen höll mig tillbaka. Jag vågade inte yttra mig i offentliga sammanhang, ännu mindre att skriva ned mina tankar. Men i somras hände något. Jag befann mig i Ådalen. Jag fick uppleva på nytt vad som hände där i början på trettiotalet. Hur militären blev utkommenderad av den bestående ordningen och öppnade eld med sina krigiska gevär, mot ett fredligt och obeväpnat demonstrationståg.. Unga som gamla, kvinnor och barn mejades ned. Detta var några år innan Hitler kom till makten i Tyskland. Vi har förfasat oss över bilder från Song My i Vietnam under sextiotalet, där barn mejades ned. Men är det inte samma andes barn som står för dödandet i båda fallen? Massakern i Ådalen inträffade 1931. Eftersom jag fyller år i januari, var jag född då detta hände. Men händelsen gör att det känns svårt att ha respekt för det etablerade samhället. Det finns fortfarande många avarter som det tycks vara svårt att rätta till för de styrande i samhället: Orättfärdiga bonusmiljoner och skatteflykt är bara några exempel. Respekten för de rika och respekten för kapitalet är denna tids största kräftsvulst. Operera bort den och jämna ut klyftorna i världen och vi får en bättre värld att leva i.


Förlåt mig. Jag kom in på ett villospår. Jag skulle berätta om hur mina tankar har format mig och min familj. Mina drömmar om att bli advokat har besannats på så vis att min yngsta dotter valde att studera juridik med tema på sjöfart. Min äldsta dotter valde journalistlinjen med inriktning på sjöfart. Båda mina döttrar har lyckats att förverkliga mina drömmar! Hur är detta möjligt? Jag har aldrig berättat för dem om mina drömmar. Jag har aldrig medvetet påverkat deras drömmar.Det har de själva klarat av. Då kommer vi till en mycket viktig fråga; Har mina drömmar påverkat mina gener och vandrat vidare till mina barn? Ja, mycket talar för att Kay Pollak har rätt, ty Tankens kraft är stor, större än vad många tror.

Maria födde i stallet

Här kommer en betraktelse som kanske hör hemma under jul, då det inte fanns plats för Maria på Härberget utan hon fick föda i ett stall!

Hej! Jag har lovordat UG efter repotaget om Egon, men efter det senaste om pedofilen finns viss anledning till kritik. Varför, då han fanns i ER närvaro, ställdes aldrig frågor varför man stämplas som pedofil. Vad är orsakerna bakom, jag anser att ingen föds in i denna situation. Skall samhället komma tillrätta med problemet, måste frågan ställas: Varför händer detta? Efter onsdagens avsnitt kan jag inte finna något som rättfärdigar TV-tiden. Att pedofiler är hatade det visste vi sen tidigare, vi visste också varför de tillhör samhällets mest hatade grupp av människor. Kommentarerna efteråt talar sitt tydliga språk. 
På min hemsida har jag berättat om livet i Hammarkullen på 70-talet. Berättat om utanförskap och hemlöshet, berättat om övergrepp och maktlöshet. Jag minns en flicka i 12-13årsåldern, som sovit över hos en kompis. Då mamman ringde och bad henne komma hem vågade inte flickan gå hem ensam utan sällskap. Hon ringde mig och jag ställde upp och flickan kom hem den gången.
Vid ett annat tillfälle blev jag vittne till ett slagsmål mellan flickans fosterpappa och en annan man som kommit in i lägenheten. Vad som fastnade i mitt medvetande var hur gästen slog på fosterpappan, som var för berusad för att försvara sig, hur gästen slog utan att visa tecken på aggressivitet. För mig var det en gåta hur man kan slå någon utan att vara arg!
Hur mycket vet egentligen de sociala myndigheterna av vad som händer innanför hemmets dörrar? Egon dog i en sandlåda på en järnvägsstation en kall natt, därför att han inte vågade gå hem. Jag har berättat om flickan som inte vågade gå hem till sin berusade mor. Se detta som det mest graverande exemplet på utanförskap, för när är man i större maktlöshet, än då man inte vågar komma hem.

Torsdagen den 3 april 2014 från min Hemsida

 
 
 
 
 

 

JAG VILL TACKA LIVET

 

Sången om tacksamhet
Postat 6 mars, 2014
Det här är väl en välbekant sång för de flesta. Arja har sjungit på svenska om att hon vill tacka livet som gett oss så mycket. Jag gissar att texten är rätt ordagrant översatt från spanskan. Jag lägger in den under här. Här är i alla fall en gudomligt vacker inspelning med marschdrottningen Mercedes Sosa.
Jag har hört en berättelse om den här sången. Det sägs att Violetta Parra som skrev sången hade en djup gudstro och att sången egentligen är en bön, det var bara det att den kristna tron var något som den förtryckande makten använde för att hålla folket i schack så det var svårt för henne att använda ordet ”Gud”. Då fick det bli livet istället. Så är det säkert för många idag också. Många av de kristna orden dras med negativa associationer som kan göra att folk värjer sig (fast det här försvinner nog mer och mer med generationsväxlingarna?). Då är det härligt att tänka att tron kan leva vidare även om man är kritisk till institutionerna. Tacksamheten måste få fortsätta att ta sig uttryck.

Det kanske är som en präst jag pratade med som sa: ”Om jag inte trodde på Gud, vart skulle jag gå med min tacksamhet?”

Läs också det här som jag tidigare skrivit om tacksamhet. Kanske pilgrimens viktigaste ord?

Hämtat från Svenska Kyrkans Blogg

 

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det gav mig två ögon
Och när jag dom öppnar
Kan jag klart urskilja det svarta från det vita
Och högt däruppe himlens mantel strödd med stjärnor
I mängden människor, den Som jag älskar
Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
De har gett mig hörsel
Som i all sin vidhet
Fångar natten och dagen
Syrsor och småfåglar
Turbiner, hammare, ett hund skall och ett ös regn
Och röstens ömhet hos den som jag älskar

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig ljudet
Och hela alfabetet
Så att jag fick orden
För tankarna jag tänker
Moder, vän och broder
Ljuset som upplyser
Den karja väg min älsklings själ ska Vandra

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det gav mig lång vandring
För så trötta fötter
Jag gick genom städer
Genom djupa vatten
Över stränder, berg, i Öknar och på slätt land
Hem till ditt hus och dina Gröna ängar

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gav mig ett hjärta
Som i grunden darrar
När jag ser på frukten av det hjärnan skapar
Och det goda så långt borta från det onda
När jag ser in i dina klara ögon

Jag vill tacka livet
Som gett mig så mycket
Det har gett mig skrattet
Det har gett mig smärtan
Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Dom två ting som skapar alla mina sånger
Och mina sånger som är era sånger
Och alla sånger som är samma sånger
Och mina sånger som era sånger
Och alla sånger som är sanna

AddThis Sharing Buttons
Det här inlägget postades i andlighet, Dagens Kyrka, musik, vara människa av Tomas Jarvid. Bokmärk permalänken.
EN REAKTION PÅ “SÅNGEN OM TACKSAMHET”
Rebella den 24 januari, 2015 kl. 01:46 skrev:
Finns på Parras sista skiva. Året efter sköt hon sig.

(Det sista ”sånger” har trillat bort)