22. dec, 2016

Susanna Alakoski

Babel söndag 21 okt 2012

Första gäst i Babel denna söndag var författarinnan Susanna Alakoski, som berättade episoder från sin barndom, som inte alltid var så ljus. Det blev en berättelse om tillkortakommanden och känslor av skam. Detta öde delar Susanna med många medsystrar och bröder. Men det är ju inte barn och ungdom som växer upp i fattigdom som borde ensamma känna skammen. Nej, det är de styrande i våra politiska partier och på våra kommunalkontor, som skall känna skammen över att ingen rättar till felen i vårt samhälle. År efter år rullar det bara på i samma gamla hjulspår.

De fattiga förnedras och formas under skammens rodnad till passivitet, i stället för att gemensamt gå ut och kräva rättvisa. Men samhället behöver inga stängsel för dessa innevånare, de vet sin plats och stannar där. Tyvärr. Har Ni tänkt på att under vår tideräkning, har ingenting hänt. Samhället styrs av samma system som alltid varit rådande. I vår tideräknings början skakades Rom av ett slavuppror, men som till sist slogs ned och dess ledare spetsades på pålar.

Nog är det märkligt hur lite mänskligheten lärt under dessa 2 000 år sedan dess. Det är också märkligt hur samhället lyckas styra upp sina undersåtar till att inte ifrågasätta sin livssituation. Jag har tidigare idag berättat om vilket rabalder det blev då Tommy Engstrand försökte försvara Bosse Hanssons mindre lyckade inpass under en match. Det torde vara allvarliga fel någonstans hos de styrande, då de lyckas så till den grad programmera befolkningen att några ord, där en färgad beskrivs på ett olämplig sätt, väcker större avsky än den behandling som vederfares människor i Libanon, Gasa och Syrien med flera platser. Listan kan göras hur lång som helst.