7. sep, 2016

ATT ÅLDRAS

 

INVARSSONOPERSSON
Igår klockan tolv briserade så bomben i en märklig, och kaosartad, gemensam presskonferens från Norge och Sverige. I den norska laguppställningen fanns förbundets ordförande Svein-Morten Buer, Birgit Ranheim som leder det norska dopningsarbetet, och Anne V Wangen som är chef för hästvälfärden i det norska travförbundet.souloyaffaren-presskonferens

Sveriges lag bestod av en enda person, generalsekreteraren Johan Lindberg. Det ger en tydlig signal att det norska travförbundet har haft hand om taktpinnen i detta ärende. Och jag blev särskilt imponerad av professorn Birgit Ranheim som hela tiden gav tydliga och rediga svar på de frågor som ställdes.

En uppgift från Birgit Ranheim är speciellt intressant:

-Det är inte möjligt för hästar att uppnå så här stora värden av Kobolt utan att de har fått det intravenöst.

Fabrice Souloy har alltså på ett systematiskt sätt sprutat i sina hästar Kobolt.

 

INVARSSONOPERSSON
Igår klockan tolv briserade så bomben i en märklig, och kaosartad, gemensam presskonferens från Norge och Sverige. I den norska laguppställningen fanns förbundets ordförande Svein-Morten Buer, Birgit Ranheim som leder det norska dopningsarbetet, och Anne V Wangen som är chef för hästvälfärden i det norska travförbundet.souloyaffaren-presskonferens

Sveriges lag bestod av en enda person, generalsekreteraren Johan Lindberg. Det ger en tydlig signal att det norska travförbundet har haft hand om taktpinnen i detta ärende. Och jag blev särskilt imponerad av professorn Birgit Ranheim som hela tiden gav tydliga och rediga svar på de frågor som ställdes.

En uppgift från Birgit Ranheim är speciellt intressant:

-Det är inte möjligt för hästar att uppnå så här stora värden av Kobolt utan att de har fått det intravenöst.

Fabrice Souloy har alltså på ett systematiskt sätt sprutat i sina hästar Kobolt.

Katharina Wenzel
Jag tar mig friheten att berätta hur det känns att åldras och då jag var född i jan, samma år som militären blev utkommenderad att skjuta fredliga demonstranter i Ådalen, anser jag mig ha åldern inne.

För ett eller två år sedan, då min bil var avställd, gick jag de fem kilometerna till affären för att handla. Sedan lika långt hem med varor i ryggsäcken. Inga problem alls.

För någon vecka sedan bestämde jag mig för en ny runda i butiken. Bilen var avställd på grund av problem med synen. Jag har alltid haft god kondition efter att ha arbetat i skogen från tidig barndom. Dessutom började jag springa, då jag närmade mig de 60 åren. Detta för att klara mitt städarbete i Göteborg. Halvmaran i Göteborg klarades några gånger med godkänt och följdes senare med start i Lidingöloppet och ett Maraton i Borås. Grädde på moset var Kungsleden mellan Abisko och Kebnekejse, med 20 kilo i ryggsäcken.

Jag berättar inte detta för att skryta, utan för att visa hur det känns att åldras. Jag handlade i butiken och plockade ned varorna i ryggsäcken, cirka tio, elva kg. Vädret var skönt och jag började gå hemåt. Men ganska snart upplevde jag att det inte var lika lätt att gå längre. Benen började bete sig som gummistavar utan styrsel. Min vilja hade ingen talan längre. Jag anade att jag inte skulle klara detta. Vid Råda kyrka försökte jag stoppa några bilar, men trots att det fanns god plats i bilen var det ingen som stannade.

Jag fortsatte lite till, men vid en villa fanns ett äldre par som gjorde höstfint i sin trädgård. Jag stapplade in på deras tomt och bad om hjälp. Snälla människor, där husets herre startade bilen och körde mig hem. Äventyret var över!

Jag lovar att aldrig göra om detta. Min närmaste granne har lovat hjälpa mig, då jag behöver något.