Min släktkrönika

Svarta demoner

Foto Svarta Demoner   John Bauer

 Svarta demoner

 

REGISTER, FÖRSTA DELEN

PROLOG
BERGTORP

HELMER

TOMTA                                                                                                                                                                                                           

ROGER   

SKOLAN BÖRJAR

NILS KEYLAND
GRISSLAKTEN
ODLINGEN
NAZI-TYSKLAND
HÖSTEN 1940
SOMMALOV 1941
HÖSTEN 1941 . ROGER
HÖSTEN 1941 . ELLA

MARIEBERGS SJUKHUS
MJÖLKHÄMTARE UTAN HINK
STORMEN
OMBYGGNADEN
VINTERN 1943
SKIDTÄVLINGEN 1943
VÅREN 1943
AUGUSTI 1943 - NAZI-TYSKLAND
MED MORFAR
JUSSI OCH JÖRGEN
EPILOG
FORTSÄTTNING PÅ MIN SLÄKTKRÖNIKA

 SVARTA DEMONER - MIN SLÄKTKRÖNIKA
John Bauers tavla beskriver vad jag berättar om, till och med stenen som var mitt gömställe, längst ned i bilden till höger, finns på barndomshemmet Nordtomta i hagen nedanför källaren. Otroligt att en tavla kan berätta allt som jag behöver en hel bok för att berätta!

FÖRORD
84 år, det är nästan ett sekel.
Så länge har min far kämpat och hans liv följer ett Sverige i förvandling. När han som ensam och övergivet barn vandrade genom de värmländska skogarna hade han aldrig kunnat drömma om att han en gång skulle använda sin dator till att kommunicera med människor i hela Sverige, och utanför landets gränser. Hur skulle han han ha kunnat det ? I barndomshemmet fanns ju vare sig telefon, el eller ens vatten..
Men att han drömde är jag övertygad om. Det har han nämligen gjort hela livet. Men framförallt, han har levt sina drömmar. När inte jordbruket, där jag föddes, gav utdelning, drömde han om ett annat och när det bokstavligen brann upp drömde han om stadslivet och det egna företaget. Han har haft teve-affär, antikvitetsaffär och fastighetsskötarbolag bland mycket annat, och han har försökt hjälpa ungdomar på glid i Hammarkullen. Men den häftigaste drömmen som han levt, är den när han gjorde det som han hela tiden sagt att han skulle göra efter pensionen. Han flyttade tillbaka till Värmland, skaffade några travhästar som han tränade och faktiskt tjänade en del pengar på. Jag kan än idag fundera på vad hästskötarna på Åby Travbana tänkte när en 65-åring kom in till dem och sa att han ville praktisera hos dem, för nu skulle han ta travtränarlicens.
De visste inte att de pratade med en man som alltid ser till att förverkliga sina drömmar.
Min fars största dröm har dock varit att skriva och en dag ge ut en bok. Självklart skulle han förverkliga även den drömmen!
Berit Blomqvist
.............................................................................


FÖRFATTARENS SAMMANFATTNING
Boken är skriven i tre delar: Första delen handlar om uppväxten fram till 1945
Andra delen är händelser under tidens gång. Tredje delen handlar om återtåget, resan från Göteborg och hem till Värmland.

En andra upplaga skall tryckas, med tillägg för vad det egentligen var som BILOLYCKAN handlade om! Tillägget kommer sist i boken.

Varje del i boken har ett eget register
Boken är inte fulländad på något vis, men den är min beskrivnng över en lång resa genom livet. Jag hoppas att Ni kära läsare och mina vänner
på Facebook skall hitta ett och annat litet korn som kan förgylla er vardag!

Från en vän på Facebook

"En sak är säker, dom som överlever det tuffa, blir gamla i sinnet i tidig fysisk ålder. Andra som ger upp, försvinner. Men dom som har ett lättsamt liv, förlorar mycket av den insikt vi har att lära igenom smärtan.

Smärtan är nyckeln till visdom, det är jag säker på efter alla dessa år och min fundering över livet."

Emmelie Pinter

FÖRSTA DELEN 
Prolog
Det är en vanlig fredageftermiddag i slutet på oktober 1970 och Roger är på väg till sitt arbete i Mölndal. Det har börjat mörkna, men vädret är bra. En blek nymåne glider försynt över grantopparna i sydost. Tidigare under dagen har Roger och hans familj varit ute med bilen och handlat på OBS Stormarknad i Bäckebol. Han är ledig under helgen som kommer och han har planerat att åka till Värmland tillsammans med familjen under ledigheten. Roger tjänstgör på ett bevakningsföretag och han skall nu göra sitt sista arbetspass den här veckan.

Roger, som bor i Bergsjön, tar bilen klockan 18.45 för att åka till arbetet. Bilen är en liten tvådörrars röd engelsk MG och Roger kör Ljusårsvägen mot Göteborg. Vid den första stora rondellen ser han en mörk taxibil svänga in i rondellen från vänster. Roger har god marginal till taxibilen och fortsätter. Från höger ser han återigen en taxibil på väg in mot rondellen. Den bilen kommer mycket fort, men den har väjningsplikt före infarten till rondellen. Roger känner sig skrämd av bilens framfart, men han har kommit för långt fram i rondellen för att kunna stanna. Han trampar i stället på gasen för att hinna genom rondellen och undan den kommande taxibilen. Roger vrider huvudet åt höger och kollar in taxibilen. Han är ganska övertygad om, att han hinner undan den framrusande svarta bilen.

Blåljus, sirener, polisbilar, bärgningsbilar, ambulanser och en skara chockade människor nedanför rondellen, som tysta står och tittar på. Den lilla MG-bilen hann inte undan. Taxi-bilens vänstra framskärm träffar MG-bilen strax bakom höger bakhjul, med sådan kraft att MG-bilen flyger in i vinkelräcket på andra sidan. Av den våldsamma stöten mot räcket, pressas bilens vänstra sida, strax bakom vänster dörr, in i ryggstödet på bilens baksäte. Bilen klarar inte de våldsamma krafter som kommit i rörelse. Efter smällen in i vägräcket rämnar bilen mitt itu strax bakom framstolarna. Två bärgningsbilar får bärga var sin halva av bilen, för vidare transport till Gamla Tuvevägen på Hisingen.

Några polismän anländer snabbt till olycksplatsen för att fastställa olycksorsaken. Vittne till olyckan är den taxibilsförare, som kom in i rondellen från vänster. Den påkörande taxibilen kom från Norra Kortedala och dess förare är en extraknäckande förste Polis-assistent. MG-bilens förare, som medvetslös och med svåra huvudskador fördes i ambulans till Salgrenska sjukhuset, kunde inte höras på platsen, men skadorna på hans bil visar tydligt var taxibilen har träffat. Taxibilens förare uppger felaktigt att det är MG-bilens förare som kör på och träffar taxibilens vänstra framsida.

Det är inte klarlagt om de journalister som anlände till olycksplatsen, hade möjlighet att besiktiga MG-bilen innan vrakdelarna kördes bort, eller om de enbart gått på taxiförarnas beskrivning av olyckan. Kan det ha varit medvetet som journalisterna undanhöll sanningen? Var det för att taxibilens förare var en 44-årig polis som sanningen undanhölls? Respekten för överheten var fortfarande stor 1970, trots ungdomsrevolten 1968. Faktum kvarstår att tidningsreferaten dagen efter olyckan ger MG-bilens förare skulden till olyckan och att det var han som körde på taxibilen. Skissen, som polismännen upprättade, efter anvisningar från den extraknäckande polisassistenten ger också sken av att det var MG-bilens förare som körde på taxibilen och inte tvärtom. Göteborgspostens sportjournalist, som snabbt anländer till platsen, retar sig över alla fartdårar på vägarna. Vad MG-bilens förare beträffar menar han, att enda orsaken till olyckan var förarens egen farlighet och han tillägger ironiskt: ”finns han kvar i tillåtelsen att köra bil?”


BERGTORP
Året är 1931 och vi är inne i dess första månad. I Lekvattnet ligger snön meterdjup och kylan är rekordsvår. Men det är vackert i naturen denna vinter. Snökristallerna glänser som slipade diamanter i det bleka solljuset. Granskogen är klädd i sin vackraste högtidsdräkt och de unga granar, som står där ensamma ute på gärdet, liknar allesammans jättestora vita sockertoppar. Vi befinner oss på Bergtorp, som ligger vackert på sluttningen mot sydväst. En vintrig hästkörväg passerar gården till höger och fortsätter in i Östmarks socken.
På norra sidan av den stora gårdsplanen ligger uthuslängan, som innehåller ladugård med stall, lada, loge och vagnslider. Vatten till djuren hämtas ute på gårdsplanen, där det finns en djup brunn. Med hjälp av en lång stång, placerad på ett stativ, hämtar man upp vattnet till markytan. Men dagen går mot sitt slut. Dagarna är fortfarande korta trots att vi nalkas slutet av januari. Eftermiddagens sista solstrålar reflekteras mot den grå stugans fönster och från husets båda skorsstenar stiger röken som två parallella pelare mor skyn. Det är absolut vindstilla och kylan är i tilltagande.

Boningshusets är en så kallad parstuga från 1700-talet. Det stora huset är delat på mitten av två väldiga öppna spisar, som var för sig har en skorssten som försvinner upp genom taket. Från den murade murstocken ut mot de båda ytterväggarna, finns väggar av bilade kraftiga granstockar. Hela huset är förövrigt timrat av bilade granstockar, som är tätade med lager av skogsmossa. Husets tak är täckt av hyvlade takspånplattor. Golvet är lagt av handbilade kraftiga granplankor. Husets långsidor har fyra fönster på varje sida, medan gavlarna saknar fönster. Husets båda halvor saknar rumsindelning. De består således av vardera ett stort rum. Rummen är upplysta av eldarna i de öppna spisarna. Mitt på golvet i det stora rummet till vänster står fem stolar utplacerade. Vid rummets kortsida står två utdragssoffor. Deras lock är uppfällda och sofforna är bäddade med bolster fyllda av lång råghalm. Bäddarna har också var sin stora fäll av fårskinn.

Framme vid härden, där brasan sprakar muntert, står en kvinna. Hon håller på att koka rågmjölsgröt i en liten trebent gryta. Kvinnan, som är tjugo år, heter Ella. Hon är havande och skall snart föda barn om allt går som beräknat. Ella har långt svart hår, som hänger löst ned över axlarna. Hennes ansikte är nästan runt i formen och avslöjar en antydan om vekhet i de mjuka dragen. Men hennes blå ögon utstrålar värme och tillgivenhet. Ella är klädd i en lång mörk klänning och hon har raggsockor på fötterna. På golvet springer ett litet gossebarn omkring. Hans namn är Ivar och han är tjugo månader. Det gula håret hänger ned över öronen på honom och hans ögon lyser blå i skenet från elden, då han med förväntan sträcker sina armar mot sin mor. Ella tar honom i famn och sätter sig på stolen vid bordet.

I det stora husets andra halva bor Walda och Hilmer samt deras tjugo månader gamla son Rolf. Ellas make Helmer och Walda är syskon. Helmer är född i gammelstugan på V:a Sandheden medan Walda är född på Bergbråten. Ella och Helmer skall flytta till en liten skogsegendom som Helmer har köpt i Mangskog. För närvarande arbetar Helmer på Hof i Norge över vintern. Det är hårda tider under världsdepressionens dagar och det är svårt att få arbete i Sverige. Helmer kom till Hof och fick ett arbete där första gången 1918 tillsammans med sina syskon.
Kvällen övergår i natt. Månen är i nedan och det är mörkt ute. Men det är en underbart vacker stjärnenatt. Miljoner tindrande stjärnor lyser med sina små skimrande ögon och deras sken reflekteras av den vita snön. Vår egen galax, vintergatan, spänner sin båge i skyn och aldrig är stjärnenatten underbarare att beskåda, än när inga andra ljussken konkurrerar om utrymmet i lufthavet. Men denna natt har stjärnorna konkurrens av ett flödande norrsken. Det verkar som om himlen i norr står i brand. I regnbågens alla färgskiftningar, kommer och går det underbara skenet i ett mäktigt pulserande flödesschema.

En ensam räv smyger försiktigt vid ladugårdsknuten på jakt efter föda. Det är svårt att hitta sorkar och möss under vinterns tjocka snötäcke. Men en och annan åtel i form av en höna eller slaktavfall brukar ligga utslängd en bit från ladugårdsfönstret. Räven har märkt, att det är farligt att smyga sig dit under månljusa nätter. Några av hans fränder har fått sätta livet till, då de har kommit för nära åteln och som en följd därav har skottet kommit från den lilla gluggen i ladugårdsfönstret. På andra sidan om gårdsplanen syns en älgko med två fjolårskalvar komma ut från det snöhöljda skogsbrynet. De fortsätter fram till några unga tallar som står ensamma på tunet. En snörik vinter som denna, med mycket frost och kyla, går älgarna hårt åt den unga tallskogen. Det känns skönt för dem att få den friska tallbarren till nattmåltiden.
Natten vilar tung över nejden och tystnaden är påtaglig, Skriet från en löpande räv hörs från andra sidan skogsåsen.

Ella, som somnade direkt då hon lade sig vid niotiden på kvällen, vaknar av smärtor i buken. Hon förstår att barnet är på väg, men hon har ingen möjlighet att komma under läkarvård från en plats som denna. Det finns ingen telefon i byn och till närmaste doktor är avståndet minst två mil. Ella känner sig varm och törstig. Hon lämnar bädden för att få sig en skopa vatten från vattensån vid dörren. Men då hon skall återvända till bädden, går fostervattnet medan hon är kvar på golvet. Hon orkar inte göra något åt det, utan försöker att ta sig tillbaka till bädden. Ella kommer fram till utdragssoffan och försiktigt lägger hon sig ned, medan en önskan passerar genom hennes huvud: Om det blir en son igen, skall han få namnet Roger efter en barndomsvän, som hon kände från skoltiden i Östmark.

Walda och Hilmer har också somnat. De sover lugnt och drömlöst. Hilmer är trött efter en arbetsdag i skogen. Han har pulsat i den djupa snön och skottat sig ned till marken vid de grova björkarna för att fälla dem till ved. Efter en sådan dag känns vilan skön och välbehövlig. Men plötsligt skär ett skri genom tystnaden. Walda och Hilmer vaknar och Walda sätter sig upp i sängen. Då hon förstår vad som plötsligt händer, kliver båda upp från bädden och klär på sig skyndsamt. De skyndar sig in till Ella och då Walda går fram till hennes bädd ser hon ångest i Ellas ansikte. Walda stryker med handen över Ellas huvud som tröst. Därefter går hon till Ivars bädd, lyfter upp pojken och lämnar honom till Hilmer. Walda ber Hilmer att gå in till sitt och vänta med gossen, samtidigt som hon går fram till spisen och blåser liv i de glödande kolen. Hon måste snabbt ordna med varmt vatten, värme och ljus. Mera ved på den pyrande elden och det blir snart ljust och behagligt.

Walda häller vatten i en stor gryta och sätter den vid elden. På bädden av långhalm fortsätter Elna sin kamp. Men då natten går mot sitt slut och stjärnorna därute bleknar alltmer, då är kampen slut och ett litet gossebarn grimaserar illa mot ljuset. Ett skrikande kommer över hans läppar i protest över att behöva lämna det varma och gungande havet därinne. Ella känner sig trots allt väl till mods. Det gick lättare den här gången och som belöning har hon fått sin son Roger.


HELMER
Det är de första dagarna i april 1931. Helmer är på väg tillbaka till Lekvattnet från Norge, där han tillbringat vintern och arbetat på en stor egendom. Helmer är en välväxt man med svart bakåtkammat hår. Han har ovalt ansikte med bestämd haka och breda axlar. Hans kraftiga händer utstrålar styrka och fasthet. Helmer har blå ögon och kraftiga ögonbryn. Han är uppväxt till individualist och är sig själv nog. Världen omkring honom bryr han sig inte så mycket om. Han är klädd i varma svarta vadmalskläder. Kragen på en grå och kraftig sjömansolle sticker upp vid halsen ovanför den svarta vadmalsjackan. Han cyklar utan vantar på händerna men i en liten spånkorg, fäst vid cykelstyret, ligger fårskinnsmössan och hans stickade ullvantar. På fötterna har han kraftiga läderkängor.

Medan Helmer cyklar vägen fram, tänker han på framtiden. Han måste hem till Lekvattnet för att sedan fortsätta till Mangskog och ta gården i besittning, som han köpte i höstas för fyra tusen riksdaler. Det är mycket på en gård att göra och snart är det dags för vårbruket. Han tänker också på Ella och barnet, som han ännu inte har sett. Då kvällen kommer hittar han ett litet gästgiveri där han tillbringar natten och då morgonen gryr är han redan på väg. Han har ännu en lång dags cykeltramp framför sig, innan han är i Lekvattnet. Medan Helmer cyklar, far tankarna vida omkring, snuddar vid modern och stannar vid fadern, som föddes i Ekshärad i en medelklassfamilj. Faderns namn är Nils och så småningom kom han till Lekvattnet och gifte sig med Karolina. Hon var tidigare gift med Wilhelm. Han härstammade från en inflyttad tysk som kom till Sverige redan på 1600-talet. Genom Göta Älvs dalgång letade han sig så småningom till Värmland och bosatte sig i Lakene, Norra Råda. Wilhelm dog i Sundsvall 1890. Dödsorsak, meninegetri cerebri.

Det är den sista veckan i april och tidig morgon. Klockan är bara fem, men Helmer är redan på väg söderut mot Mangskog. Elna och barnen är kvar i Lekvattnet. De kommer att hämtas senare, när vädret har blivit varmare. Helmer har en lång väg framför sig, mellan åtta och nio mil. Men han litar på Kari som är ett nordsvenskt sto. Hon är åtta år, vit till färgen och i sina bästa år. Kari är utvilad och pigg och travar lätt framför den lätta kappsläden. På den är lastat en säck hö och en påse havre avsett till hästen samt ett knyte med smörgåsar och en termos för Helmer. Föret är bra och vädret är det bästa tänkbara. Det är lungt och solens varma strålar är sövande för Helmer, som sitter bekvämt tillbakalutad i kappsläden.

Helmer vaknar med ett ryck. Han sätter sig upp i kappsläden och konstaterar att han redan kommit till Bransbol. Från Lekvattnet har han följt Rottnas dalgång. Helmer stannar hästen vid en södersluttning för att rasta. Kari behöver mat och vila för att klara den långa resan. Kari får en portion havre i en havretornist som hängs över hennes huvud med ett rep. När havren är uppäten plockas tornisten bort och Kari får ett fång hö. För Helmers del blir det en smörgås och en kopp kaffe. Efter en knapp halvtimme är de sedan på väg igen. Då de närmar sig Gräsmark, börjar vädret bli sämre. Det mulnar och solljuset försvinner. Helmer söker upp det lilla värdshuset vid kyrkan och förbereder en sista rast före den avslutande sträckan. Han konstaterar i tankarna, att nu kan det inte vara mer än högst tre mil kvar till Mangskog. Efter rasten är de på väg igen. De färdas på den västra sidan av Rottnasjön, kör förbi Trötvik och svänger åt höger vid nästa avfart mot Borrsjön. Vid Borrsjön svänger Helmer vänster upp mot Ängen. Trots den kalla vintern våger inte Helmer köra över Ängsjön, utan han kör runt den långa sjön. Det är nu inte mer än lite över två kilometer kvar till Tomta och Helmer och Kari har snart nått sitt mål. Snart är de äntligen hemma. Hemma på sina egna köpta ägor. Helmer ser med förväntan fram mot att börja arbeta på sin egen mark.


TOMTA
Tomta ligger i en sänka. Utsikten är därför minimal. Granskogen står tät ända in på åkrarna. Åkern öster om stugan är cirka ett tunnland. Åkrarna söder om huset är på cirka fyra tunnland och de ligger i en sluttning mot norr. Väster om husen finns ett tunnland uppodlad myrmark. Några hundra meter ytterligare väster ut har vi Ö-Torpet, som också har något tunnland uppodlad jord. Skogsmarken, som tillhör gården, är på trettio tunnland. Den består mest av granskog. Åkerjorden är av dålig kvalite` och behöver mycket näring för att ge bra skördar.

Det är första veckan i juni 1931. Helmer har klarat av vårbruket denna första vår på Tomta. Ett tunnland åkerjord är upplöjt och får ligga i träda tills hösten kommer då höstrågen skall sås, för att så småningom ge korn till mjöl. Mjölet kommer sedan att kokas till gröt eller blandat med vetemjöl bakas till brödkakor. Sättpotatisen är i jorden och havreutsädet har blivit nedharvat. Helmer har sått utsädet för hand. Han har ännu inte skaffat tillräckligt med hästredskap. Det är så mycket pengarna skall räcka till.
Nu då vårarbetet på åkern är över, skall Helmer hämta Ella och barnen. Det var för kallt i våras då han själv åkte från Lekvattnet. Men nu är sommaren här och det är varmt och skönt. Tidigt en morgon selar Helmer Kari och far iväg på sin långa vandring till Lekvattnet. Han går till fots för det mesta, men ibland sitter han upp på hästryggen och rider barbacka. Då Helmer återvänder till Tomta, är Ella och de båda barnen med. De har åkt i en fjädrande, fyrhjulig trilla. En kvigkalv, inbäddad i en gjutesäck, har de också lyckats ta med sig på resan. Ella försöker nu att finna sig tillrätta i sin nya tillvaro. Men hon är rädd för ensamheten.

Tomtas bostadsfastighet är ett hus på en och en halv våning. I södra delen av övre våningen finns ett rum inrett med kakelugn. Fönstren sitter på södra gaveln. Resten av vinden är oinredd. Till vinden kommer man via en trappa från farstun innanför den vackra verandan på husets västra sida. Mitt i huset finns en jättestor stenhög som är formad och uppbyggd till en stor öppen spis. Innanför den öppna spisen har vi järnluckan in till en lång bakugn. Den är 60 cm bred, 120 cm lång och höjden är 40 cm. Då det tunt utkavlade brödet skall gräddas, måste man använda en platt träspade med långt skaft. Brödet gräddas direkt på bakugnens platta stengolv, sedan de glödande kolen först har sopats ihop. Husets södra halva består av ett enda rum med kakelugn. Rummet är mycket ljust, eftersom rummets tre ytterväggar har fönster. Husets norra halva hade från början bara ett enda stort rum, men någon gång på tjugotalet inreddes en kammare på rummets västra sida. Samtidigt placerades en mindre järnkamin vid murstocken och en rökgång från kaminen leddes in i murstocken. Resterande utrymme är köket.

Golven i samtliga rum är trägolv som skuras med såpa och vatten vid behov. Det är ett slitsamt arbete att ligga på knä och skura obehandlade trägolv med en liten skurborste. Även taket i köket är av träplankor. En av kökets dörrar leder in i vardagsrummet, eller finrummet som det också kallades, eftersom det används och värms upp bara vid jul och andra högtidliga tillfällen. Dörrar från verandafarstun leder till vardagsrum och sovkammare. Vardagsrummet är inrett med ett runt bord mitt på golvet med sex trästolar placerade runt om. En skänk står vid ena väggen. I sängkammaren står två stycken utdragssoffor av trä, bäddade med bolstervar fyllda med råghalm. Även i köket finns en träsoffa, vars lock man kan fälla ned på dagtid för att få sittplats. Ett matbord står vid fönstret på kökets östra sida. En pall och några trästolar finns också. Huset saknar elektricitet och vatten. En blygsam fotogenlampa hänger på en krok i taket över köksbordet. Vatten hämtas från en riktig kallkälla några hundra metar väster om huset.

Det blev trots allt vår även i år. Vi har kommit till första veckan i maj och den mesta snön är borta. En och annan driva ligger dock kvar i vissa nordliggande skogspartier och i djupare svackor i terängen. Men den djupa snön har hindrat tjälen från att tränga ned i marken, vilket gör att växtligheten kan komma igång ganska snabbt. Stararna har kommit och taltrasterna sjunger sina vårvisor i granskogen. Talgoxarna och flugsnapparna har redan lagt sig stt ruva på äggen, men svalorna håller som bäst på att bygga färdigt sina bon under takpannorna på boningshuset. På stentrappan till boningshuset på Tomta har en ärla slagit sig ned och blickar ut över gårdstunet.

Väster om bostadshusets norra del finns en riktig jordkällare ute på tunet. Den är byggd av stora stenar med ett hårt packat jordgolv. Taket är format till ett valv som vid ett brobygge, där stenarna inbördes stödjer varandra. Ovanpå stenkällaren finns massor av kolstybb och jord, som håller vinterkylan, sommarregnet och värmen borta från den mörka källaren. Källaren har trädörr med en luftsluss och ytterliggare en trädörr. Luftslussen hindrar kallras vintertid till källaren. Strax norr om källaren finns en uthuslänga. Den består av ett vagnslider, lada och ett stort vedskjul med jordgolv. I vinkeln med denna uthuslänga och en dragning till höger och norr om boningshuset har vi ladugårdslängan. Den består av ladugården som är byggd av sten. I direkt anslutning till ladugården har vi stallet, som är byggt av liggande timmer. I vinkeln mellan stallet och ladugården finns plats för skårn, som är det första som man kommer in i när man kommer utifrån. Ovanpå alltsammans finns loftet med plats för skörden av torkat hö, som skall räcka till djuren vintertid. Uthuslängan fortsätter med en stor lada, en loge, en mindre lada och ett vagnslider.

Väster ut från boningshusets södra halva har vi en rejäl timmerbyggnad. Den består av en stor separat del, som kan användas som sovplats sommartid med egen ingång och fönster. Ihopbyggd med denna bod finns en större bod avsedd dels för årets skörd av havre och dels med plats för den stora fläsktinan, där årens julslakt av gris saltas ned. Denna bod saknar fönster medan den andra boden har ett fönster med ett stort, kraftigt galler på insidan. Båda bodarna har kraftiga dörrar med kraftiga dörrlås, som kan låsas nattetid. Byggnaden står högt över marken på höga stora stenar för att i någon mån hålla möss och råttor borta.

Det sista lilla huset hittar vi långt ut mot nordost. Det ligger i skogsbrynet och är delvis skymt av stora grenrika granar. Det är det hus där korna skall vara nattetid under sommaren. På dagarna släpps de ut på bete i skogen. Det är ett enkelt hus byggt av bräder med jordtak och packat jordgolv. Inredningen består av några enkla bås av bräder och en enkel fastsättning för bindning av korna.

Det är sommaren 1934. Helmer har återigen åkt till Norge för att arbeta. Nilas sköter gården då Helmer är borta. Nilas är en av Ellas fyra bröder. Han är i trettioårsåldern och liten till växten. Hans glesa hår är bakåtkammat och hans ansikte fårat. Blicken är inåtvänd och grubblande. Men hans ansikte lyser upp då han skrattar. Humorn ligger på lur bakom buskiga ögonbryn. Nilas tycker om barn, trots att han själv aldrig har haft några. Det är kafferast i syrenbersån och barnen trängs omkring honom. I solskenet står barnvagnen. Där ligger Hans som föddes i november förra året. Han är frisk och kry, men hans hårfärg är mörkare än de andra barnens.

Efter kafferasten återvänder Nilas till Ö-torpet, där han håller på med täckdikning i en lång svacka på den största åkern. Nilas gräver först ett dike, djupt nog för att inte plogen skall nå ned. Därefter bygger han i diket en liten vattentunnel av flata stenar och dessa täcks av ett lager med björnmossa, som är stark och täcker bra. Björnmossan hindrar jorden att falla ned. Därefter skyfflas jorden tillbaka. Arbetet är tidskrävande men nödvändigt, för att man skall kunna bruka åkern fullt ut under regniga somrar. Den mesta tiden går åt att hitta lämpliga stenar. Men arbetet går vidare och då kvällen kommer har Nilas klarat tio meter och han känner sig nöjd med dagen.

Hemma i stugan kokar Ella rågmjölsgröt till kvällsmat. Nilas kommer in och de sätter sig till bords. I köket finns en vävstol uppställd. På den kan vävas både trasmattor och ylletyg till kläder. Just nu är väven avsedd för vävning av ylletyg till kläder till barnen. Vävstolens dunk hörs varje gång, som Ella får någon tid över att sätta sig ned. En spinnrock hör också till kökets inventarier. Där spinnes den väl kardade ullen till garntråder, som sedan dunkas in i väven till varma tyger. Men nu är ullkardorna borthängda och spinnrocken står där oanvänd, för ullen från i höstas är för länge sedan färdigkardad och färdigspunnen.
Mot kvällningen har det mörknat alltmer. Svarta moln har drivit in så sakta från väster. Det är varmt och fuktigt i luften och det är vindstilla. Inte ett löv rör sig och fågelsången har tystnat. Det känns som om naturen hukar sig under den kvalmiga tyngden, står där i spänd tystnad och väntar. Då plötsligt märker man vinden som sakta smyger sig på, ökar så sakta i styrka och ger till ett rytande. De övre luftlagren svarar med ett blixtrande dån. Ovädret är över oss och nu är det mycket mörkt, trots den tidiga timmen av sommarnatten. Åter igen en häftig skräll och fönsterrutorna skallrar i bågarna. Blixtarna korsar varandra, vinden tjuter i vrede och urladdningarna fortsätter att dåna. Då plötsligt kommer störtregnet i våldsamma tjok, i våg efter våg, störtar sig mot husen, fångas av takpannorna och rinner ned i forsar längs stuprör och väggar. Ovädret fortsätter att tömma sina vredes skålar, tills åskans muller till sist avtar och även störtregnet minskar i styrka, tills det faller i ett lätt sommarregn. Naturen har än en gång ridit ut stormen utan allt för stora skador.

Inne i huset somnar barnen till det lätta smattret av regnet. Men Ella kan inte sova. Hon är uppskakad av det häftiga raseri som åskan och regnet har skildrat. Ångesten sitter som en klump i bröstet och hon känner sig mycket ensam. Hon stiger upp och blåser liv i glöden, sätter på en gryta vatten och bestämmer sig för att dricka en kopp the. Det brukar hjälpa, så även denna gång. Det lätta sövande ljudet av det fallande regnet, vaggar henne så småningom till ro och då hon lägger sig i utdragssoffan faller hon snart i sömn. Än en gång har hennes livsande varit stark nog att hålla själen i jämvikt. Men hur länge klarar hon det hårda arbetet, ensamheten och mörkret.

ROGER
Roger är fem år. Denna söndag är han ute på promenad med sin mamma, mormor och moster Ebba. Mormor är femtioåtta år. Hon är stor och kraftig och går klädd i en hemvävd grå ylleklänning. Hon har grova läderskor på fötterna. Över det långa mörka håret, som är flätat och uppsatt till en knut i nacken, har mormor ett svart huckle. Hennes ansikte är ovalt och hennes ögon blå. De är vemodiga och bär spår av en kroppslig sjukdom. Moster Ebba har gått med i missionsförsamlingen och blivit religiös. Hon är sexton år och går klädd i en grå kjol och vit blus. Ebba och Roger går barfota i sommarvärmen. I en bukig liten vagn ligger Rogers syster Inger och jollrar för sig själv. Hon är snart fyra månader, har lingult hår och blå ögon. Roger tycker om sin lilla syster. En dag i vintras försvann Rogers mamma några dagar, men hon kom tillbaka till hemmet med en underbar liten lekkamrat. En så liten miniatyr av en människa har Roger aldrig sett förut. Denna dag är han på ett strålande humör, alltid i rörelse, skuttande omkring och pladdrande om allt med alla. Han vill på barns vis roa och underhålla, men han vill också synas och uppmärksammas av de vuxna.

Sommaren  1936.                                                                                                       På Tomta finns inga tecken av de mörka moln, som tornar upp sig över Europa. På Tomta och dess omgivningar råder vid denna tid, Sörgårdsidyllen. För Roger är det en underbar sommar. Den är varm och skön och Roger är stor nog för att kunna uppleva sommarens värme och skönhet. Samtidigt kan han leka obehindrat och upptäcka och uppleva skogen runt gården. Det finns så mycket att se och att lära av. Denna dag är det söndag, solen skiner och fåglarna kvittrar. Allt andas frid och harmoni. Vi är i början på juni. Denna tid, som är den lugnaste tiden på landet, då vårbruket är slutfört och naturen har gått in i sin mest expansiva period av växande och vardande. Allt är vackert grönt och havrestråna på fälten har just sprängt fram sina knippen. Potatisen har kommit upp och står där i långa rader och gårdens vallar grönskar fint och bär löften om en fin höskörd då hösten kommer.

Sommaren går och vi är inne i juli månad. Vallarnas klöver och timotej mognar och slåttertiden står för dörren. Det blir bråda dagar då vädret är vackert. Gräset, som växer mellan åkrarna, på dikesrenarna, i hagmarkerna, på gårdsplanen och runt kring alla husen, skall skördas med lie och orv. Det är arbetskrävande och tidsödande, men fyller en dubbel funktion; dels ger det foder till djuren, dels håller det sly och buskar stången. Gräset räfsas ihop av kvinnorna till höbredor, som får ligga och torka i solen. Efter ett par dagar är det torrt nog att samlas ihop till stora höstackar då kvällen kommer. Då ligger höet skyddat om nattregnet kommer och om vädret fortfarande blir vackert dagen efter, slungas höstacken isär att luftas på nytt och då kvällen nalkas är höet torrt nog att köras in i ladan. Några korn hösalt slungas ut över höet för att konservera det ytterligare.

Roger är för liten för att kunna hjälpa till speciellt mycket, men det är roligt att få åka med i hölasset. Under middagsrasten, då slåtterfolket vilar på maten ute på gårdsplanen, tycker Roger att det är roligt att bråka med slåtterkarlarna för att få uppmärksamhet. När Roger tröttnar, lägger han sig stilla och vilar med de andra. Han söker gemenskap och kroppskontakt; hans behov av ömhet är stor. Hans far är för det mesta borta på arbete på annan ort och de gånger han är hemma vågar inte Roger ta kontakt. Han tycker mycket om sin mamma, som han uppfattar som ömsint och vänlig. Men modern har för mycket annat att tänka på, för att hon skall hinna tillfredsställa Rogers ömhetsbehov. Därför växer Roger upp med ett konstant ömhetsbehov och han utvecklas till en känslig själ.

Rogers farmor Karolina dog i september 1936. Hon var född på Gamla Sandheden den 7 februari 1859. Då hon aldrig besökte Tomta, har inte Roger något minne av henne. Hans farfar Nils dog redan 1926. Han var född i Ekshärad den 12 februari 1863. Orsaken till att Helmer hade med sig hästen Kari, trillan och åksläden från Lekvattnet, var att han ville värna om sin del av arvet. Hans egen far var död, hans morfar Jon Persson, född den 1 juli 1828, dog den 23 april 1900. Helmers mormor Karin, född den 15 februari 1834 dog den 28 maj 1910. Någon bouppteckning gjordes aldrig med motiveringen att släcktingarna i USA inte kunde hittas. Först 1935 då Karolina kände att krafterna avtog, gjordes bouppteckningen. Det kan nämnas, att Helmers halvbror Ville var Karolinas son i första äktenskapet. 1924 - 1925 byggde han en stuga för sin familj på Sandhedens marker.

Hösten kom tidigt det här året. En morgon i slutet av september då Roger vaknar, är marken utanför fönstret täckt av ett vitt snötäcke. Det håller på att klarna upp och ibland bryter solen fram bakom trasiga molnslöjor och hela naturen blir bländad av allt ljus. Roger klär sig snabbt och är snart klar att rusa ut och möta vintern med ett famntag. Det är för kallt för att det skall kunna gå att göra snögubbar, men det är lätt att pulsa omkring i den lösa snön. Det har fallit nära två decimeter snö under natten och Roger gör sina slingor i snön och glädjen över den första snön står att läsa i hans ögon. Ivar och Hans kommer också ut och tillsammans tumlar de omkring i snön.

Helmer är också ute denna vackra förmiddag. På ladugårdsbacken ligger timmerkälkarna upp och nedvända framför honom med stålmedarna uppåt. Timmersäsongen är inne och det är viktigt att få redskapen i ordning. Stålmedarna har rostat under sommaren och nu har Helmer en stor tegelsten i handen för att med hjälp av denna slipa bort rosten. Det blir därmed lättare för hästen att dra de tunga timmerlassen. Men Kari börjar att bli gammal. Helmer har alltid tyckt mycket om den pigga märren, som alltid gjort sitt yttersta i allt arbete. Särskilt imponerande är det att se henne, då hon med lasset efter sig tar sats och med en rusning springer uppför någon kulle längs med körvägen. Hon vet att man inte kan vila eller stanna med ett lass efter sig i en backe. Då skulle hon aldrig orka starta lasset igen. Men nu är det bestämt att Kari har gjort sitt sista arbetspass på Tomta. Helmer skall sälja henne till Magnusson i Salungen. Han äger en lanthandel, samtidigt som han är lantbrevbärare och Kari får det säkert bra hos honom.

Julen närmar sig med stormsteg. Det är de vanliga bestyren av grisslakt och julbak. Till jul lagas extra mycket god mat i form av sylta av inälvsmat samt pressylta. Roger tycker bäst om att hjälpa till med pepparkaksbaket. Med hjälp av kakmåtten klämmer han fram både gubbar och gummor ur den utkavlade degen. Men då han vill vara med vid köttkvarnen, för att hjälpa till vid tillverkningen av julkorven, håller det på att sluta illa. Då han skall klämma ned maten i kvarnen, kommer lillfingret för långt ned och fastnar i den hårda valsen. Roger klämmer sig ganska ordentligt och handen måste bindas om.

På Höjda håller de båda systrarna igång en söndagsskola. Före jul varje år är det därför avslutning med julgran och gottepåsar. Roger tycker om sången och musiken. Han tycker också om berättelsen om Jesusbarnet som föddes fattig i ett stall och han beundrar den vackra julgranen. Den tindrar så vackert med sina levande glimmande ljus, sina vackra girlanger, flaggorna och de handgjorda stora karamellerna i sina vackert utskurna pappersomslag. Rogers mamma är också med, men hon sitter tyst grubblande och inåtvänd i sig själv. Roger ser spörjande på henne, men han kan inte förstå vad som fattas henne. Han får inte något svar då han frågar henne om något.
Min folkskola åren 1938 till 1945

SKOLAN BÖRJAR

Plats för fotot av Bjubäckens skola

 

Det är augusti månad 1938. Sommaren går mot sitt slut, men för Roger börjar en spännande tid. Han har just börjat skolan och nya intryck tumlar omkring i hans huvud. För skolans del är det första året som nya elever har tagits emot till den nya skolplanen för folkskolan. Från och med detta år skall alla nyintagna elever i denna skola gå sju år i skolan, mot tidigare sex år. Då eleven gått ur skolan, följer en sex veckor lång fortsättningskurs i till exempel slöjd, ett ämne som inte har plats i den vanliga skolan.

Bjurbäckens folkskola ligger djupt inbäddad bland mäktiga granar, där byvägen går förbi. Vägen från byn och förbi skolan är en enda lång backe, som slutar där bron över Bäverbäcken finns. Bäverbäcken, på finska Bjurbäcken, har givit namn till denna skogsklädda by, som invandrande finnar kom hit och svedjeröjde i slutet på 1600-talet. Därifrån fortsätter sedan vägen till Flyta och där kan man välja, att antingen fara söderut mot Arvika, eller välja vägen nordost till Sunne via Västerottna. Man skulle kunna säga, att vägen ut i stora vida världen går via skolan. Kanske är det så. En slående identitet för skolan, ger den gamla boken “Läsebok för folkskola”. På dess första pärm finns en skogsbacke med en mycket stor och generös gran. Bredvid den finns att läsa: `Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat`. Orden kommer från de finska Karnevalasångerna, som sammanställdes till skriftspråk första gången 1835 - 1847. Orden skulle kunna omskrivas till en devis för Bjurbäckens folkskola med följande lydelse: Lyssna till den granens susning vid vars rot din skola finns.

Till skolan hör ett hårdtrampat tomtområde, som används till lek och idrott och som är omgärdat av ett staket. På tomten finns två stora popplar samt en hasselbuske. Det är de enda ädlare träslag som växer i Bjurbäcken. Skogen för övrigt består av gran, tall, björk, asp, al samt enebuskar. På vårarna avsöndrar popplarna vid blomningen en mycket stark sötaktig doft. Hasselbusken är den mest omtyckta av barnen, därför att den lämnar så goda nötter då hösten kommer.
Skolhuset är byggt av trä. Största delen upptas av skolsalen med omklädningsrum. Den är belägen i östra halvan av huset och har egen ingång. Resten av byggnaden består av lärarbostaden, som består av kök med matplats och ett sovrum. Där bor skolans lärarinna, en äldre dam i femtioårsåldern. Det finns inga toaletter i byggnaden. Däremot finns det på baksidan av vedboden, som står i ett hörn av skolgården, tre stycken utedass; ett för lärarinnan, ett för pojkarna och ett för flickorna. Skolhuset har vattenburen centralvärme med vedeldad panna i lärarinnans kök. Lärarinnan sköter eldningen, medan barnen hjälper henne att bära in veden. Skolhuset saknar elektricitet liksom byn för övrigt. Skolsalen lyses upp under den mörka årstiden av två fotogendrivna stormlyktor.

Under den första veckan i skolan går Roger klädd i korta grå knäbyxor, ljus skjorta och en brun lumberjacka. På huvudet har han en blå skolmössa med styv skärm. I skolsalen har Roger fått sin plats tilldelad av fröken. Skolbänken är dubbel för två elever och dess pulpet och säte sitter ihop. Det är ryggstöd på bänken och lådan i pulpedern har lock. Bredvid Roger på bänken sitter en pojke som heter Erik och klassen består av tolv barn i olika åldrar. Längst fram i salen står en lärarpulped med stol framför svarta tavlan. I taket ovanför hänger en ställning för upphängning av de stora världskartorna. Framför barnen till vänster står en gammal orgel. Den använder lärarinnan varje skoldag vid morgonbön och kvällsbön. Bakom orgeln i hörnet finns en av fröken utvald plats. Det är skamvrån där barn, som lärarinnan anser har burit sig illa åt, få stå ett tag för att begrunda sin synd. Längst bak i skolsalen finns utrymme för gymnastiken. Väggarna har fastskruvade ribbstolar och en anordning för fastsättning av en lång bom, vars höjd varieras beroende på barnens möjligheter. En hoppbock finns också. Även den kan byggas om för olika höjder.

NILS KEYLAND
Det är i början på augusti 1939. Roger har börjat höstterminen och denna vackra sensommar eftermiddag är han på väg hem från skolan. Han har lämnat bebyggelsen bakom sig och passerar Harkapott. Harkapott minner om flydda tider, då finnfamiljer sökte sig till Värmland för att odla nya tegar till föda för hungriga familjer. Numera bebos Harkapott bara på sommaren av två stycken damer från någon avlägsen stad. Nedanför Harkapott ligger en vacker gård med ett stort tvåvåningshus. Huset har underbart vackra små fönsterrutor. Roger har aldrig varit inne i fastigheten, men han upplever en känsla av vördnad för den genuint vackra gården. Gården är den finaste i Bjurbäckens by. Även den gården odlades upp en gång av en inflyttad finsk familj. Generation efter generation av nya odalmän från familjen stannade kvar och var hembygden trogen. Familjenamnet, som följde dem från den finska obygden, var Cailainen. Roger visste ingenting om alla dessa förhistoriska fakta. För honom är gårdens namn Där Öste i Bjurbäcken. Ett annat vanligt namn för gården, som Roger lagt på minnet, är Keylandsgården.

Från Harkapott fortsätter Roger sin vandring hemåt och kommer upp på den karja och vindpinade bergsplatån. Där växer bara förkrymta tallar och stormpiskade björkar. Mitt på platån har berget en gång i tiden sjunkit. Sänkan som har uppstått har så småningom växt igen och blivit en mossig myrmark. Då sänkan inte har något utlopp för regnvattnet, blir myren ganska regnmättad vår som höst. Den väg som Roger har valt är bara en stig, men den förkortar avståndet något istället för att ta omvägen förbi Höjda och hästkörvägen. Då Roger kommit nästan över den sankta myren, stannar han till vid en björk som har fått ett regält fäste i marken. Den är en av de större på myren och står till vänster om stigen. Orsaken till att Roger stannar är att en ny fin björkriskrans har bundits och hängts upp på björkstammen. Roger har hört att det är gammelmor på Sunnasjön som varje sommar vid den här tiden, binder upp en ny krans till minne av en man som har avlidit på denna plats.
Den avlidne mannen är värd denna hyllning och hågkomst. Hans namn är Nils Keyland och han är uppväxt på Keylandsgården. Vid denna björk fick han sluta sina dagar och hans oroliga själ kom äntligen till ro. Under sin levnad hade han vandrat många hundra mil genom många finnmarker i sitt sökande efter bruksföremål, som var på väg att försvinna. Detta sökande var hans viktiga bidrag till främst den finska kulturens bevarande. Det var hans studiekamrat och vän, sedermera domprosten i Karlstad, C V Bromander som intresserade Nils Keyland för denna viktiga gärning. År 1902 kom Keyland till Skansen och efterträdde Artur Hazelius, som avlidit ett år tidigare. Nils Keyland blev intendent för Skansens kulturhistoriska samlingar. Han föddes 1867 och dog ensam på myren vid stigen i Bjurbäcken 1924. Han dog som han levat, tyst och försynt utan stora åthävor.

Men Skansen och det svenska folket har mycket att tacka honom för. Under många umbäranden och med mycket små kostnader, lyckades Nils Keyland att rädda och bevara många klenoder till eftervärlden. Det var under studietiden i Uppsala, som han ändrade sitt ärvda finska familjenamn Cailainen till Keyland.
Roger lämnar björken och den fina kransen och fortsätter hemåt, Men han funderar över livet och döden. Varför blir allt som har med döden att göra, så svart och dystert tråkigt? Roger minns ett begravningsfölje som passerade Tomta. Det var gammelfar på Sunnasjön som avlidit. Då begravningsföljet åkte förbi, tyckte Roger att det var kusligt med denna kompakta tysnad från alla svartklädda människor. Måste det vara så?

 

Foto av minnesten på Karmenkynna

 

GRISSLAKTEN
Det är tredje veckan i december 1939. Under natten har det fallit tio centimeter snö. Himlen är fortfarande mulen och grå, men snöfallet har upphört. Det är fem grader kallt och klockan är sex på morgonen. Men elden brinner redan i eldstaden under den stora kopparkitteln. Nilas har varit uppe och tänt elden som skall värma vattnet. Klockan sju på morgonen kommer slaktaren Harald för att slakta grisen och då måste vattnet vara kokande. Roger avskyr slakten, men eftersom det är skollov måste han hjälpa till. Roger skall hjälpa till att röra i grisblodet så att det inte koagulerar. Han sätter på sig kläderna, men han väntar med att gå ut tills han är säker på att grisen är död. Förra gången då julgrisen slaktades, sprang Roger till skogs för att slippa att höra grisens skrik.

Slaktaren Harald anländer och han och Nilas går in i ladugården för att hämta grisen. Harald går in i grisens kitte och lägger en snara om överkäken på grisen. Snaran är från ett smalt rep och läggs så att den kommer bakom grisens hörntänder. Därefter öppnas kittens dörr och Harald och grisen störtar ut. Då grisen har kommit utomhus, får Nilas hålla den i snaran och Harald sätter slaktmasken till pannan på grisen och slår till med ett snabbt slag med klubban som han håller i höger hand. Grisen blir bedövad av kulan och sjunker ihop. Harald lägger bort slaktmask och klubba, fattar tag om slaktkniven, griper grisens tryne, sträcker på dess hals och kör kniven med ett snabbt hugg in i nederdelen av grisens hals. Harald undviker att sticka direkt i hjärtat, därför att grisen måste dö långsamt för att hinna pumpa ut allt blod innan han dör. En stor vattenskopa av galvaniserad plåt ligger till hands i en hink. Harald har greppat den och tömmer grisen på blod, medan Nilas och Roger hjälpas åt att röra i det varma ångande blodet, som inte får koagulera.

Grisen släpas därefter iväg till slaktbänken vid den stora koppargrytan. Karlarna lyfter den tunga grisen upp på slaktbänken, som består av en stark stege liggande på kraftiga pallar. Då grisen kommit upp på bänken, börjar det tunga arbetet att få bort borsten från grissvålen. För att klara detta, måste vattnet som skall hällas över grisen, vara kokhett. På så vis skållas grissvålen och med hjälp av den tunga vattenskopan eller ett skarpt vedträ skrubbar man tills all grisborst är borta. För att få bort allt vid öron och nos, används kniven. Roger kan inte hålla sig borta från slaktplatsen, utan går dit för att titta på. Harald bestämmer sig för att skoja med Roger och skickar honom till granngården för att hämta rompdraget, som han säger sig behöva för att avsluta slakten. Roger ger sig iväg till Åsen. Då han kommer fram och berättar om sitt ärende, blir han upplyst om att han har blivit lurad. Roger skäms över att han har blivit narrad. Han kunde ju inte veta, att det är ett vanligt tilltag bland grisslaktare, att narra barn på detta viset. Det är med skammens rodnad på sina kinder, som han återvänder hem.

Då grisen är renskrapad från all borst och svålen ren och slät, placeras ett stycke trä i hälsenorna på grisens bakfötter. Sedan hissas den upp med hjälp av en talja i en upprättstående stege som står lutad mot en stor björk. Därefter öppnas grisens med ett snitt längs buken och töms på allt maginnehåll. Levern, hjärtat, lungorna och tungan tas tillvara för att beredas till mat. Av tarmarna är det tunntarmarna som tas tillvara. Dessa skall rengöras så småningom för att användas vid korvstoppningen: Till potatiskorv och köttkorv. Då magen är tömd, börjar grovstyckningen av grisen som hugges med en yxa i två delar längs med ryggraden. Därefter avskiljs huvudets båda halvor. Fötterna bryts av vid lederna och bogpartierna avskiljs. Revbenen skiljs från fläsksidorna, som skärs ned i långa stycken. Grisens skinkor renskärs och slakten var över för Haralds vidkommande. Nu är det fruntimrens arbete som återstår.

ODLINGEN
Klockan är sex på morgonen. Vädret är vackert och solen värmer redan och skrämmer bort den kalla nattluften. Under natten har det varit lungt väder, vilket gjort att rikligt med dagg har bildats. Daggen ligger fortfarande kvar på skuggiga ställen och luften känns fortfarande frisk och fuktmättad. Det är sommarlov, men Roger är redan uppe. Han har fått löfta att få följa med till Ö-torpet och till uppodlingen av en myrteg där. Roger trivs. Det känns så lungt och skönt denna tidiga morgon. Fåglarna har slutat sin morgonkonsert och skogens skygga djur har dragit sig tillbaka till skogens innersta gömslen. Då Roger och hans far kommer till Ö-torpet och passerar den stora åkern som Nilas har täckdikat, ser Roger spår i daggen som ligger kvar vid skogsbrynet. En älg har just passerat och Roger känner fortfarande doften av pälsdjur, en doft som blivit förstärkt på grund av daggen och den fuktiga luften.

Roger och Helmer passerar till höger om åkern och fortsätter ned genom en björkskogshage, som doftar friskt av de utslagna björklöven. De går mot de sanktare markerna där nedanför och kommer fram till myrtegarna. De är myrmark som blivit uppodlad för att kunna brukas som åkermark. Det mesta arbetet är redan gjort, men ett hörn längst upp mot gärdesgården är fortfarande kvar för bearbetning. Det är delvis en upphöjning av jord, där myren går upp mot den fastare marken. Helmer och Roger skall plana ut och jämna till upphöjningen. De skall rensa upp i alla diken för att hålla myren så torr som möjligt. Till sin hjälp har de en skottkärra som de lastar jorden på och kör ut på tegen. För att klara av att skjuta skottkärran framför sig på den lösa myrmarken, finns ett par plankor för skottkärrehjulet att rulla på. Roger hjälper till så gott han förmår och tycker att det är roligt att vara odalbonde.

Nästa vår skall myrtegarna besås med havre eller med grönfoder, beroende lite på hur sen våren blir. De skall samtidigt besås med gräsfrö för att de i fortsättningen under tre till fyra år skall kunna ge höskördar. Myrmarken blir då fastare och lättare att köra på med häst och vagn vid höskörden. Då myrmarkerna bearbetas på vårarna för att besås, kan det ibland vara nödvändigt att sätta trygor på hästhovarna för att hästen skall kunna gå på den lösa myren.
Trygor är nästan som snöskor fast lite mindre. Hjälper inte trygorna måste man använda lättare jordbruksredskap, som man kan dra själv utan hjälp av hästen. Tiden går, men Helmer och Roger arbetar bra och efter några timmar är de färdiga med arbetet och de kan återgå till hemmet.

Då de kommer hem till stugan har Nilas kommit. Han står nere vid vedboden och hugger ved och Roger springer ned till honom. Roger berättar för Nilas vad han har varit om under morgontimmarna. Nilas fortsätter att klyva vedkubbarna. Roger hjälper till att bära in den kluvna veden i vedboden, där den skall torka under sommarmånaderna. På jordgolvet i vedboden har Nilas ordnat med ventilation av vedhögen. En mindre stock har lagts in och mot denna stock har vedträn lutats från båda sidor. På så vis kommer luften in. Men så tar Nilas rast och sätter sig ned på huggkubben. Ur fickan tar han fram en begagnad armbandsklocka och ger den till Roger. Roger skiner upp av en plötsligt uppflammande glädje över armbandsuret. Han har aldrig tidigare ägt en klocka. Han tackar Nilas för klockan, men så kommer tvivlet över honom. Är han värd den fina klockan? Innerst inne känner han skuld och ångest och han upplever sig ovärdig att ta emot armbandsklockan. Men han har inte mod att prata med Nilas om de problem som han brottas med. Tillsammans går de in i stugan, där Ella bjuder på kaffe och smörgåsar.

NAZI-TYSKLAND
Sommaren 1940. Det är stor oro ute i Europa. Nazi-Tysklands soldater svärmar över Europas gränser och land efter land blir härtaget. Året 1940 är Ryssland allierat med Tyskland, men Grekland och delar av Balkan är fortfarande fria. England har förklarat krig mot Tyskland, men de neutrala staterna Schweiz och Sverige vill stå utanför krigets vansinne. Det lilla landet Finland har under vintern kämpat en heroisk kamp mot diktatorn Stalin. Spaniens Franco och Italiens Mussolini kompletterar våldets ansikte i 1900-talets Europa. Så mycket meningslöst våld har kanske aldrig tidigare släppts loss över ett sargat Europa.

I Sverige är vi förskonade från krigets tyranni. Men i skenet av god försvarsvilja rustar vi, som om vi på allvar trodde att Hitler skulle vilja binda sina trupper i vårt land. Var det så att Sverige i hemlighet skrev under de samarbetsavtal, som Hitler krävde av de nordiska länderna? Då England i början på kriget ville sända trupper genom Norge och Sverige till Finland, för att samtidigt kunna få kontroll över den Svenska järnmalmen, nekas England detta. Men transitering av tyska trupper till och från Norge accepterades och de svenska tågen fortsätter att skeppa den svenska malmen till Tyskland via Narvik. Även i Mangskog rustar vi och förstärker vårt försvar. Det är är från vårt grannland i väster, som vi mest fruktar en invasion av tyska trupper vid denna tid. Därför blir det viktigt att förstärka skyddet mot den norska gränsen. Gjutna betongplintar på båda sidorna av strategiskt valda ställen på vägarna som stridsvagnshinder, taggtrådsspiraler och skyttevärn med bemanning av kulspruteskyttar skall hindra och försvåra invasionen. För landets försvar har också myntats devisen:`En svensk tiger`.

En dag då Roger är på besök på Höjda, får han bevittna hur en stor militärkolonn passerar på den dåliga vägen från Salungen som på den tiden bara var en hästkörväg. Först kom några karlar i granna uniformer ridande på stora hästar. Därefter följer en stor grupp människor till fots i grå, slitna uniformer bärande på ryggsäckar, mattornister och gevär. Fastsatta på ryggsäckarna finns också spade och en yxa. Sedan kommer några körkarlar med hästar dragande på tunga kokvagnar med stora järnbeslagna hjul. Sist passeras Roger av några hästar dragande fyrhjuliga vagnar lastade med förnödenheter av olika slag: Hö och havre till hästarna, tunnor med mat till manskapet samt redskap av olika slag att användas vid reparation av materielen. Militärerna tillhör en infanteribataljon, som är ute på övning. De passar samtidigt på att kontrollera socknens försvarställningar, som finns på strategiskt utvalda platser. Roger har själv sett skyttevärnet, som finns strax före där byvägen ansluter till stora landsvägen vid Flyta.

Då Roger kommer hem sätter han sig ned och läser den sagobok, som han fick låna av Gösta på Höjda. Den har titeln `Prins Hatt under jorden`och handlar om en prins och hans döttrar. Speciellt intresse tilldrar sig hasselbusken med de spelande löven. Dess ljuva musik fängslar Roger och den kommer i många år att följa honom. Han har aldrig tidigare läst något liknande. På fantasins vingar flyger Roger genom tid och rum, för att komma prinsen till hjälp. Han känner stark sympati för Prins Hatt, som måste leva sina dagar skild från sitt kungarike och sina undersåtar, just därför att han älskar dem så mycket. Roger kommer alltid att minnas sagan och det vackra ljudet av de skön-sjungande löven kommer att hjälpa honom många gånger genom livets svåra öden.
Boken `Prins Hatt under jorden slutar med följande mening: Och än i dag, om någon längtar eller är trött eller tung till mods, så behöver han bara lyssna till de sjungande löven. Då känner han sig strax fri och lätt till sinnes som ett lyckligt barn.

HÖSTEN 1940
Den 8 september 1940 införs ransonerig på livsmedel. Kaffe och the har varit ransonerat sedan i mars. Det är kristidsnämnden i Mangskog som utfärdar ransoneringskorten. Nämnden sitter i sockenstugan och dit får alla gå för att få sina kort. Till krigets vardag hör också kungörelsen, att alla skall avskärma sina fönster så att inget ljus kan tränga ut. Kristidsnämndens ledamöter har delat ut svart papp till samtliga hushåll.

Under året har Helmer lagt in en brun linoleummatta i köket. Roger minns mycket väl hur underbart rent han upplevde golvet efteråt. Han kröp omkring på alla fyra och njöt av renligheten. För Ella var det en stor lättnad att slippa ligga på golvet och skura det slitna trägolvet. Utsidan på huset har målats med falu rödfärg under sommaren. Det var faster Hulda och hennes man Albert som kom en dag och gjorde huset fint. Till sin hjälp hade Albert Axel på Mon, också han från Lekvattnet. De tog god tid på sig, men efter en vecka var husets gråa skepnad försvunnen och huset lyste vackert röd med vita knutar. Verandan på framsidan och alla fönster hade också blivit målade vackert vita. Efter slutfört arbete återvänder Hulda, Albert och Axel till Lekvattnet.

Det är en höstdag i slutet av oktober. De båda rönnarna och den stora lönnen står därute i höstdimman med de nakna grenarna spretande mot skyn. Temperaturen ligger omkring nollstrecket. Korna, som tidigare under hösten har gått på bete på åkrarna, är nu installade i ladugården för vintern. Naturen har gått i vintervila och allt är tyst och stilla. Flyttfåglarna har lämnat oss för varmare nejder. Det känns också denna dag, som om även solen har övergivit oss för sydligare breddgrader. De kalla dimridåerna hänger som kalla spöken i trädkronorna och allt känns så grått och trist. Även tystnaden känns kall och overklig denna dystra dag. Plötsligt river skriet från en flyende kråka sönder tystnaden, men den återställs lika snabbt. Allt känns så kusligt ödsligt och overkligt.
Vädret är fortfarande grått och disigt.

Ella har under hela dagen känt en underlig oro. Oron och ångesten plågar henne mer än vanligt. Det känns så tungt att leva och hon vet inte vad hon skall ta sig till. Hon känner sig rädd och förföljd. Det är som om någon vill henne illa. Ibland skakar hon av ruelse och i slutskedet av ångestattacken kommer förtvivlan och den bittra gråten. I förtvivlan sliter hon sitt hår och gör sig illa. Hon river sig i ansiktet, som om det skulle hjälpa henne att bli kvitt demonerna som förföljer henne, medan oron driver henne från rum till rum. Roger ser hennes förtvivlan, men han är för liten för att förstå och hjälpa. I ett anfall av hysterisk rädsla får hon tag i två grå filtar och hänger dem framför köksfönstren. Hon är rädd för att onda andar skall komma in och ta henne i besittning. Då filtarna är på plats, faller hon samman i kökssoffan och gråter. Gråten hjälper henne medan spänningarna släpper, och så småningom kommer hon till ro och somnar av utmattning.

Roger beslutar sig för att diska och städa och göra iordning i köket. På något sätt förstår han att hans mamma behöver hjälp av honom. Den äldre brodern Ivar är med ute och hjälper far i skogen. Roger hämtar vatten i en källa söder om visthusboden. Nu på hösten finns det vatten där, som duger till disk och rengöring. Då Roger kommer in tillbaka, sätter han en gryta vatten över elden för uppvärmning. Sedan sätter han igång och sopar golven rena. Då är vattnet hett nog och han sätter i gång med disken. Han tycker om att diska och städa. Han avskyr smutsen och vill hålla rent omkring sig. Då Roger är klar med städning och disk, gör han en smörgås med hemmagjord messmör på. Han sköljer ned tuggorna med ett glas kärnmjölk. Därefter tar han fram räkneboken och gör sin hemläxa färdig.

SOMMARLOV 1941
Roger har sommarlov. En underbar tid. Tid till lek och bad.Tid till fiske och strövtåg i naturen. Tid att plocka grönt till korna, som de får mumsa på då de kommer hem från skogen. Tid att glädjas åt allt det vackra i Guds underbara natur. Tid att hälsa på morfar och moster Ebba på Norra Gräshöjden. Roger är ofta där, sedan hans mor blev sjuk. Han gick dit också denna sommardag. Då Roger kommer fram till Norra Gräshöjden, är bara Ebba hemma. Det är mitt på dagen och en enklare måltid serveras i köket. Efter maten tar Ebba med sig Roger till sitt rum för att vila. På landet vid denna tid är det vanligt, att man vilar en stund efter maten. Även Roger och Ebba har gjort det tidigare.
Eftersom det är en varm sommardag, har Roger som vanligt bara ett par korta knäbyxor på sig. Hans kropp är smidig och mycket solbränd. Hans hår är blekt av solen. Ebba har en enkel städrock på sig utan något under. Den är skuren hela vägen uppifrån och ned och öppningen hålls stängd av en rad knappar. Innan hon lägger sig i sängen, ser hon till att alla knapparna är öppna. Hon börjar att stryka Roger över håret och viskar att hon tycker om honom. Roger känner sig trygg och tillitsfull, men plötsligt märker han att han har kommit att ligga uppe på Ebba. Ebba uppmanar honom att röra på sig. Då Roger börjar att föstå att något är fel, rusar han upp från bädden och springer ut från stugan. Tankarna tumlar om i hans huvud. Var det inte sådant här, som hans lärarinna hade varnat honom för? Var inte det, som han har varit med om, synd och horeri? Var inte sådana som han dömda till den brinnande Gehenna? Var han för evigt förtappad? Rädd och förtvivlad lämnar han huset.

Då Roger kommer ut i det skarpa solskenet, känner han ett stort behov av att springa och gömma sig. Då han kommer ned till ladugårdsbacken, viker han till höger och rusar upp till höskullen ovanför stallet. Han vill inte att någon skall se honom. Han gömmer sig i höet och en massa förvirrade tankar tumlar om i hans huvud. Vad händer med honom här och nu? Har han gjort Ebba med barn? Han är för ung att få utlösning, men det vet inte Roger. Sexualundervisning förekom inte i skolan, sådan undervisning fick man lära av det som hände bland djuren på gården. Så småningom upphör Roger att skaka. Han finns fortfarande och har inte upplösts i det tomma intet. Men då rädslan viker fylls hans sinne i stället av skuld och ångest. Då han lämnar höskullen och börjar vandringen hemåt, följer honom en känsla av att inte vara något värd; en känsla som skall följa honom genom resten av livet.

I fortsättningen undviker Roger att vara nära Ebba. Då han någon gång återvänder till Norra Gräshöjden, är han tyst och sluten. Men glädjen har lämnat honom och den finns inte längre kvar, varken i skolan eller i hemmet. Kvar finns känslan av skuld och skam. Han känner sig smutsig och oren. Kristendomsläran, som skulle ha varit en hjälp för honom, blev till en piska som ständigt smärtade honom. Rädslan att Ebba skulle bli med barn, plågade honom också. Roger visste inte bättre. Det fanns inte någon som han kunde eller ville prata med. Han fick bära sin tunga börda själv.

Då hösten kommer börjar Roger i fjärde klass. Han försöker fortfarande att göra sitt bästa. Han har fått nya kamrater i skolan. En barnfamilj har flyttat till Bjurbäcken från Gräsmark. Därmed har Roger fått ett tvillingpar till sin klass. Tvillingbröderna Jonte och Oliver. Då höstens första skoldag går mot sitt slut och fröken som avslutning sjunger: Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.... Då känner Roger ett stort vemod och han upplever, att han under sommaren har förlorat något mycket värdefullt, nämligen självförtroendet och tilliten till andra människor.

HÖSTEN 1941- ROGER
September, solig dag, klar himmel. Lätta drivande cirrusmoln högt i det blå. Solens slösande strålar värmer. Skogsbackens sydsluttning känns varm och skön i eftermiddagens stillhet. Skogsstjärnan, Värmlands landskapsblomma, lyser fortfarande med sin vita renhet. Röda lingontuvor ger sig till känna med sina klara färger. Tunga fullmogna blåbär hänger ned från bärriset. Denna septemberdag är skogen full av naturens slösande skönhet och rikedom: Guds Godhet? ?
Roger strövar stilla och fundersamt omkring på sydsluttningen. Han har sökt ro i skogens stillhet. Det svaga suset i granarnas toppar lugnar oron i hans bröst. Roger sätter sig på en stubbe i skogsbrynet och låter solens varma strålar smeka hans kind. Men denna eftermiddag har han svårt att se och känna Guds godhet. Han har just kommit hem från skolan.

Morgonens lektionstimme i kristendomskunskap blev en fullständig mardröm för Rogers känsliga sinne. Lärarinnan, gammal och grå, är kommen från en svunnen tid. Hon var redan på 1800-talet lärarinna i obygden. I obygden stannade hon. Debatten om helvetesläran, som fördes i kungliga huvudstaden omkring 1910, nådde aldrig fram till henne. Lärarinnan lever kvar i det förgångna, formad av en kärlekslös gudstro och stöpt i formen av Martin Luthers katekes med de tio budorden och dess förklaringar: “Du skall“ - “Ve Dig“- “Satan“. Vedergällning - Straff - Helvete. Den brinnande flammande Gehennadalen. Avgrunden mellan de onda och de goda.

Roger var tio år denna höst då han började i fjärde klass. Han tycker mycket om skolan. Den ger honom ordning och trygghet. Hans bästa ämne är räkning. I detta ämne upplever han den fullständiga tryggheten. Två plus två blir inte bara fyra, det ÄR också fyra. Detta och andra matematiska fenomen, kan ingen besvärlig lärarinna ta ifrån honom. Det är hans trygghet, för hans matematiska uträkningar stämmer för det mesta. De är noggrant uträknade, just därför att Roger behöver denna känsla av trygghet. Roger har också fått lära sig den urgamla lärdomsregeln från Havamal:”Ej bättre börda du bär på vägen än kunskap mycken.” Helvetesläran hörde inte hemma där. Men denna sköna septembermorgon har en nitisk lärarinna bundit en onödigt tung börda på en oerfaren pojkes späda rygg. Tyvärr blir bördan som en kronisk sjukdom, den kommer att stanna för alltid. Sviterna och ärren kommer att bestå livet ut. Tryggheten, barndomens viktigaste plattform, är krossad. Endast en liten flaga återstår. Mycket av Rogers krafter kommer att behövas för att i vånda och ångest stå rak i fortsättningen. Det vackra i kristendomen, som Roger har upplevt tidigare, skyms nu av ångestens töcken.

September går mot sitt slut. Den vackra brittsommar, som infann sig i månadens början, har fått vika för kyligare vindar. Denna dag är dessutom mycket fuktig och rå. Dimman hänger påträngande och utmanande över hustaken och granskogens toppar. Hösten försöker med en kraftansträngning att behålla övertaget över vinterns allt mera påträngande uppvaktning. Roger har kommit hem från skolan. Han älskar naturen för det mesta, men denna dag har naturens skönhetsupplevelser uteblivit. Dimman och det kyliga vädret har givit honom en känsla av instängdhet, trots att han har varit ute den sista timmen. Vid ladugårdsväggen ser Roger katten försvinna in genom den öppna dörren till skårn och Roger följer efter. Han ser katten fortsätta uppför stegen till höskullen ovanför stallet och Roger blir nyfiken. Det har hänt att han har hittat små duniga kattungar, då han varit på höskullen tidigare. Därför fortsätter Roger uppför stegen, följer efter katten över höskullen och vidare mot den stora höladan bredvid stallet.
Ladan är fylld med årets skörd av årets hackslått.

Sänkan ner mot logväggen är fylld med havrehalm. Allt ligger i nivå med höskullen ovanför stallet. Höskullen är foder till hästarna för vintern och består av vallarnas klöver och timotej. Från höladan finns en öppning mot skårn, där man med en hacka kan slita åt sig höet, då korna skall ha mat. Men denna öppning i nuläget är fortfarande ganska fylld med hö, eftersom korna tills nyligen har gått ute på bete på vallarnas återväxt. Roger lämnar höskullen över stallet och tar ett steg mot ladans packade innehåll. Men ve och fasa. Underlaget försvinner under hans fötter och han ramlar ned och försvinner i den smala springan mellan stallväggen och det hoppackade höet i ladan. Roger stannar inte utan faller ända ned till ladans golv. Springan är smal och han kan inte röra sig. Mörkret har slutit sig om honom och han känner sig fullständigt innestängd. Rädslan kryper inpå honom som kvävande demoner och paniken är nära. Han skriker i ångest och smärta, men det känns som om ropen inte når ut utan stannar kvar och kväljer honom. Känslan av instängdhet och maktlöshet är total och paniken är nära.

Nilas är på väg till stallet för att rykta och sela hästen. Han skall åka till affären och handla. Då han kommer in i skårn, hör han ljudet av instängd gråt från höladan. Han förstår ingenting, men han tycker sig känna igen rösten där inifrån ladan. Han ger sig tillkänna genom att ropa på Roger, fattar tag i en hacka och börjar bearbeta höet efter väggen. Småningom når han springan som Roger sitter fast i. Nilas sträcker in sin högra arm så långt han förmår och lyckas att få grepp om Roger och drar ut honom. Roger är omtumlad och yr, men oändligt tacksam ger han Nilas en kram innan han tumlar ut i det fria.

HÖSTEN 1941, ELLA
Hösten har kommit, mulen, grå och deprimerande för en känslig själ. De viktigaste sysslorna utomhus är över för denna höst, men det finns tillräckligt för Ella att göra ändå inomhus. Hon hade en svår förlossning då Åke föddes 1938 och då sista barnet kom två år senare på våren, var Ella trött och sliten. De täta förlossningarna och det hårda slitet på gården har tagit hårt på hennes krafter. Hon fick dessutom gå ensam med sin ångest och psykiska smärta. Det fanns ingen i hennes omgivning som ville eller kunde förstå och hjälpa. I all välmening hade sockenstämmans ledamöter beslutat och verkställt, att det sistfödda barnet Ritva, blev omhändertaget av familjen på Kaplandstorp. Den lilla flickan fick det bra där, men det var ändå ett beslut som är tveksamt om det var det rätta för Ellas del. Hon saknade ett av barnen, vilket gjorde att hon kände sig ytterligare orolig och rastlös. Det hände att hon i ångest och oro drevs ut på vägarna, sökande efter sin förlorade dotter. Detta uppmärksammades av socknens ansvariga, som vidtog åtgärder därvidlag.

En dag i slutet på september då barnen var i skolan, kommer socknens fjärdingsman i bil för att hämta Ella. Med i bilen finns en äldre kvinna från Tobyn, som skall stanna på Tomta för att tillfälligt hjälpa de yngre barnen tillrätta. Socknens sjuksköterska är också med för att bistå Ella och vid behov kunna ge en lugnande spruta. Gråtande får Ella finna sig i att lämna hemmet för transport till Mariebergs sjukhus, som är Värmlands hospital för nervsjuka. Framme vid sjukhuset, stannar sjuktransporten vid sjukhusets grindar där vakten, efter konsultation med föraren av bilen, visar dem fram till inskrivningsbyggnaden.
Ella blir placerad på en C-avdelning, då hon visar tydliga tecken på djup oro och depression. Rummet, som hon hamnar på, är målat i vitt och har galler för fönstret. Utanför fönstret kan man se en rastgård med ett två meter högt stängsel. Det finns ingen utsmyckning i rummet, ingen bekvämlighet av något slag. Det enda som finns är en järnsäng mitt på golvet. Sängen är fastskruvad i golvet och dörren är alltid låst. Behandlingen under den närmaste tiden består i att Ella blir fastspänd med ett kraftigt läderbälte i en säng. Hon får fastlåsta kraftiga läderhandskar på händerna för att inte göra sig illa. Dessutom får hon också el-chocker samt dämpande mediciner som gör henne trött och slö. Då de äldre barnen kommer hem från skolan, finns inte deras mor kvar hemma. De får besked om vad som har hänt och vad som gäller under den närmaste framtiden.

Veckorna går och vi har kommit fram till början av december månad. Strax före skolans julavslutning blir det filmförevisning på skolan. Det är Henning från Arvika, som skall visa en serie bilder som han har tagit under resor i det stora landet i väster. Henning kallas även FilmHenning, därför att han är en duktig fotograf. Han har under 1920-talet varit över till Amerika och fotograferat mycket av dess storslagna natur och rika djurliv. Han har nu kommit till Bjurbäcken för att visa sina bilder för skolbarnen där. Skolsalen får fungera som biograf och filmduken är baksidan på en stor atlas som hänger på en krok i taket. Filmprojektorn riggas upp och Hennings trogne följeslagare på alla resor, en liten vit spets, följer intresserat allt som händer. Även barnen är intresserade och sitter på helspänn. Hemma har barnen ingen elektricitet, ingen radio och ingen av dem har någonsin sett en riktig filmföreställning. Därför är det med spänd förväntan, som barnen med andäktig tystnad väntar på vad som skall visas för dem.

Filmförevisningen startar och ett fantastiskt vackert natursceneri visas. Bilderna är tagna i Klippiga Bergens fjällmassiv, den bergskedja som går från Alaska och vidare genom hela västra USA. Filmbilderna är stillbilder, utan annat ljud än filmprojektorns rassel, men för ungdomarna är det ändå en upplevelse att få se detta underbara panorama. Klippiga Bergens skönhet, vars toppar gnistrar som kristaller i solljuset och från dess dalar visas en storslagen växtlighet. Djurlivet är också skildrat på dessa vackra bilder där grisslybjörn och järv tillsammans med en ståtlig älgtjur samsas om utrymmet. Den vita fjällripan syns knappt i den vita rena snön, men Roger är betagen av naturens skönhet. Han önskar att hans mamma varit med och fått se och uppleva allt detta vackra.

Det är söndag, veckan före jul. Moster Hilda och Roger är på väg till Mariebergs sjukhus för att hälsa på Ella. Vägen är lång och de startar tidigt medan det ännu är mörkt ute, för att hinna fram i tid till sjukhusets besökstid. De tar bussen som går klockan åtta från Flyta och hamnar en timme senare i Arvika. På järnvägsstationen löser Hilda biljett till Kristinehamn för sig och Roger. De tar plats på tåget och eftersom Hilda löst en tredjeklassbiljett, hamnar de i en kupe med enbart träbänkar. Roger, som aldrig tidigare har åkt tåg, har ingenting att jämföra med utan är enbart glad att ha något att sitta på. Medan tåget skakar fram över ett vintrigt landskap, funderar Roger på hur modern kan ha det på sjukhuset. Han har aldrig varit på något sjukhus och han har ingen aning om vad man kan förvänta sig. Men han förstår att Mariebergs sjukhus är ett ställe av det ovanliga slaget.

Hemma i Bjurbäcken har han ibland hört viskningarna och de elaka gliringarna om att hans mamma är idiot. Den stämpeln har fastnat som en giftig tagg i hans känsliga sinne och han undrar över vad hans mamma kan ha gjort för ont, eftersom hon straffas på detta sätt. I skolan har Roger fått uppfattningen från kristendomsundervisningen, att demoner kan ta en syndig människa i besittning.
Hilda och Roger kommer fram till Kristinehamns järnvägsstation, där vädret är mulet och grått. De fortsätter till fots till Stadshotellet för att boka rum för natten, eftersom de inte räknar med att hinna tillbaka hem samma dag. Hilda bokar ett dubbelrum och tar med Roger till matsalen. Båda är hungriga efter den långa resan och maten smakar bra. Från Stadshotellet fortsätter Hilda och Roger till Mariebergs sjukhus. De går till fots. En kall, byig vind stretar envist mot dem, där de går vägen fram. Roger trivs inte i den kalla vinden. Han har blivit kall och frusen av den långa tågresan. Hans kläder är inte heller i bästa skick. Hilda försöker prata med honom, men han svarar enstavigt. Roger har på känn att han är på väg till ett mycket tråkigt ställe och det skrämmer honom.

Hilda och Roger vandrar vägen fram, passerar en del av sjukhusområdet längs med det höga järnstaketet och kommer fram till infarten till sjukhusområdet. På högra sidan står en vaktstuga innanför stängda grindar. Hilda trycker på en ringledningsknapp och en vresig och tvär gammal man kommer ut och undrar vad de vill. Då de förklarar sitt ärende för honom, öppnar han grinden för dem och de kan passera. De följer den raka vägen fram över sjukhusområdet. Den är kantad av stora mäktiga träd, som står i rader och blickar ned på dem där de går. Roger har aldrig förr sett så stora träd och han undrar för sig själv, om Gud kan bo i dess mäktiga kronor. Vid alle`ns slut finns ett mindre hus. Det är inskrivningscentralen och där finns uppgifter på, var någonstans på sjukhuset som patienterna bor. Hilda förklarar sitt ärende och får en vägbeskrivning till C-2, där Ella är placerad.

Det är tyst och stilla på sjukhusområdet och eftersom det är söndag, ligger allt utomhusarbete nere. Hilda och Roger följer vägbeskrivningen och kommer fram till ett stort hus. Det är uppfört i rött tegel och det är byggt i tre våningar. Framme vid huset går de uppför den stora stentrappan och ringer på dörren. En äldre sköterska helt i vitt med en vit hätta på huvudet tar emot dem och hon visar dem uppför trappan till andra våningen, där avdelning C-2 är belägen. Då Hilda och Roger blir insläppta på C-2 kommer de in i en lång korridor. De blir visade till ett besöksrum i mitten av korridoren. Där får de sätta sig ned, medan sköterskan hämtar Ella från sitt rum.
Medan Hilda och Roger väntar, hör de skrik och rop från rummen intill på avdelningen. Roger sitter spänd och väntar, då plötsligt dörren öppnas och Ella blir visad in. Hon har kraftiga lädervantar på händerna. Dessa är fastlåsta runt handlederna med en liten rund låsanordning. Men det som skrämmer Roger mest, är den tomma och slocknade blicken i moderns ögon. Hilda försöker samtala med Ella, men det leder ingenstans. Ella tittar skrämt upp, men hon slår genast ned blicken igen och stirrar ned i golvet. Innan de lämnar Ella, överlämnar Hilda till sköterskan en påse frukt som Ella skall ha. Men Ella kan inte ta emot något själv.

Då Hilda och Roger lämnar sjukhuset lovar han sig själv, att alltid trotsigt kämpa mot denna hemska sjukdom. Han beslutar sig för att aldrig någonsin låta någon bura in honom på ett sådant hemskt ställe. Aldrig, aldrig någonsin! Tillbaka på Stadshotellet intar Hilda och Roger en enkel kvällsmåltid. Därefter stannar de en stund och lyssnar på Frälsningsarme`ns musikkår, som har en musikkväll på hotellet. Då de senare kommer upp på sitt rum, som är sterilt, kalt och ogästvänligt, längtar Roger tillbaka till det lilla hemmet i granskogens hägn.

MJÖLKHÄMTARE UTAN HINK
Vi befinner oss i slutet på januari månad 1942. Det är veckan efter att Roger har fyllt elva år. Hemma på gården går de tre korna i väntans tider. De skall kalva närmare vårens tid och de har svårt att leverera den mjölk som behövs på gården. Roger blir ombedd av sin far att springa till Höjda och fråga om de kan sälja ett par liter.
Roger klär sig varmt och beger sig till grannen, dit han inte har haft vägarna på en tid. Han vet att det bara är gammelmor och gammelfar som finns kvar sedan de båda vuxna flickorna lämnat hemmet, som tidigare varit ett kärt resmål för tillresta predikanter från Svenska Missionsförbundet. Roger framför sitt ärende, men får ingen mjölk. Istället får han en utskällning för att han kommit utan mjölkhämtare och blir tillfrågad om det är så fattigt på Tomta att hans far inte har råd med en mjölkkanna? Roger hittar inget svar utan finner för gott att lämna stugan med oförrättat ärende.

Roger går hemåt utan att bära på någon mjölk, men hans vandring känns tung. Granngårdens gammelmora har planterat ett litet frö i hans sinne, som med åren kommer att bli en barlast för resten av hans liv. Minnet följer med på hans vandring genom livet, förtroendet för grannar och medmänniskor är nollställt. Ensamheten blir hans följeslagare genom livet. Han lever också i en tid, då ingen hjälp finnes att tillgå, varken i skolan eller i hemmet. Ensam får han släpa på sina upplevelser.

Veckan därpå kommer främmande till Tomta. Rogers far har i unga år arbetat i Norge och även efter flytten till Tomta har det hänt att han återvänt till Norge i perioder då han hade lämnat gårdens skötsel till Nilas. Relationen med fadern har blivit lidande och klyftorna är svåra att överbrygga. Nu kommer plötsligt en tant från Norge och i hennes sällskap följer en dotter på kanske tio år. Efter några dagar återvänder de till Norge.
Helmer och hans stora barnaskara har svårt att få pengarna att räcka till. Socknens barnavårdsnämnd gick i höstas in och gav penningbidrag för inköp av skor och kläder. Roger hade under en vecka ett par skor på fötterna som han använde för att de skulle se använda ut. Dessa skor skickade sedan Helmer vidare till Norge. För att ett postpaket skulle få passera gränsen måste skorna vara använda. Det var dessa skor som Roger nu kände igen på Toves fötter.

STORMEN
Det är första veckan i oktober. Sensommaren har varit vacker, men plötsligt slår ovädret till. Natten till onsdagen börjar det regna och då dagen gryr ökar vinden i styrka. Regnet i förening med den hårda vinden gör, att allt arbete utomhus måste ställas in. På Tomta är all havre skuren och uppbunden i kärvar. Helmer och de äldre pojkarna har hässjat upp havren, för att den skall torka lättare och samtidigt vara skyddad, om regnet kommer. Mot eftermiddagen tilltar blåsten och då skymningen faller är det halv storm. Regnet och vinden far tjutande genom de kala trädkronorna väster om huset och störtar sig mot boningshuset. Regnvattnet forsar från husen och stormbyarna slår volter över stugan och fortsätter över havreåkern öster om stugan. På åkern står den långa hässjan full av havrenekar med bredsidan mot huset. Då stormvinden sveper fram, skakar hässjan till men står fortfarande kvar. Men då nästa stormby vräker sig fram med full styrka orkar den inte stå kvar längre. Stolpen längst ut till höger viker sig och går av. I fallet följer stängerna med havrenekarna med och drar ytterligare stolpar med sig. Till sist ligger hela den fina hässjan nere på marken. Havrenekarna fylls snabbt av det våldsamma regnet.

Inne i stugan följer barnen med i skådespelet utanför och låtsas att de är ute på havet i full storm. Men Helmers fantasi är av det jordnära slaget och hans tankar är med därute på åkern. Skall hans hässjor klara sig helskinnade igenom ovädret.. Det har mörknat alltmer och stormen har bedarrat något. Då Helmer tittar ut, upptäcker han den fallna hässjan på åkern.
Han vill försöka att reparera den om det går. Han går tillbaka in och frågar om det är någon som vill hjälpa till med havrenekarna. Roger nappar direkt. För honom är det äventyret som väntar bakom knuten. Det gäller att hitta något att sätta på sig som skydd mot regnet. Det är inte längre någon värme ute. Roger hittar ett par stövlar och en kraftig olle. Han sveper en lumberjacka om sig och på huvudet en gammal slokhatt, som Nilas har lämnat kvar. Men de måste ha något att lysa sig med. Stallyktan får duga. Lyktan fylls med fotogen och tänds med en tändsticka. Far och son går ut i den mörka kvällen.
Ute fortsätter regnet att falla. Stormen har avtagit i styrka, men i stormbyarna är vinden fortfarande ganska hård. Då de kommer fram till hässjan och ser förödelsen, ber Helmer Roger att försöka plocka undan nekarna där hässjan har stått. Själv går han och hämtar nya stolpar. Roger gör som han blivit tillsagd, medan regnet piskar honom i ansiktet. Men det bekommer honom inte. I fantasin är han vid en klippig havsstrand och lyssnar till bränningarnas dån. Han har just läst en spännande bok om sjömänskvinnornas svåra kamp, att rädda en skeppsbruten besättning i land någonstans vid Bohusläns klippiga kust.

Under tiden har Helmer lyckats hitta friska stolpar för en ny uppsättning av slanor att hänga nekarna på. Men för att lyckas med upphängningen, måste nya hål göras i marken för de nya stolparna.
Samtidigt flyttar Helmer hässjan något åt öster, för att kunna få vinden i ryggen. Därmed underlättas också placeringen av nekarna på slanorna. Helmer har hittat ett järnspett med vars hjälp han gör hål i marken för stolparna. Han ser till att de lutar något åt öster och förstärker dem med en stötta på baksidan till stöd. Roger blir instruerad att placera och luta en rad kärvar mot den nedersta slanan som ligger mellan två stolpar. Den är placerad på andra pinnparet nedifrån räknat på stolparna. Därefter placeras en ny slana ovanför den andra på tredje pinnparet. Den här gången viks nekarna på mitten och hängs över slanan med havrevipporna åt samma håll. Så fortsätter de att arbeta tills de har arbetat sig upp till översta pinnparet. Därefter fortsätter de med nästa stolpe tills sista neken är upphängd. Då får Helmer och Roger gå in och torka sig.

OMBYGGNADEN
På våren 1942 sätter rivningsraseriet igång. Hela den långa ladugårdslängan, med undantag för ladugården i sten, stallet av timmer, logens båda timmerväggar och logens golv av kraftiga björkplank, jämnades med marken. Helmer har bestämt sig för att bygga om och samtidigt höja takhöjden på uthuslängan med 80 cm. Den gamla längan var omodern och sliten, regnet letade sig genom det gamla spåntaket och utrymmet var begränsat. Nu ligger alltsammans i stora högar på gårdsplanen. Det mesta kommer att användas till bränsle under kulna mörka höstdagar.

En annan anledning till brådskan med rivningen och återuppbyggnaden av den nya ladugårdslängan är, att Bjurbäckens bybor under sommarmånaderna skall få installera elektrisk ström. Stolparna till huvudledningen har redan börjat resas. Helmer vill ha uthuslängan klar innan elektriska ledningar för det nya, häftiga ljuset skall installeras i stall och ladugård. Det skall bli ett stort skeende i den lilla gårdens historia. Samtidigt skall gården få tillgång till elektrisk kraft, trefas 380 volt, för användning av elektriska motorer vid framför allt tröskning. Tröskningn kommer också att underlättas av det nya själrensande tröskverket, som ett byalag i Mangskog har köpt. Säden kommer vid tröskningen att ledas direkt i säckarna, rensad och klar att bäras bort för torkning. Tills nu har tröskningen varje höst fått utföras med hjälp av ett enkelt tröskverk, som endast kunde skilja halmen från agnar och korn. Kornen fick efteråt skiljas från agnarna med hjälp av en handdragen så kallad harpa. Det gamla tröskverket kördes igång med hjälp av en nedmonterad gammal lastbilsmotor, som monterats på medar för att underlätta transporten mellan gårdarna. Vid motorns drivhjul har monterats en remskiva av lämplig storlek. Tröskverkets hastighet är beroende av det inbördes förhållandet mellan remskivorna på tröskverk och motor. Mellan de båda remskivorna löper en bred rem av limmade kanvasdukar.

Roger tänker på en höst för några år sedan, då han såg Nilas på logen ifärd med att slå de långa rågkärvarna mot logens timmervägg, för att skilja kornen från rågkärvarnas fylliga, mättade ax. Därefter skyfflades korn och agnar ihop och golvet sopades med en borste för att ingenting skulle förfaras av de viktiga och matnyttiga kornen. Till sist låg alltsammans i en stor hög på loggolvets främre del. Därifrån slungade Nilas till motsatta väggen med hjälp av en kastskovel av trä, skyffeltag efter skyffeltag från den stora högen för att skilja agnarna från de tunga kornen. De lätta agnarna stannade på halva vägen, medan de tunga rågkornen dråsade fram till den motsatta väggen. Nilas fortsatte att kasta tills hela högen var borta. Först då sträckte han på ryggen, nöjd med vad han uträttat.

Ansvarig för uppsättandet av den nya uthuslängan blir en kunnig snickare från Slobyn. Till sin hjälp har han en släkting och de båda bröderna från Åsen, som är mycket duktiga snickare. Under vintern har Helmer och Nilas huggit timmer på gårdens skogsmark. Dessa timmerstockar kördes sedan på vårens sista slädföre till sågen som ligger vid Ängsjöälven, där de sedan sågades till plank och bräder då vårfloden gav rikligt med vatten till sågens turbin. På järnskodda vagnar, lastade med det färdigsågade virket, kördes lass efter lass tillbaka till Tomta. Det blev kraftiga fyrkantiga bjälkar, tjocka plankor och en stor mängd entums bräder av olika längd och bredd. Spånskivorna för taktäckningen skall hyvlas av Artur i Höre, som äger en lämplig hyvelmaskin för ändamålet. Maskinens kniv roterar fram och tillbaka mot virket som skall hyvlas och resultatet blir cirka 6 millimeters tjocka spånskivor av trä. Före hyvlingen till spånskivor måste virket även vara ganska kvistrent för att duga till spånskivetillverkning.

Det är bråda dagar på Tomta denna sommar, men gårdens folk har tur med vädret. Det är för det mesta sol och uppehållsväder. Arbetet fortskrider planenligt. Ladugårdslängans stolpuppsättning är klar och takstolarna är resta. Medan snickarna arbetar med att få taket färdigt övet ladugård och stall, har gårdens eget folk gjort klart vårbruket. Då tiden medger hjälper Helmer och de äldre barnen till med ombyggnaden. Roger tycker att det är roligt att hjälpa till med taktäckningen. Först täcks taket med utskottsbräder för att man skall ha något att spika spånskivorna i. Sedan börjar man vid takets nederkant och spikar fast en rad spånskivor. Dessa första spånskivor i den nedre raden är kapade på mitten. Följande rad, som har full längd, täcker första raden och de följande spånskiveraderna kommer med en tredjedels spånskivelängd högre upp för varje rad. På så vis täcks hela taket överallt utom den nedersta raden, med tre rader av spånskivor. Skivorna spikas fast i övre halvan med minst tre spikar, vardera en och en halvtum långa. Även mellantaket över stall och ladugård rivs ut och ersätts med nya bräder. Dessa läggs i två lager med tjärpapp emellan för att hindra kondens att tränga upp genom taket och skada höet. Nu på sommaren är korna ute på skogsbete och då kvällen kommer övernattar de i sommarladugården vid skogsbrynet. Snickarna kan därför arbeta ostört som de vill, utan att hindras. Det är viktigt att yttertaket och mellantaken över stall och ladugård blir klara i tid, innan höskörden skall bärjas.

Veckorna går och arbetet fortskrider planenligt. På gårdens åkrar står höhässjorna i långa rader och i hagmarkerna står höstackarna i vila mot natten. Ombyggnaden över stall, ladugård och ladan närmast stallet är klara. Om vädret fortsätter att vara vackert kommer höet att köras in dagen därpå. Även arbetet med elektrifieringen av gården fortsätter. Stolparna är på plats och koppartrådarna är dragna fram till gården. Elmontörer med klätterskor på fötterna, spänner fast trådarna på stolparnas porslinsisolatorer och elektrifieringen av boningshuset har börjat. Vilken lättnad då allt blir klart. Tänk, att bara behöva vrida på strömbrytaren för att få ljus.

Före kriget var det fotogenlampan och stallyktan som gav ljus till gården, men kriget gjorde, att fotogentillgången upphörde och karbidlampan fick komma i bruk. Den gav ofta bättre ljus, men bytet av den illaluktande, förbrukade karbiden var ofta en mindre trevlig sysselsättning.

Det är slutet av september. Hösten är mild och det har ännu inte varit nattfrost. Gårdens grödor är bärjade för detta år med undantag för potatisen som fortfarande är ute, även om blasten är avskuren och borträfsad. Ombyggnaden av uthuslängan är färdig efter ett hårt arbete av de snickare som varit angagerade. Den reser sig stolt med den gröna granskogen i bakgrunden och den ger god plats för gårdens grödor. Den högre takhöjden gjorde mycket för utrymmet, speciellt över stall och ladugård. Roger tycker bäst om det nya vagnslidret med det rena, trävita brädgolvet, som är så lätt att hålla rent. Roger vakar svartsjukt över, att ordningen i vagnslidret upprätthålls. Men årets verkligt stora dag, då elektrifieringen av gården var klar, är fortfarande som ett enda stort äventyr för Roger. Tänk, att endast behöva vrida på en strömbrytare och du har ljuset omkring dig och du behöver inte bära det med dig. Det finns överallt dit de elektriska ledningarna når och där en lampa finns inkopplad. Det underbara ljuset finns i stall och ladugård och utanför ladugården, där den sista stolpen i ledningskedjan står, finns en lampa stark nog att lysa upp hela gårdsplanen. Fantastiskt!

VINTERN 1943
Redan i januari månad ligger snön djup i de Värmländska skogarna. Det har snöat oavbrutet hela julhelgen och först på nyårsdagen skingras molnen och vintersolen bryter fram. Dess bleka sken kastar långa skuggor över nejden och solljuset förmår inte värma den kalla luften. Större delen av nyårsdagen har Helmer och de större barnen varit ute och plogat den tre kilometer långa körvägen ned till Flyta, där den stora bilvägen går förbi. Byns lilla konsumbutik behöver påfyllning av varor nu efter helgerna och därför måste vägen vara farbar. Men plogningen en snörik vinter är arbetskrävande och svetten ångar från den grå valacken. När plogningen är klar, selas Grålle av och torkas med en knippe halm. Han får vatten och i spiltan väntar hö och havre.

Efter helgerna börjar skolan för de äldre barnen. Det är onsdag den tredje veckan i januari och Roger och Hans är på hemväg från skolan. Deras mor är fortfarande på sjukhus och då de kommer hem sätter Roger stekpannan över elden och värmer upp potatis som blivit över sedan gårdagen. Han steker också några skivor saltat fläsk som han har

skurit upp. Då potatisen är uppvärmd och fläsket färdigstekt, blir det bråk mellan Hans och Roger om fördelningen av fläsket. Hans ryter till och Roger backar upp i den smala gången mellan köksskåpet och den stora spismuren. Men Hans kommer efter med ett kaffefat i handen. Roger känner sig hotad där han står, inträngd med ryggen mot dörren till vardagsrummet. Då Hans viftar med kaffefatet framför sig, sparkar Roger ut med ena foten och träffar kaffefatet. Det går itu och delarna flyger i luften. Då de faller, landar den ena halvan med den vassa kanten på bakhuvudet på Hans. Huvudsvålen skärs upp och blodet flödar. Det blir skjuts till sjukstugan i Arvika. Såret på Hans blir ihopsytt och han kommer hem med ett vitt bandage om huvudet. Bandaget är en anklagande påminnelse för Roger och han känner sig skyldig. Vad skall alla människor säga om en sådan broder?

Det är torsdag sista veckan i februari. Helmer har varit i skogen och kört timmer hela dagen. Då han kommer hem, selas Gålle av, ryktas, vattnas och utfodras i vanlig ordning. Allt verkar normalt till dess att Helmer går ut för att ge Grålle nattfodret. Helmer ser direkt att något är fel. Hästen är orolig, kastar med huvudet och skrapar med ena framfoten. Helmer uppfattar att Grålle har fått reva, som är en form av kolik. Orsaken kan vara möglat foder, men orsaken kan också vara något annat. Grålle har lättare än andra hästar för att få åkomman. Men nu gäller det att få hästens mage i ordning igen. Helmer lägger en filt om hästen, selar honom och skrubbar honom på sidorna för att få magcirkulationen igång igen. Helmer leder ut hästen på gårdsplanen för att han inte skall slå sig i spiltan då han kastar med huvudet. Grålle behöver också mycket motion för att få magen i ordning. Ivar och Roger får hjälpa till att motionera hästen, men när natten smyger sig på, går pojkarna till sängs och Helmer får fortsätta ensam.

Timmarna går men Grålle bli inte bättre. Då midnattstimmen har passerat, orkar inte Helmer mer. Han selar av Grålle, binder fast filten om hästen och låter den gå för sig själv. Helmer vågar inte leda in hästen i stallet, eftersom Grålle fortfarande är orolig. Då är det bättre att den får vara ute. När morgonen gryr kommer Gusten gående mot Tomta på väg till sitt arbete. På myren strax norr om Tomta hittar han hästen, som där har lagt sig till ro. Gusten tar med hästen och lämnar den till Helmer, som försöker förklara vad som hänt. Men Gusten har aldrig haft häst själv och har svårt att förstå det hela. Följden blir att händelsen börjar cirkulera mellan gårdarna. Skvallret, som fått näring av händelsen, är igång och fortsätter på snabba fötter.

SKIDTÄVLINGEN MARS 1943
Den andra söndagen i mars skall skidtävlingen för ungdom hållas på Höjda. Ledare för tävlingen är Gösta. Han är son i huset och mycket intresserad av idrott. Det är första vintern som Roger har riktiga skidor. Tidigare har han åkt på laggar från en stor silltunna som hade torkat isär. En bygelrem strax bakom mitten på brädlaggen och det gick att ta sig fram. Banan är på fem kilometer och det är första gången som Roger deltar. Men det fanns ett problem. Vid ett tillfälle, då Roger var ute och åkte, lyckades han bryta böjen på den ena skidan då han försökte forsera ett dike. Han lagade skidan själv och satte på ett bandage i form av en galvaniserad plåt. Skidan blev stark och bra. Den gick att åka med i backarna, men knappast några skidor som lämpade sig i en skidtävling. Skidorna var tunga förut och med den tjocka plåten blev de ganska omöjliga att tävla med. Roger måste komma på ett sätt att lösa problemet. Att köpa nya skidor var otänkbart, men Roger visste att Ebba hade ett par fina skidor.

En kväll under veckan före skidtävlingen, går Roger till Norra Gräshöjden för att prata med Ebba. Det är fortfarande ganska ljust, så han väljer att gå genvägen genom skogen. Vägen, som Roger väljer att gå, är bara en upptrampad kostig, men den används därför att den gör avståndet mellan Tomta och Norra Gräshöjden så mycket kortare. Den vindlar nästan rakt genom skogen, över Bäverbäcken, uppför och nedför sluttningarna. Slutligen passerar den gården Torp, där två systrar bor och Roger är snart framme vid Norra Gräshöjden. Mörkret har redan fallit då Roger kommer fram till N:a Gräshöjden. Men han blir glad då han ser skidorna stå lutade mot stugväggen. Han knackar och stiger in i stugan. Det är bara morfar därinne, som upplyser Roger om att Ebba är i ladugården och mjölkar korna.

Springande beger sig Roger ned till ladugården, går genom skårn och öppnar dörren till ladugården. Innan han hinner att ge sig till känna, hör han röster därinifrån. Ebba är inte ensam. Roger tvekar. Ebba har sällskap av en av grannkvinnorna från Torp. Roger hör hur de diskuterar hans far. Hur hemsk de tycker att han är, "som kan lämna hästen ute på detta viset. Det är ju djurplågeri och borde anmälas". Det blir också något elakt sagt om faderns förhållande till Rogers mor. Han blir ledsen och kan inte stanna kvar. Tyst smyger han därifrån och går in till morfar. Men glädjen är borta och hopplösheten tar grepp om hans själ. Tyst sätter han sig ned på en stol och väntar.
Ebba kommer in med mjölken, silar den och häller upp den i separatorns mjölkbehållare. Roger, som tycker om att hjälpa till, sätter igång att dra separatorveven runt. Kranen till mjölkbehållaren öppnas och mjölken rinner ned i separatorns kula. Kulan är uppbyggd av en massa kupade skålar med hål i. Kulan roterar och då mjölken passerar ned i kulan slungas de tunga feta fettkulorna ut mot yttersidan tack vare centrufugalkraften. Två hål i övre delen av kulan, ett avsett för grädden och ett annat för skummjölken, gör att grädden slungas in i sin utkastararm och skummjölken slungas ut i sin arm. Grädden blir centrifugerad eller separerad från komjölken.

Efter separeringen av mjölken, frågar Roger Ebba om han får låna hennes skidor under skidtävlingen. Han berättar hur han har förstört sina egna skidor. Han berättar också hur han har försökt att laga dem, men att resultatet inte blev bra. Ebba är fortfarande exalterad över skvallret, som hon fått sig tilldelat. Tacksamt har hon sugit det till sig. Hon har aldrig stått Helmer nära. Därför ser hon nu en anledning att trycka till Helmer och hans ungar. På Rogers fråga svarar Ebba: "Inte kan jag låna ut mina skidor till någon som behandlar sin bror så illa. Nu får Du vackert gå hem utan skidor!" Ebba känner sig styrkt och upprymd över sin tillrättavisning av Roger. Bestraffning och tillrättavisning är något som ligger i tiden just då. I sann Luthersk anda.
Roger orkar inte försvara sig. Orden räcker inte till för vad han känner. Barmhärtighet skulle ändå inte visas honom. Barmhärtighet är lättare att ge till dem, som kan göra sig förtjänta av den.

Maktlös går han därför vidare. Efter en stund vänjer sig ögonen vid mörkret och Roger kan se vinterkörvägen framför sig. Kvällen är klar och stjärnorna lyser. Allt är tyst och stilla. På vägen vandrar en liten tolvårig pojke hemåt, medan tårarna rinner från hans kinder och fryser till is i vinterkylan. Han är smärtsamt medveten om, hur orättvist och grymt livet kan vara. Det var aldrig hans mening att göra brodern illa. Roger förstår, att ibland är det tillfälligheter som styr våra liv. Samtidigt undrar han över, vad eller vem det är som väljer ut livets förtretligheter. Varför är livet ibland så svårt och nattsvart? Men något av skulden tar han på sig. Han är ändå en syndare, ty lärarinnan har förklarat detta mycket tydligt för honom, en gång för alla. Han känner sig medskyldig till det som händer och ser det som Guds straff. På så vis behöver han inte känna hatets tärande låga. Han är trots allt fri att vandra vidare och han vet att han skall vara med på skidtävlingen på söndag.

Så är då äntligen den spännande dagen inne. Skidtävlingen skall starta klockan elva. Roger är där i god tid och prick klockan elva släpper Gösta iväg de startande. Redan efter en kilometer är Roger ohjälpligt efter de andra. Han fortsätter ändå och gör sitt bästa. Men det hjälper inte utan han kommer sist i mål långt efter de andra. Hans tid räcker inte till något skidmärke. Men Gösta förstår vad anledningen är och han vill ge Roger ytterligare en chans att klara skidmärket. Roger får göra ett nytt försök med lånade skidor och en av tvillingbröderna Jonte erbjuder sig att följa med som draghjäp. Det var Jonte som vann skidtävlingen. Med sin lätta och smidiga åkstil åkte han ifrån alla och vann lätt. Tvåa i mål var den andre tvillingbrodern Ola. Roger är tacksam för sällskapet och gör sitt yttersta. Denna gång går det bättre och Roger får sitt skidmärke.

VÅREN 1943.
Våren har kommit efter ännu en mycket kall vinter. Ett lågtryck passerade för några dagar sedan och den milda sydliga vinden förde med sig ett milt vårregn. Snön på skogen rasade av från trädens hängande grenar. Nu då kylan återvänder fryser den blöta snön och en stark skare bildas. Då barnen på Tomta kommer hem från skolan, tar de fram sina kälkar och glider lätt på skaren utför sluttningen ovanför stugan. Det är så lätt att förflytta sig på den frusna snön och barnen fortsätter att rutscha utför och tjusas av fartens berusning.
Då klockan blir fem går Roger för att möta Helmer, som har varit i skogen hela dagen och kört timmer. Tillsammans med svågern Kalle har de åtagit sig utkörningen av ett stort timmerskifte. Det är bråda dagar nu då vädret är bra och slädföret perfekt. I höstas var Kalle och Helmer i skogen i flera veckor och lunnade ihop den sommarhuggna massaveden. Den samlades då ihop i stora högar, som placerades på strategiskt väl valda ställen utefter planlagda vinterkörvägar. De grövre träden, som skall bli timmerstockar, får stå kvar. Dessa fälls nu på vintern, detta för att minska deras vatteninnehåll och undvika missfärgning i träet.

Roger går förbi Ö-torpet och kommer in i skogen på andra sidan. Då hör han hästarnas bjällror. Först hörs klangen från Kalles bjällra, som är stor och sitter på vänstra skakeln. Klangen från Helmers bjällra är sprödare i tonen. Den är mindre och sitter fastspänd i bröstremmen till lokorna. Orsaken till att hästarna har bjällror är att de skall höras om det finns flera hästkörare på samma väg. Då timmret är lastat på båda kälkarna är det inte så lätt att stanna de tunga lassen i utförslöporna. Då är det de mötandes skyldighet att vara ur vägen. Då Roger möter hästarna är det Kalles häst som är först och han hoppar upp på getdoningen för att åka med hem.
Getdoningen består av två kälkar. Den främre kallas bocken för dess långa horn vid medarnas avslutning framtill. Den bakre kälken är geten som saknar horn, eftersom den skall följa i bockens spår. Då timmerlasset är avlastat, släpas geten upp på bocken och binns fast där för att lättare kunna transporteras. Till klangen från bjällrorna fortsätter hästarna sin färd hem till stallet, där de utfordras med hö och havre. De är inte speciellt trötta; föret är det bästa tänkbara en dag som denna. En timmerkörares värsta väder är kall nysnö och vind som driver igen spåren. Detta gäller framför allt för de körare, som måste köra över sjöar och tjärnar, där den lätta pudersnön villigt följer vinden och lägger sig i lä mot den upplogade körvägens ena sida. Så småningom fylls hela vägen med kall nysnö. Då får man åka upp till skiftet och lasta timmerlasset och köra fram till sjön. Där spänner man ifrån ifrån hästen och sätter den för plogen och plogar undan snön. Ibland på långsmala sjöar vid svåra vindförhållanden kan man behöva köra upp flera vägar bredvid varandra. På så vis håller man snön borta från den mittersta körbanan.

Hemma på gården, då hästarna har fått sitt, är det tid för kvällsmat. Den består, som så många tidigare kvällar, av potatis och färsk islandssill. Det är lätt nu under kalla vintrar att få den frusna sillen även till Bjurbäcken. Den kommer i stora trälådor, inbäddad i krossad is. Roger tycker om den färska sillen, som steks i stekpannan och kokt potatis serveras till. Det är ett välkommet ombyte till det salta fläcket och den salta sillen. Efter maten går Kalle och Helmer till Höjda för att lyssna på sjunyheterna. Dessa fångas upp av en kristallmottagare, som Gösta har skaffat sig. Krigslyckan för Hitlers armeer har definitivt vänt och återtåget från Leningrad är ett faktum. Kanske skall en dag freden komma till ett sargat och förslavat Europa?

AUGUSTI 1943. NAZI-TYSKLAND
Slåttertiden är förbi.Det mesta av höet är inkört, men en hässja står fortfarande ute. Hans och Roger är på väg till ett hygge i skogen. De går österut från Tomta på en liten gångstig och efter en kilometer är de framme. De skall hugga kastved av de björkar, som bolagets apterare har märkt ut med ett yxhugg i barken.
Bröderna sätter igång avverkningen av de märkta björkarna. De fälls med hjälp av en vanlig bågsåg och en yxa. De stora björkarna måste fällas med timmersvans, eftersom dessa inte får plats i bågen på en bågsåg. Efter fällningen kvistas träden rena och kapas i meterlånga kubbar. De grövre kubbarna klyfs med en klyvyxa eller med hjälp av en klyvkil som slås in i kubbens ena ände. Glasbjörken är lätt att klyva men masurbjörken kan vara besvärlig, speciellt om den är grovkvistig och snedvriden. De mindre kubbarna behöver inte klyvas, de barkas på två sidor i stället med hjälp av en yxa. Då detta arbete är gjort återstår det lättaste, nämligen att bygga upp meterstora högar av den färdigarbetade veden.

Till detta behövs ett järnspett att göra hål med och med en meters lucka ett nytt hål. I dessa hål placeras grova påkar som binds samman med en tvärslå som spikas fast i träpåkarnas överdel.Sedan börjar inlastningen av det färdiga virket. Då börjar man med de tyngsta och grövsta bitarna och fyller på med det klenare virket tills man har nått full höjd. Full höjd på en kubikmeter kastved är en meter och tio centimeter, där de tio centrimetrarna är övermått för att kompensera bortfall genom torkning och luftrum i kubikmetern. Förtjänsten blir ändå ganska hygglig. Utöver de tre kronor som Billerud betalar ut per meter kastved, ger staten en krona i bidrag per meter i bränslebidrag.
Under kriget seglar Sverige i ekonomisk medvind. Allt kan säljas för pengar. Gummiskrot och järnskrot bara för att nämna några saker som gav stora pengar. Även skogsprodukter gav pengar och då inte minst björkveden som nu var synnerligen eftertraktad, då importen av kol och koks var begränsad på grund av kriget. Kontroversiella exporter från Sverige var försäljningen av kullager från SKF och exporten av den Svenska järnmalmen, en Svensk hantering som i hög grad gynnade den tyska vapenindustrien. Före den amerikanska landstigningen i Europa 1944 hotade USA att bomba SKF i Göteborg om inte exporten slutade. Då krigslyckan vände för Nazityskland 1943, vågade Sveriga gå med på minskad försäljning. Det var mycken Svensk hantering under krigets första år som kan ifrågasättas. Under några få år iklädde sig den Svenska regeringen diktaturens tvångstöja och handlade därefter. Folket hölls utanför och ovetande så mycket som möjligt. Allt gjordes för att tysta ned kritiken. Sabotaget mot Norrskensflammans lokaler är bara några exempel.

Till grund för allt detta låg statsminister Per Albin Hanssons och den övriga regeringens ledamöters tro på den starka människans överlevnad. Samtidigt som samhället fick använda de medel som gavs dem till buds för att nå dessa mål. Men naturen själv har hjälpt till att sätta stopp för århundradets mest välorganiserade tyranni, genom de ovanligt kalla vintrar som svepte fram över Europa i början på 1940-talet. Vintern 1942-43 knäckte definitivt de tyska soldaternas stridsvilja och Leningrads belägring upphörde. Precis som Napoleons armeer kom tyskarna till korta i kampen mot den ryska hären och den ryska vinterkylan.

Det bittra återtåget började. Men det bittra återtåget började också för den Svenska regeringen och det borde ha varit med skammens rodnad som regeringen i augusti 1943 beslutade att upphöra med de tyska trupptransporterna genom Sverige. Tyskarnas nederlag är också den Svenska regeringens. I början på kriget hade regeringen valmöjligheter. Sverige valde att stå på Tyskarnas sida i stället för att bistå engelsmännen då dessa ville sända trupp genom Sverige för att bistå Finland i kriget mot Ryssland. Den Svenska Kåren som drog till Finland, var organicerad helt frivilligt. Vid denna tid var Ryssland och Tyskland allierade genom den icke-angreppspakt, som de båda länderna slöt den 23 augusti 1939.

MED MORFAR
Sommaren går mot sitt slut. Hösten är på väg. Men ännu är dagarna vackra och varma. Luften är ren och klar och solen förmår fortfarande värma marken och de nedre luftlagren. Det är i slutet på augusti och det är lördagseftermiddag. Roger är ute på vandring med morfar. De söker efter korna, som ännu inte har kommit hem från skogen. Det regnade förra veckan och det har satt fart på svamptillväxten. Korna älskar svamp och det är speciellt Karl Johansvampen som de tycker om. Vid den här tiden på året, strövar korna omkring på milsvida marker på sin jakt efter svamp. Ledarkon har en stor koskälla i ett band runt halsen, men dess räckvidd är begränsad.
Men morfar har sökt efter kor många höstar förr. Han vet ganska väl var han skall söka för att hitta dem. För Roger är det ingen brådska. Han tycker om att ströva omkring i den stillsamma rogivande omgivningen. Han känner sig också trygg tillsammans med morfar.

Från N:a Gräshöjden har de vandrat österut mot Håtjärn. Den stora skogstjärnen ligger spegelblank i den stilla kvällsskymningen. Roger har hört att det är här, som älvorna dansar sin fjäderlätta dans i kvällsskymningen. Till den rytmiska musik som vi människor inte förmår att uppfatta, svävar älvorna omkring i rytmiska pulserande rörelser. Ofta är hela tjärnen med näraliggande omgivningar helt dolda av deras grå skuggor. Roger lovar sig själv, att då han blir äldre skall han gå hit en gång, för att själv se och uppleva dessa underbara väsen.
Roger vaknar upp från sina drömmerier av morfaderns röst. Morfar visar honom en stor tall, som står ensam en bit från tjärnkanten. Någon gång för länge sedan har stormen knäckt stammen en bit nedanför toppen. Där finns nu istället en stor knippa grenar. Morfar berättar för Roger att det är en fiskjusefamiljs boplats sedan många år tillbaka. Boet är nu tomt och öde. Då våren kommer åter skall fiskjusen komma tillbaka och morfar lovar att följa med Roger och visa honom de stora, vackra fåglarna. Då Roger och hans morfar ser ut över tjärnens vatten, ser de på andra sidan det skogsklädda Håberget. De försöker lyssna efter koskällans säregna klang, men allt är tyst och stilla.

Från Håtjärns mörka djupa vatten, svänger Roger och hans morfar söderut mot Risäter. Då de passerar tjärnens södra ände, upptäcker de en älgko nere vid tjärnkanten. Hon har en årskalv med sig och dennes bruna färg bryter av mot moderns ljust mörka päls. De fortsätter sin vandring. En stor tjädertupp skräms upp och lyfter på starka vingar. Luftspelet i vingarna ger ifrån sig ett rytmiskt sugande ljud. Roger beundrar den stora fågeln som sävligt försvinner över grantopparna. Han önskar att han själv kunde flyga så. Då de kommer fram till Risäter, har de ännu inte hittat korna. Då de stannar och lyssnar hör de svagt en koskälla i väster. Morfar är säker på sin sak: Det är deras kor. De svänger av mot nordväst och fortsätter in i granskogen. De kommer snart fram till en liten gångstig, som går mellan Karlstorp och Risäter. De följer stigen och så småningom är de framme på byvägen mellan Karltorp och N:a Gräshöjden.

De har hittat korna, som långsamt och sävligt nosar sig fram i skogspartiet bredvid vägen. Morfar och Roger hjälps åt att förflytta korna ned på vägen. Tillsammans försöker de sedan att få korna med sig hemåt. Slutligen tycks det gå upp för korna, att det kan vara dags att komma hem och få bli mjölkade. Nu börjar Roger känna av tröttheten i benen. Men han biter ihop och fortsätter. Han tycker att det har varit sköna timmar med morfar och han tycker att tröttheten är värd sitt pris. Väl framme vid gården, får korna komma in i den vädrade och rengjorda ladugården, där de binns upp i sina respektive bås. Då Roger beger sig hemåt får han en klapp på axeln av morfar!

JUSSI OCH JÖRGEN
November 1943. Det är vinter i Bjurbäcken och snön ligger redan djup på myrmarker och öppna platser. Dagen har varit solig och vacker, men nu börjar solskivan sjunka så sakta i väster. Aftonrodnaden färgar himlen i röda och rosa färger och luften är hög och klar. Gårdagens töväder gjorde att snön föll av från granar och buskar. Därför hörs minsta ljud mycket långt i den kalla tystnaden. Roger städar och diskar i stugvärmen, men då han är ute och hämtar vatten, stannar han och lyssnar efter den spröda klangen från hästens bjällra. Helmer är i skogen och kör timmer, men ännu är inte dagen slut. Roger återgår till arbetet i stugan.

Men i samma stund sätter sig en yngling ned på en stubbe i skogen. Han tar en kort rast, innan han återvänder till stugan där han bor. Hans namn är Jörgen och han är flykting från vårt grannland i väster. Han kom en dag i höstas, en yngling på 18 år, hungrig och sliten med trasiga kläder och vägledd av en äldre man. På kvällen, då Billeruds apterare kom hem, ordnades logi för Jörgen på Bastfall, där en norsk familj redan hade flyttat in. Även de var flyktingar från ett land, som tyskarna ockuperade på våren 1940. Det är gott om flyktingar i Bjurbäcken denna vinter, både från Danmark och Norge. Men då flyktingarna kom till Bjurbäcken, ordnades bostad och arbete för dem. Billerud stod för kostnaderna för inkvartering och sängkläder. Kostnaden för mat kunde ordnas med konto i byns handelsbod. Det fanns goda arbetstillfällen i skogarna under hela kriget. Däremot var kommunikationerna med världen utanför byn dåliga.

Jörgen undrade över hur det hade gått för hans bror Jussi, som också var med då de flydde från Norge! Jörgen och Jussi flydde från de tyska SS-män, som misstänkte dem för samröre med de norska motståndsmännen. De lyckades gå över gränsen till Sverige, strax norr om Eda gränsstation. De fortsatte in genom skogen och på småvägar lyckades de komma fram till Öringsfors. Jussi, som var yngre än Jörgen, ville gå in på samhällets polisstation för att få hjälp, men Jörgen var misstänksam och försiktig. Till sist bestämdes att Jussi fick gå in medan Jörgen avvaktade i skogsbrynet. Då Jussi kom in på polisstationen, underkastades han ett kortare förhör och han fick förklara varför han rymt. Polisbefälet var tyskvänlig och beslöt att köra Jussi tillbaka till Eda. De åkte i polisbilen och Jörgen såg dem försvinna i en kurva. Skulle Jörgen någonsin få se sin bror igen?

Polisbilen kör genom det lilla gränssamhället och närmar sig Eda tullstation. Tankarna tumlar om i Jussis huvud, men han vet att han inte kan överlämna sig till de tyska barbarena. Han måste fly! Jussi är inte bunden. Han är liten till växten och polisbefälet har hjälp av en assistent. De har ansett det onödigt att sätta handfängsel på honom. Polisbilen stannar på den svenska sidan av gränsen. Polisbefälet, som också har kört bilen, lämnar dem och går mot den norska gränslinjen. Jussi sitter på helspänn, väl medveten om, att han måste ta tillvara varje liten chans. Han sitter i bilens baksäte med assistenten på sin högra sida. Chansen kommer då polisassistenten lägger handen på bilens högra handtag och öppnar dörren för att lämna baksätet. Snabbt öppnar Jussi den vänstra bakdörren, hoppar ut i panik och störtar iväg mot de skyddande träden nedanför. Han lyckas försvinna innan de överrumplade poliserna hinner slå larm och innan de lyckas få fram sina tjänstevapen.
Några dagar senare hittar ett par av ortens män en död kropp i älven, som flyter fram vid den norska gränsen. Kroppen visar sig tillhöra en yngling på sexton år, som har blivit skjuten bakifrån i ryggen med kulor från en pistol. Samma kväll lämnas ett meddelande till en norsk pojke, som ordnar att det förs vidare till de norska motståndsmännen.
...........................................................
EPILOG
Hej kära barn!
Tack alla för den givande samtalskvällen hos Berit! Den kunde inte ha fungerat bättre än vad den gjorde. Jag tror inte ens att en psykolog skulle ha uppnått ett bättre resultat. Tack Berit för den goda kycklingmiddagen, men det viktigaste av allt, tack alla för den värme och omsorg som Ni visade!
Varför kunde jag inte prata ut tidigare, istället för att vänta i alla dessa år? En mycket svår fråga att besvara. Kanske var det så att den värkande bölden inom mig måste växa och mogna, innan den var klar för operation. Efter en sådan genomgripande sittning, kunde det vara på plats med en efterföljande genomgång. Men då det är svårt för oss att samlas alla på en gång, kanske jag kan försöka göra en sammanfattning av hur jag upplevde vardagen efteråt.

Den största skillnaden märker jag i umgänget med folk. Nu vågar jag se folk i ögonen och jag känner ett större självförtroende. Mitt människovärde har fått en annan status och jag behöver inte längre få mina handlingar godkända av andra, utan jag kan själv känna dess värden.
Jag sa till Berit några dager efteråt att det kändes som om jag blivit delaktig i en gudomlig omvändelse. Även om det finns en del ångest kvar på botten av min själ, känner jag mig friare. Jag behöver inte längre vara på min vakt mot omgivningen med taggarna utåt för att skydda mig. Då jag var i tjugoårsåldern genomlevde jag en religös kris och genomgick en mycket allvarligt menad frälsning. Men den kunde inte hjälpa mig då. Mina skuldkänslor var för stora. Min ångest allt för laddad och därtill genomsyrad av mitt dåliga självförtroende. Allt detta gjorde att jag inte kunde känna av lyckan i frälsningen.

Vad var det då som gjorde att jag lyckades överleva utan att fullständigt trasas sönder som människa? Troligen var det två saker som var mycket viktiga. Dels fanns i min omgivning possitiva krafter som sådde frö av godhet i mitt sinne. Dit hör även bra böcker som jag läste som barn och mycket ung. Bland annat sagan om "Prins hatt under jorden". Jag minns fortfarande ljudet av de spelande löven som jag i fantasin tyckte mig höra då jag läste sagan. Låt mig citera från slutet av sagan: "Och än i dag, om någon längtar eller är trött eller tung till mods, så behöver han bara lyssna till de sjungande löven. Då känner han sig strax fri och lätt till sinnes som ett lyckligt barn."

En annan mycket viktig och livsavgörande orsak till att jag lyckades överleva, var lyckan av att tidigt få ta och känna ansvar. Att med hela min själ gå in i det dagliga arbetet. Det var i arbetet som jag kände mig vuxen och nyttig. I det hårda slitet i skogen med framkörning av virket i allt slags väder, kände jag mig lycklig. Arbetet blev min följeslagare genom livet. En livskamrat som ibland kändes som ett levande väsen. Men också en livskamrat som kunde ställa hårda krav på mig. Då kanske Ni också förstår att det kändes som att förlora en livskamrat, då jag tvingades bort från arbetets scen. En scen som varit min i över sextio år. Den separationsångest som jag kände slet hårt på mig. Men allt vad jag hittills anfört räcker inte, att förklara mitt beteende som människa och vän bland vänner.

Då jag växte upp hade jag inga vänner och vuxenvärlden hade jag av förklarliga skäl inget förtroende för. Resultatet blev kärlekslöshet och känslomässig isolering, samtidigt som det fanns ett ofantligt ömhetsbehov hos mig. Detta sammantaget gjorde att jag var mycket dåligt rustad, den dag då jag sökte kontakt med de få vänner som funnits i mitt liv. Det är svårt att från ett känsloliv i kaos kunna bygga upp något som håller. Mina omständigheter som barn gjorde att jag aldrig fick uppleva ungdomen. Jag slungades direkt ut i vuxenvärlden med allt vad det innebar av påfrestningar. Jag tror att det lilla barnet levde sitt eget liv, men då barndomen varit känslokall och steril fanns inga naturliga kontaktytor. Resultatet blev inte mycket bättre än kaos.

För att ni skall förstå mig måste jag berätta om en vinter i mitt unga liv som jag kommer ihåg. Det var under en av de kalla krigsvintrarna under nittonhundrafyrtioett eller nittonhundrafyrtiotvå. Jag var tio eller elva år. Det var den vintern som en målare skulle måla och göra fint invändigt i vårt hem. Mor var troligen på Mariebergs sjukhus. Ruth var på Kaplandstorp och Ingrid var hos Hulda i Lekvattnet.
Åke och jag fick denna vinter vara hos moster Hilda på Långjohanstorp. Orsaken till att jag minns denna kalla vinter var, att jag fick hjälpa moster Hilda att bära tegelstenar som värmts upp vid köksspisen. Tegelstenarna fick bäras till ladugården för att djuren inte skulle frysa. Åke och jag var på Långjohanstorp för att inte vara i vägen hemma. Samtidigt som jag skulle hjälpa till att passa upp på Åke, som då var tre eller fyra år. Vi trivdes bra hos moster Hilda, även om det blev något av en kulturchock för mig. Hilda hade brutit sig loss hemifrån och hade tjänat egna pengar och hon var nu gift med Axel från Humsjön. De hade ännu inga egna barn. Hilda hade tid och krafter att hålla rent och snyggt i huset där de bodde och jag avgudade henne för detta. Det var så jag ville att mitt hem skulle se ut.

Men i detta välstädade hem var jag ändå inte lycklig. Mitt behov av tröst och ömhet var så stort att det inte kunde fyllas. Minnen kommer för mig, där jag ser mig själv som ganska besvärlig, särskilt på kvällarna då Axel kommer hem. Troligen avgudade jag min moster så mycket, att jag såg Axel som en rival och konkurent om hennes tillgivenhet. Men jag är glad att minnas dessa episoder från min barndom. Det gör det lättare att analysera och förstå mitt beteende i vuxen ålder. Det visar också tydligt hur våra upplevelser från barndomen följer oss upp i åldrarna. Det lilla otrygga barnet inom oss följer oss på vår vandring genom livet.
Ni får ha överseende över detta brev, som troligen är ganska opersonligt och tomt på känslor. Det kan ju delvis bero på att det är ett kollektivt brev. Jag har alltid haft svårt med mina känslor. För det mesta har jag hållit dem i strama tyglar, men ibland har de fallit i ohejdat sken. Som en skenande häst som flyr från det som skrämt honom. Men även om jag i förtvivlans stunder har känt glöden från helvetets eld under mina fötter, har jag ändå lyckats att hålla mig någorlunda stående.
Ha det bra alla och en mycket god jul!
......................................................


FORTSÄTTNING PÅ MIN SLÄKTKRÖNIKA
Här kommer fortsättningen på min släktkrönika. Barndomen fram till andra världskrigets slut har jag skildrat tidigare, men så fastnade jag utan att kunna komma loss. Men så upptäckte jag några papper som min bror Ivan lämnat efter sig då han gick bort för några år sedan och tankarna började vibrera igen.
Vi har sett föräldrar som curlar sina barn och som ofta förstör deras livskvalitet` på så vis. Men då jag studerade de papper som jag fått i min vård, undrar jag om även barn kan curla sina föräldrar till nackdel för dem? Men jag får ta det från början.
På det tidiga 1940-talet, medan vi barn fortfarande var barn, fick vi tidigt börja hjälpa till med allehanda sysslor som hör ett litet lantbruk till. Redan som 13-14-åringar fick min 2 år äldre bror Ivan och jag vara med i skogen. Mellan vårbruk och slåtter var det huggningen av kastved och tremeters långved som tog våra krafter i anspråk. Under krigsåren på fyrtiotalets första hälft var det stor efterfrågan på bränsle och skogarna rensades på lövträd. På eftersommaren och hösten kördes detta virke ihop och det som låg nära bilväg transporterades till väg. Virket som låg för långt bort, lunnades ihop i stora högar för vidare transport till bilväg, då vintern kom med snö och kyla. Ingrid, några år yngre och fortfarande i barnstadiet, organiserade arbetet i köket med matlagning, tvätt och bakning.

Då kriget slutade och efterfrågan på ved avtog, blev det timmer som efterfrågades. Ett nytt Europa skulle byggas upp efter det kaos som kriget orsakat och arbetstillfällena var legio för den som ville arbeta. Detta gynnade ekonomin med stigande inflation som följd. Det blev naturligtvis ett uppsving även för far, då han var en duktig arbetare och van vid körning i skog och mark. Även vi bröder var duktiga, därför att vi hade behov av att visa oss duktiga och vi konkurrerade med de vuxna om arbetstillfällena. Då far fyllde femtio år 1947, flyttade vi till Där Öst i Bjurbäcken. Det blev ett större lantbruksarende som ägdes av Billerud, som då tillsammans med Uddeholmsbolaget var Värmlands två större skogsbolag. Åkerjorden på Där Östs ägor var betydligt bättre än på förra stället och skördarna blev betydligt större.

Våren 1952 var det min tur att göra värnplikt och jag hamnade i Sollefteå, vilket gjorde att möjligheten att komma hem på permis var ringa. Då jag muckade, våren 1953, stannade jag till i Ludvika för att hälsa på min kusin Solveig. Jag kom att bo hos henne och hennes familj första sommaren. Jag hade fått arbete i anrikningsverket i Håksberg, men då hösten och vintern kom drog jag återigen till skogs. Fabriksarbete är liksom inte min grej.
Hur förklarar man så här 60 år senare och hur skall man kunna göra sig förstådd, med allt vad det innebär av dikt och verklighet? Hur gestaltade sig livet på gården i början på 50-talet? Ivan som var äldst, skaffade egen häst och körning. Far tröttnade på slitet och sökte sig till Arvika och kroglivet. Jag är långt ifrån den förste att göra upp med mitt förflutna och livet har format mig så att det också är möjligt. För femtio år sedan hade det varit omöjligt med den respekt som grundlades genom Luthers katekes: Att älska och hedra föräldrarna för att det må gå Dig väl i händer. Jo visst! I efterhand tror jag att den enda och äkta kärlek man upplevde var kärleken till hästarna och kärleken till skogen, som gav trygghet och sinnesro. Skogsarbetet, det hårda och slitsamma, fick ersätta en moders kärlek och omsorg. Där har vi nog förklaringen till att jag överlevt.
Trots allt arbete vi lade ned hemma fick vi dålig utdelning och jag har tidigare skrivit om hur jag tillsammans med en kompis fick tillbringa natten på polishuset i Örebro, därför att vi inte hade pengar till husrum. Vi var på väg till värnpliktstjänstgöring i Sollefteå med erhållna biljetter, men tåguppehållet, en hel natts väntan, var det tydligen ingen som tänkte på. Syster Ingrid, fortfarande bara ett barn, fick lämna hemmet utan ett öre, bortträngd av den nya husmodern. Kan ett barn bli så mycket fattigare än att berövas tillgången till sitt hem?


På krogen i Arvika, i början på femtiotalet, träffade far en kvinna. Denna kvinna hade med ett milt uttryck, ett tvivelaktigt leverne och den 18 juli 1955, kom första barnet. Fars och kvinnans leverne kunde inte passera obemärkt förbi, det var inte bara frågan om dåligt rykte, även ekonomin blev lidande och för att rädda barndomshemmet från ekonomisk ruin omyndighetsförklarades mor och en förvaltare utsågs. En bouppteckning upprättades och den 9 mars 1955 meddelade Jösse häradsrätt “laga kraftvunnen dom å äktenskapsskillnad”

Mina föräldrar ägde jordbruksfastigheten Nordtomta, skiftesvärde 13 000 kr
2 hästar, 6 kor, 1 tjur 1 kviga skiftesvärde 8 000 kr
Yttre inventarier skiftesvärde 7 000 kr
Spannmål och foder skiftesvärde 1 000 kr
Bank och kontanter skiftesvärde 5 000 kr
Övrigt skiftesvärde 600 kr
---------------------------------
S:a tillgångar 34 600 kr
Avgår summa skulder 4 800 kr

OBS att detta är 1950-talets penningvärde!
Vid delningen tillfördes mor jordbruksfastigheten
Samt en skuldsedel på 5 900 kr
Domskäl
Av ett av sjukhuschefen vid S:t Lars sjukhus i Lund, Bo Gerle, den 16 februari 1955 på heder och samvete utfärdat utlåtande framgår, att Elsa Maria Blomqvist sedan den 21 februari 1948 vårdats på Mariebergs sjukhus i Kristinehamn, att hon den 16 december 1954 förflyttades till S:t Lars sjukhus i Lund, där hon fortfarande vårdades, samt att skälig förhoppning om hennes varaktiga återställning till hälsan icke förefinnes.

Så långt Häradsrätten
Bo Gerle anger tiden 21 februari 1948 som intagning på Mariebergs sjukhus
Jag tolkar detta som att från detta datum har mor stadigvarande vistats på sjukhus. Hon flyttades till S:t Lars på grund av TBC. Men min tydliga minnesbild är att mor var intagen i perioder även tidigare före flytten till Där Öste, alltså under det tidigare fyrtiotalet. Jag har inte frågat efter mors sjukhusjournaler, om de nu finns kvar.
Vad hände sedan efter 1955? Ett brev från mors förmyndare berättar:
Till S:t Lars sjukhus Lund
Samtidigt som ansvarsförbindelse för vårdavgift för patient nr 523/54 Blomqvist, Elsa Maria översändes anhålles om möjligt att få upplysningar om hennes hälsotillstånd. Om det kan tänkas att hon blir friskskriven o.s.v.
På samma gång anhåller jag att få reda på om hon lämpligen kan läsa och fatta brev, om man skriver till henne.
Det har varit motgångar för familjen Blomqvist. Mannen Herman Blomqvist fick tag i en kvinna, som han nu gift sig med efter att ha skilt sig från Elsa. Denna kvinna, med vilken Herman har ett barn, har varit gift förut och hon är nu på god väg att ruinera Herman. Det överlåter jag åt läkare att omtala för Elsa, om det nu är lämpligt att hon får reda på det. Samtidigt får jag meddela, att gården räddades i sista stund åt Elsa så att hon nu är ensam ägare till “Nordtomta” i Bjurbäcken.
Gylterud, Mangskog den ¾ 1957
“Denna kvinna.......är nu på god väg att ruinera Herman”.

Till / Jösse Häradsrätt
Kärande: Handelsföreståndaren för Konsum Värmland, Hjalmar Andersson,
Bjurbäcken, Mangskog: Adovokaten H. Pedersen, Arvika.
Svarande: Arrendatorn Herman Blomqvist, Bjurbäcken,. Mangskog
Sak: Krav m.m.
Yrkanden.
I egenskap av kärandeombud får jag härmed anhålla om stämning å svaranden samt yrka att svaranden måtte åläggas till käranden genast utgiva kronor 754:25 jämte 5 % ränta därå från stämningsdagen till dess full betalning sker.
Att häradsrätten måtte jämlikt15 kap. 1 § rättegångsbalken förordna om kvarstad, alternativt skingringsförbud beträffande svaranden tillhöriga kreatur och yttre inventarier, vilka sådana de befunno sig vid i samband med äktenskapsskillnadföretagen bodelning den 23 augusti 1955 angivas i bifogad förteckning, alternativt skingringsförbudet.
Grunder: Kravet avser enligt bifogade kontokurant levererade varor från Konsum i Bjurbäcken vilka käranden med hänsyn till kontantprincipen nödgats själv betala till Konsum.
Det är känt att svaranden redan avyttrat en häst, två kor, en tjur m. m., varför man med säkerhet kan räkna med att han kommer att avyttra återstoden inom kort och att därför fara ligger i dröjsmål med den sökta handräckningsåtgärden.
Med hänsyn till egendomens natur kan ej heller ett intermistiskt beslut vara till men för svaranden.
Arvika den 18 april 1957
H. Pedersen

Så långt en berättelse som till största delen bygger på offentliga handlingar och som därmed inte kan bestridas.
Far dog på våren 1972 i Arvika. Något arv efterlämnades inte av förklarliga skäl. Vad han efterlämnade var tre söner i det andra äktenskapet, varav två blev arvsberättigade till två halvsyskon som gick bort. Är det vad som kallas arvsynd? Kanske hade det varit bättre om mor aldrig blivit omyndighetsförklarad, för då hade det kanske aldrig blivit något nytt äktenskap. Sedan kan man fundera på, om inte fel person blev omyndighetsförkarad. Allt detta är bara funderingar utan egentligt värde, men det kastar ett visst ljus över tillvaron, där var och en får spinna vidare med egna tankar och funderingar.

Då jag lämnat hemmet fem år tidigare och någon gång endast återvänt för korta besök, hade jag ingen större vetskap om dessa ekonomiska problem. Herman fick ytterligare två barn med kvinnan. Året 1958 eller 1959 blev jag kallad till Arvika för att vittna i ett barnavårdsärende, en uppgift som jag inte såg framemot med någon större glädje. Barnavårdsnämnden i Mangskog fick således möjlighet att omhänderta den andra pojken som senare blev bortadopterad.
Men även kvinnan blev föremål för domstolsprövning, i hennes fall på grund av mened med en straffpåföljd av sju månaders straffarbete.
Till fångvårdsstyrelsen.
Kungl. Maj:ts och Rikets Svea hovrätt har genom dom den 28 maj 1959 dömt Elisabeth (Lisa) Elvina Blomqvist i Mangskog för mened till straffarbete sju månader. Sedan Lisa Blomqvist fullföljt talan mot hovrättens dom, har Kungl. Maj:t enligt beslut den 8 december 1959 ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.
Lisa Blomqvist har anhållit, att Kungl. Maja.t måtte av nåd förordna om villkorlig dom eller nedsätta straffet.
Lisa Blomqvists make Herman Blomqvist i Mangskog har anhållit, att Kungl. Maj:t måtte av nåd befria Lisa Blomqvist från straffet. I anledning av nådeansökningarna har biträdande landsfogden i Värmlands län avgivit underdånigt yttrande.
Kungl. Maj:t vill av nåd förorda, att med verkställande av straffet skall anstå i enlighet med lagen om villkorlig dom, även som friskriva, att Lisa Blomqvist under en prövotid av tre år, räknat från denna dag, skall stå under övervakning med Jösse domsagas häradsrätt såsom övervakningsdomstol och underkasta sig tillsyn av vederbörande läkare.
Detta får jag, på nådig befallning, härigenom meddela fångvårdsstyrelsen för kännedom och efterrättelse. Stockholm den 4 mars 1960.
Herman Kling Chef för Justitiedepartementet
---------------------------------------------------------------------------------------

REGISTER DEL TVÅ - SPRIDDA SKURAR OCH EGNA FUNDERINGAR
BJURBÄCKEN, MANGSKOG
GUSTAF FRÖDING - VIKEN
FINNBYGDEN
AXEL FRITHIOFSON - DEN FÖRSTA SNÖN
MITT GODA FEMTIOTAL
CANCER - TANKAR OCH REFLEKTIONER
MOBBING I VÅR TID
RONDELLHUNDENS VARA ELLER INTE VARA
USA OCH DESS FÄRGADE BEFOLKNING
BARACK OBAMA - BREVET TILL BERIT
MÄSTER AUGUST PALM OCH THOMAS BUERGENTHAL
SVENSKA VALET 2010
FN OCH FRAMTIDEN
TERRORN I NORGE
DR MARTIN LUTHER KING
MALALA YOUSATZAI
TJÄRNEN HEMMVID - MIN KUSIN

ANDRA DELEN

SPRIDDA SKURAR och EGNA FUNDERINGAR
Nu tänker jag gå vidare med min släktkrönika. Vad är då lämpligare än att börja med den finska invandringen från 1600-talet och framåt. Jag är ganska övertygad om att jag har finskt blod i mina ådror. Dessutom har jag alltid älskat Bernhard Nord och Albert Viksten. Undrar om det inte var han som skrev boken: Bäverbäcken. Med översättning till finska språket blir det faktiskt Bjurbäcken. Det blir väl en fin början.
Bjurbäcken Mangskog, har tack vare Fröding och Nils Keyland blivit en välkänd socken. Men tyvärr ligger den på sidan om de stora stråken och vägarna genom Mangskog skulle behöva en ordentlig upprustning. Nils Keyland hörde hemma i Bjurbäcken, där även jag är uppväxt. Jag har tidigare noterat på min Hemsida, att Bjurbäcken i dag är avfolkat och öde. Men det har inte alltid varit så. Jag har sökt uppgifter på Mangskogs Hembyggsförening och finner där följande:"Invandrande finnar bosatte sig och uppodlade Salungen, Håckhöjda, Bjurbäcken och Humsjön. Många ortnamn erinrar än i dag om denna tid, t, ex. Latthaha, Lickolamp, Ripen, Pickalik, Porna, Raiski och Harkapot. Gamla färdevägen norrut från Tobyn till Bjurbäcken kallas ännu finnvägen. Bjurbäcken var under denna tid socknens största hemman. Där påminner nu de många meterhöga stenmurarna och stenhögarna omkring de små åkerlapparna om dem som en gång med svett och möda bröt bygd i dessa stenbundna backsluttningar. Det är bestående monument över den idoghet och seghet, som de första inbyggarna visade i sin hårda kamp för tillvaron."

OBS, att Bjurbäcken var en gång i tiden Mangskogs sockens största hemman! På fyrtiotalet var jag med och arbetade och grävde diken på den väg som fick ersätta den gamla finnvägen, som gick vidare till Ängen och Gräsmark. Den nya vägens sträckning gick över Bjurbäcken västerut till Salungen. Salungen hade också en egen väg som gick söderut genom dalgången till kyrkan i socknen. Salungen var först med sitt skolbygge i Mangskog och följdes några år senare av skolhuset i Bjurbäcken. Det är många tankar som flyger och far då man får läsa om Bjurbäckens storhetstid i förfluten tid, en tid som vi har alla finska nybyggare att tacka för deras idoga slit med att bryta ny mark. Men nödåren i slutet på 1800-talet gjorde att befolkningen i Bjurbäcken minskade avsevärt och Bjurbäcken blev aldrig mera vad den varit.
Då jag växte upp i Bjurbäcken på 1930- 40 talet hade jag ingen aning om dessa odlargärningar. Dess historia fanns inte på skolchemat. Nödåren under 1800-talets sista årtionden gjorde att många vuxna, men även hela familjer utvandrade till det stora landet i väster och Bjurbäckens storhetstid var slut. Därimot utvecklades det övriga Mangskog till att bli en välmående landsbygd, mycket tack vare bättre jordar för bättre skördar. Under 1900-talet återvände många utvandrare med pengar på fickan och blev då kvar i den bördigare delen av socknen. Bjurbäcken hade svårt att bli av med fattigdomsstämpeln. Elektriciteten, med startpunkt globalt i slutet av 1800-talet, kom till Bjurbäcken 1942. Det är denna kontrast som gör att jag känner respekt för alla dessa kvinnor och män som gått före och i stor odlarmöda odlat upp Bjurbäcken, men som idag växer igen alltmer och skogen tar tillbaka sina arialer. Då vi befinner oss i Mangskog kan det vara på sin plats, att också nämna Fröding.

GUSTAF FRÖDING
En kort historik på Gustaf Fröding, färgad av mina egna tankar. Gustaf Fröding 1860 - 1911, är född på Alsters Herrgård i Värmland men flyttade till Kristinehamn 1867 där han gick i skola. Hans mamma var nervklen och vårdades ibland på hospital och även fadern var sjuklig. Fröding tog studenten i Karlstad 1880 och flyttade till Uppsala 1881 för fortsatta studier. Samma år dog hans far och lämnade ett stort arv efter sig som i dagens penningvärde torde ha ett värde av en miljon kronor.

Dessa pengar verkade inte ha gagnat Fröding, snarare tvärtom, då hans utsvävande liv resulterade i alkoholism och förstörd hälsa. Hur hans liv hade blivit utan dessa pengar, får vi aldrig veta då vi inte kan vrida klockan tillbaka. Efter fyra år i Uppsala flyttade Fröding tillbaka till Värmland, utan att ha avslutat sina studier och utan examina dessutom lika fattig som då han reste.
1891 utkom diktsamlingen Guitarr och dragharmonik, 1894 Nya dikter.
1896 Stänk och flikar.
År 1899 slog sjukdomen till på allvar och han vårdades på Uppsala Hospital under åren 1899 -1905. i diktsamlingen Gitarr och Dragharmonika hittar vi dikten Viken: Är denna dikt en beskrivning av hans eget liv, hans känsla av verkligheten - en spegling av hans inre liv?

VIKEN
Jag tror det är fjorton dagar,
sen solen var framme sist.
Bland lönnarne stormen jagar
och skövlar varenda kvist.
Ibland vill han andan hämta,
försprungen och genomvåt.

Jag hör, hur hans lungor flämta,
hans rosslande vilda gråt.
Jag hör, hur han slår och rister
i fönster och tak och knut,
jag hör hur hans vanvett brister
i tjutande klagan ut.

Men långt bortom park och gärden,
där ligger min kära vik,
den vackraste vik i världen,
när förr hon sig själv var lik.

När ängarne vällukt strödde
med vårliga vindars tåg
och strålarnes kyssar glödde
på vilande vänlig våg.


När mörklagda höjder sågo
däri sina egna drag,
och grönskande stränder lågo
och hörde på böljans slag.

Men nu är min spegel bruten,
förstörd är min vågs musik
av skummet, som rörs, och tjuten,
som vina kring piskad vik.

Min utsikt, av färger smyckad,
är ödsligt gul och sjuk,
min tavla en förolyckad,
av fläckar besudlad duk.

Må hellre förvildad bölja
i fjättrande isar slås
och drivornas svepning hölja
mitt landskap, som nu förgås.

FINNBYGDEN
Nedanstående är hämtat från tidningen Finnbygden, tidigt 50-tal: Tidskrift för Värmlands Finnbygder
Erik Goland; "Dessa bygdepoeter som på sitt sätt gjorde en så märklig kulturinsats har sällan kommit med i någon litteraturhistoria. Men så är det ju i en tid som har behärskats av borgerlig historieskrivning. Det var inget att bry sig om att några fattiglappar borta på försökte ta sig rätten att dikta, att uttrycka glädje och smärta. Och att de, trots hämningar, gjorde det på ett eget språk". Författare Ulla Torpe har sagt något bra om detta på tal om just Jonas i Lia: "Han blev sin hembygds skald - detta fattiga överkörda landskap knusat av överhet, uppköpt av storbolag, bortglömda av de stora, de riktiga författarna.
Först och främst tog han folkets egna ord därhemma, han tog till dialekten och gjorde dikt av den och så använde han sig av det som alltid har gjort livet uthärdbart - humorn..., han avväpnade den grinande nöden genom att slänga en historia i käften på den så ofta han kunde."

En tänkvärd läsning efter Nobellyran. Det är Värmland som skildras här och Jonas i Lia är Axel Frithiofson från Lekvattnet, en bygdeskald i stil med Dan Andersson. Men det är även en hyllning till dessa namnlösa kvinnor och män som odlade och gjorde vårt Värmland beboeligt. När skall Samhället inse deras betydelse och resa en minnessten till deras ära?
"detta fattiga överkörda landskap knusat av överhet, uppköpt av storbolag, bortglömda av de stora" kan det sägas så mycket bättre? Undrar om det är detta förtryck som satt sig i mina gener och gjort mig till den rebell som jag ibland känner mig? Men ändå är inte detta något nytt och typiskt bara för Värmland, hela samhället vittnar om förtryckarna som tar för sig då grovjobbet blivit gjort. Ett öde som rebellen och anarkisten August Palm råkade ut för då han kämpat sin kamp för bättre villkor under 1800-talets sista årtionden.
Vad August Palm beträffar var hans levnad som ett vandring i Helvetets förgård. På den tiden var den lilla människan igenting värd. De flesta människor som levde längst ned på samhällstegen, var så nära slaveriets gräns som man kan komma utan att ha slavstämpeln över sig. Redan som barn blev August Palm bortauktionerad av kommunens fattigstyrelse, eftersom hans föräldrar saknade förmågan att ordna för hans överlevnad. August Palm såldes till den uppköpare som begärde lägsta pris av kommunen, för att sörja för hans överlevnad. I detta fall blev köparen bygdens skräddare där August Palm fick lära till skräddaregesäll under långa mödosamma dagar, ofta under hugg och slag som enda belöning.

AXEL FRITHIOFSON
Den första snön
Den första snön har lagt sig mot min dörr,
Min barndoms nejd har klätt sig vit i natt,
Och minnen spörja mig från höstar förr,
Var är din gosseglädje och ditt skratt?

Jag ser en stuga grå, en gård i vitt,
En liten pilt, som med ett bossigt klot
Av snö sig stretar över gårdens mitt,
Ett halvbyggt snöslotts sneda vägg emot.

Jag hör hans skratt. Som klockor små det klingar
Ifrån den mödans väg han stretar på,
Allt medan flingorna på lätta vingar
I ringdans virvla kring en stuga grå.

Den första snön har lagt sig mot min dörr,
Min barndoms nejd har klätt sig vit i natt,
Men pilten sörjer sina höstar förr--
Från gården höres blott en skatas skratt.

Nordanskogen

Tyst låg du, nordan skog, av trollen fången, och aldrig sången från åkerstål och yxa kom dig nära. Urtid ruvade kring vidder gömda, till glömskan dömda, som aldrig unnats blom och skördar bära.

Men någonstans i stjärnorna stod skrivet: dig skall bli givet, att gripa in ¡ tusen mänskoöden. Ett främlingsfolk, knappt unnande sig vila, på hundramila vandring stadd dig fann till sist i nöden.

Åt dem som lämnat hem och allt i världen, den nya härden du tryggt fick gömma i ditt djupa sköte. För rödjarhanden fällo trädens jättar kring myr och klättar — det stora undrets tid du gick i möte.

Kopparröd din himmel stod av branden i svedjelanden snart första axen skalv ¡ morgondimman. Små gårdar växte fram ur fall och slogar, från rior, logar sjöng slagan frosthårt genom gryningstimman.

Där näcken spelat under forsar strida, sågs kvarnar vrida sin hjulstock trotsigt i det tämjda bruset. Kring sanka myrar brunno smältugnsbålen, ur gyttjehålen till odlingsbragd steg järnet upp i ljuset.

Längs berg och dalar långsamt åt sig plogen, och nordanskogen steg fram som bygd ur svedjerökens skyar. I sekler har nu njugga skördar vajat, där mastträn svajat, och vinden susat kring små lugna byar.

Varhelst jag går bland åkerrösens skara i denna underbara karga bygd, jag mina tankar vänder till dem vars håg och krafter aldrig tröto, som hoppfullt bröto sin första mark med kärleksfulla händer.

Hit kommit ni till nya, dunkla öden och kamp mot nöden, att sedan dö och tyst försvinna. Men edert verk, det stoltaste i livet, i sten står skrivet kring tegarna, där sommarns blommor brinna.


---------------------------------------------------------------------------------------

Mitt goda femtiotal
Vill Ni följa mig tillbaka till mitt femtiotal, det bästa av alla årtionden. Fyrtiotalet och andra världskriget var över. Vi i Sverige blev förskonade från krigets fasor och vi byggde det svenska folkhemmet som vi var så stolta över. Femtiotalets första år kännetecknades av den största inflation som vi varit med om i modern tid.
Våren 1952 åkte jag till Sollefteå för att göra min värnplikt. I Örebro gick jag och en annan rekryt till polishuset för att få nattlogi. Det fanns inget tåg som gick vidare i natten och vi hade inga pengar att hyra rum för. Vi fick sova i en fyllecell, första och sista gången som jag gjorde den bekantskapen.

På våren året därefter muckade jag, och eftersom jag hade en kusin som var gift och bodde i Sörvik strax norr om Ludvika, stannade jag där på vägen hem. Sörvik blev sedan min fasta punkt i tillvaron under de närmaste åren.
Mitt första arbete i Dalarna blev som anrikningsarbetare i Yxsjöbergs gruvor. Men friheten, som jag varit van vid från min uppväxt, gjorde att jag inte kunde finna mig tillrätta i fabriken. Jag ville tillbaka till friheten i skogen och under ett par vintrar körde jag timmer på ackord med en häst som jag leasat, där jag fick behålla 60 % av inkörda pengar. Hästägaren stod för alla kostnader; foder och körredskapen.
Vintern 1955 bytte jag bort min bil mot en halvbandstraktor. En halvbandstraktor har ett extra hjulpar med boggi där rörliga metallplattor i ett band är placerade mellan fram och bakhjul.
Bilen blev handpenningen och resten löstes genom ett avbetalningskontrakt. Jag blev stationerad på Spånsans fäbodvall som ligger väster om Idkerberget. Jag skulle köra fram timmer och massaved från skogarna uppe vid Drakberget, där jag tidigare under hösten lunnat ihop virket i stora högar. Under hösten hade jag och min häst varit inkvarterade i en brandförsvarstuga, som fanns på Dragberget. Terrängen däruppe i skogen var mycket besvärlig med djupa raviner och stora klippblock. Jag arbetade ensam däruppe och säkerheten var lika med noll. På den tiden fanns ingen mobiltelefon och ingen telefon överhuvudtaget. Man var utlämnad helt till sig själv att försöka överleva så gott man kunde. Men på den tiden visste man inte vad arbetarskydd innebar.

Virket skulle köras fram till en bilväg som slutade vid sjön Spånsan. Sjön låg frusen och snötyngd efter kraftiga snöfall under julhelgerna. Jag styrde ut på sjön för att bana väg upp till skogsskiftet där virket låg. Men i andra änden av sjön fanns ett utlopp från en bäck, som jag borde ha tagit hänsyn till. Då jag befinner mig ett hundra-tal meter från andra stranden, brister plötsligt isen och traktorn är på väg genom isen. Men det är nu som änglarna kommer till min hjälp. Traktorns framhjul stannar en dm in på iskanten fram, medan järnkälken stannade med någon dm tillgodo på iskanten bakom traktorn. Resten av ekipaget sjönk genom isen men blev sedan hängande tack vare att iskanterna höll. Senare tog jag en bild på den havererade traktorn som jag skall bifoga min berättelse när jag har scannat in bilden. Bilden ger trovärdighet till min berättelse, som torde verka en aning osannolig för de flesta. Traktorn hade ingen hytt, bara en störtbåge med en kraftig järnbom som tillhörde det spel som skulle hjälpa mig med lastningen av timret. Jag klev av traktorn och lämnade den där i vaken. Det fanns inget jag kunde göra och jag började vandringen till fäbodstugan, medan kläderna frös till ispansar.

Det var en mycket kall dag och jag hade blivit blöt nästan upp till midjan. I fäbodstugan fanns ingen värme, men på eldhärden flammade snart en värmande brasa. Efter byte av kläder kändes det genast lite lättare att leva. Någon gång på eftermiddagen, gick jag till Idkerberget för att ringa efter hjälp. Jag knackade på i en stuga, där jag fick låna telefonen. Damen i huset tyckte tydligen synd om skogsluffaren, som var på väg att återvända till den kalla fäbodstugan. Hon bäddade helt enkelt ned mig mellan rena lakarn, där jag fick sova efter en trapatsrik dag.

Dagen efter äventyret på isen, kom hjälpen från skogsbolaget Grangärde Ångsåg, som jag arbetade för. De skickade upp en traktorförare med en helbandstraktor utrustad med ett kraftigt traktorspel. Med viss möda lyckades föraren med bedriften att få upp min traktor på isen igen.
Därefter var det läge att sätta fart på utkörningen av virket. Lass efter lass med timmer och massaved kom ner till vägen från Drakberget medan dagarna försvann och veckorna blev till månader, medan snön fortsatte att falla och skapa problem för mig. Denna vinter var troligen en av de snörikaste däruppe. Då våren kom allt närmare och det fortfarande fanns mycket virke kvar i skogen, ville bolaget ta hand om utkörningen av virket själva med hjälp av deras helbandstraktor.
Vad jag i det läget tyckte om utveckligen av mitt vinterarbete har jag inget minne av. Men jag hade ansvaret för traktorn och måste handla därefter. Då vintern gick i slutfas och jag var utan körning, fanns bara ett val. Jag var tvingad att lämna tillbaka traktorn, eftersom jag inte hade mölighet att klara avb. då jag inte hade något arbete. På den tiden visste jag inte vad socialbidrag var för något. Men mitt krav på min egen heder och rättvisa, gjorde att jag skämdes för att bryta uppgörelsen med Bilbolaget i Ludvika, som sålt traktorn till mig. Om jag minns rätt var det Sigurd Nilssons Bil, som var bolagets namn. Men trots min egen skamkänsla var jag tvungen att lämna tillbaka traktorn där jag hämtat den.

Sent på eftermiddagen startade jag min traktorfärd från Spånsans fäbod till Ludvika, dit jag anlände sent på kvällen. Jag parkerade traktorn inne på gården bakom bilfirman och lämnade den där. Utöver skulden på traktorn var jag även skyldig för bränsle som bilbolaget levererat till mig. Efter att jag fullföljt min avlämning av traktorn, gick jag till min kusin i Sörvik, där jag stannade en tid. För min del var traktoraffären ett avslutat kapitel. Jag tyckte att jag gjort vad jag kunnat göra.
Det gick en tid. En dag knackade det på dörren och utanför står en av Bilbolagets bilförsäljare. Han förklarade för mig att jag hade pengar innestående, efter att de hade värderat och sålt traktorn som jag lämnat tillbaka. Men inte bara det. De ansåg tydligen att jag fortfarande var trovärdig och hederlig och de ville överlåta en bil till mig för de pengar som jag hade innestående. Bilen var en PV 444, som var en bil i enklare utförande och som var tänkt att gå på export. Största skillnaden var sätena i bilen som var mycket enkel utförda.
Men bilen var fin nog för mig och jag tog den till mig. Vad det rörde sig om i pengar minns jag inte. På den tiden var pengarna fortfarande mycket värda, trots inflationen i början av femtiotalet. Jag har inget minne av hur stor förtjänsten var på den tiden, men jag minns tydligt den hederlighet som var allmänt rådande på den tiden. Om man behövde kontanter var det bara att säga till bolagets apterare, som hade till uppgift att mäta upp de nedsågade och kvistade träden till timmer och massaved. Pengarna hade apteraren med sig dagen därpå och kvitton förekom aldrig. Vi litade på varandra. Hederligheten var ett av tidens vackraste signum under hela femtiotalet. Det visar med all önskvärd tydlighet min uppgörelse med bilbolaget i Ludvika.

En uppgörelse som i dagens giriga och ofta oärliga samhällsklimat ter sig helt osannolig. Oärligheten och girigheten har skapat både politiker och affärsmän som inte har förstånd att skämmas då de avslöjas. Deras ordförråd är mycket rikt då de kommer med sina bortförklaringar. Man kan undra i vilken skola de har lärt sig konsten att fullfjädrat säga en massa svammel, utan att med ett ord redogöra för de verkliga incitamenten. Till den här kategorin av giriga människor hör också många bankdirektörer. När skall vi få uppleva en renässans av ärlighet igen?
Råda 091018 Ragnar Blomqvist

 

 Foto av traktorn genom isen

----------------------------------------------------------------------------------


CANCER
Min egen cancerresa! Tillägnad min bror och hans familj
I dag får Ni följa mig på en resa in i cancerns värld. En resa som kan väcka olustbetonade känslor. Cancer, en vålnad som stiger upp från de dolda djupen. Jag har levat ett långt liv, utan att behöva fundera på var, när eller hur? Min familj har också varit ovanligt förskonade från tragedier, något att vara tacksam för.
För min del började min resa nyåret 1999, då jag besökte min bror som låg på Torsby sjukhus, nyopererad för cancer i tarmkanalen. Jag minns hur främmande jag kände mig och hur svårt det var att hitta de rätta orden, för vad säger man då cancern slagit till utan förvarning. Min bror piggnade till och fick lämna sjukhuset och allt återgick till det normala. MEN, sjukhuset glömde, eller om deras rutiner är så dåliga att de därför struntade i att kalla till efterkontroll. Cancern slog till på nytt, denna gång i levern. Då den upptäcktes var det försent. Behandling sattes in men till ingen nytta och min bror tynade bort tills allt var slut.
Min egen resa börjar sista helgen i maj 2006. Vi var på Hagforsbanan och tränade Jahnita, som varit mycket duktig denna maj månad. Då vi tränat färdigt och skulle lämna banan, befann jag mig i den doserade norra kurvan och där slog jag runt med sulkyn. Jag träffades av sulkyn och några revben knäcktes. Mitt medvetande försvann och jag var hjälplös.

Men min stalltjej ringde efter ambulans och snälla människor tog rätt på Jahnita, som tog sig några extra träningspass med en trasig sulky efter sig.
Då ambulansen kom bar det iväg till Torsby sjukhus. Läkarna konstaterade att jag hade hjärtflimmer, som orsakat en propp i hjärnan. Jag berättar detta för att visa, hur viktigt det är, att cancern upptäcks så tidigt som möjligt och för min del känns det som att mina änglar kom till min hjälp. Då hjärtflimmer blev konstaterad fick jag trombyl, som är en blodförtunnande medicin och som skall förhindra blodpropp. I min sjukjournal från VC i Hagfors kan jag läsa att vid ett besök på VC den 14 juli 2004, uppmättes min hjärtfrekvens till 48 slag per min. med regelbunden rytm. Men tyvärr tog jag med mig stressen från tiden i Göteborg till Stenbäcken och detta var mindre lyckat. Efter olyckan vid kontroll den 20 juni 2006 var hjärtfrekvensen uppe i 80 slag i min. med oregelbunden rytm och förmaksflimmer.
Senare under sommaren upptäckte jag blod i avföringen, men cancer är inte det första man vill tänka på. Blod i avföringen kan man få av hemoröjder och från magsår. Jag tog kontakt med sjukvården, men allt tar sin tid. Jag var otålig och ville att något skulle hända.

En fredag åkte jag till centrallasarettet i Karlstad, betalade min patientavgift och slog mig ned i väntrummet. Då kommer en överläkare ut till mig och spänner ögonen i mig och säger" Du ser så frisk ut så Du kan inte ha cancer. Du skall inte tro att Du kan sitta här och ta upp platser för dom som är sjuka". Han har kanske rätt på en punkt: Att det är fel att kalla cancern för sjukdom. Jag vill likna den vid en sticka i foten. Du är inte sjuk om du har fått en sticka i foten, men om stickan orsakar inflammation och blodförgiftning, då är Du ändå illa ute. Så är det även med cancern, det är den fortsatta behandligen som är viktig och livsavgörande. Men det viktigaste av allt, att cancern blir upptäckt i tid. Jag skall återkomma till detta faktum. Jag fick remiss så småningom och blev röntgad på Torsby Sjukhus.
Då visade detta att jag hade tumör i tjocktarmen och att operation var nödvändig.
En vårdag i slutet av mars 2007, infann jag mig på kirurgmottagningen på Karlstads lasarett. Jag blev opererad sent på eftermiddagen och uppvakningen skedde sent på kvällen. Jag var lite yr dan efter och jag hade lite svårt att hitta tillbaka till mitt rum, men redan på eftermiddagen var jag uppe och gick utanför sjukhusområdet. Min dotter Bibbi var med och höll ett vakande öga på mig. Det var en lyckad operation utan bestående men. Min läkare i Karlstad var noga med den efterföljande kontrollen och jag fick återigen en remis för en ny röntgenundersökning c:a 6 mån efter operationen. Då visade det sig att jag hade cancer i urinblåsan. I juli 2008 avlägsnades denna tumör. En ny röntgenundersökning visade att jag hade fått cancer i levern.

På Karlstads Lasarett fick jag träffa en ung och duktig läkare, som rekommenderade operativt ingrepp på Univesitetsjukhuset i Uppsala. Levern har förmågan att efter operation växa till och återställa funktionen på nytt. Hon sände remissen till Uppsala. Den kvinliga läkaren hade semester efter jul och in i januari, men hon tyckte att jag skulle hålla koll, så att allt blev som det skulle. Då ingen kallelse kom, ringde jag till Karlstad och pratade med en sjuksköterska. Hon visste inte mycket, men hon gjorde en koll och hittade kallelsen i den semestrande läkarens brevlåda, där den blivit liggande. Brevet från Uppsala visade att en professor rekommenderade cellgift som behandligsmetod för min lever. Sjuksystern fick veta att jag vägrade den behandlingen och att vi skall följa den kvinliga läkarens rekommendation. Jag hade min brors sjukdomshistoria allt för nära inpå mig för att acceptera annan behandling. Jag fick som jag ville ock jag fick ganska omgående en kallelse för operation på Uppsala universitetssjukhus och den 19 januari 2009 utfördes operationen, även denna gång med lyckat resultat.

Varför har jag då överlevt dessa tre cancerattacker? Svaret måste vara att min cancer blev upptäckt i tid, tack vare vurpan på travbanan och att jag fick den livsnödvändiga efterföljande kontrollen av min sjukdomsbild. Därför kära läsare, var noga med att kolla att Ni inte har hamnat under cancerns plåga. Om Ni väntar tills Ni får obehag av cancern då är Ni absolut för sent ute. Ett bajsprov kan räcka att kolla om cancern florerar i tarmkanalen. Blodprov kan också utvisa cancerförekomst. Bäst är naturligtvis en röntgenundersökning, men tyvärr handlar det då om större kostnader. Faktum kvarstår att många människoliv skulle räddas, om samhället ställde upp med röntgenutrustning för alla. Men vi lever tyvärr i ett samhälle, som hellre offrar människor än att låta medborgarna kollektivt undersöka sin sjukdomsstatus och på så vis rädda sina liv. Det finns gott om miljarder i vårt samhälle men tyvärr har de hamnat på fel ställe, där de inte gör någon större samhällsnytta. Det skulle kanske vara samhällsnyttigt att stämpla dessa penningsamlare och i stället ära alla de människor som sätter en ära i att göra allt för samhällets bästa.
Det är ju samhället som är vår moder och vi borde alla hjälpas åt att tjäna henne till gagn för oss alla.
Den 3 nov -09 skall jag till Karlstad för att träffa min doktor och få besked om den senaste röngenundersökningen.
1 okt 2009.

I dag var jag till Karlstads Lasarett och fick svar på mina röntgenplåtar. För första gången blev svaret till min fördel.
Tack, jag skall försöka! Konstigt att jag inte kände någon lättnad: Är det Stockholmscyndromet som spökar? Ni som minns Norrmalmstorgsdramat: Man blir kär i sin plågoande! Kan det vara så? Troligen, det förklarar också varför så många kvinnor låter sig förnedras och bli slagna.
RÅDA 09 10 03

JAHNITA
Det blev inget av med skrivandet om canser som jag signalerade om i lördags. Detsamma var det kanske; det finns roligare saker att skriva om, som exempelvis Jahnita som har kommit tillbaka till Stenbäcken. Efter hemkomsten fick hon vila en mån, innan jag började träna henne.
Innan jag lånade ut henne, var det hon som höll mig igång. Dagar då jag inte sulkytränade henne, tömkörde jag henne. Bra för Jahnita men troligen lika bra för mig. Jag har en skogsslinga på andra sidan 62an, som troligen mäter dryga 3 km., och som vi avverkade på en halvtimma.
Denna vinter har varit både lång och svår, och min fysiska träning blev lidande. En canseroperation i lungan gjorde sitt till, att min kondition blev allt sämre. Då våren kom, var promenaden till brevlådan , en sträcka på knappa 100 met, tillräcklig, och jag undrade om jag någonsin skulle kunna följa Jahnita på hennes skogsrundor igen. Jag följde med och gick då Elin och Jeanette var här och motionerade Blixten, dels slädpartierna på åkern och senare då snön försvann, på den lilla skogsslingan ovanför gården.

Men den 1 juni tog jag mod till mig, satte grimskaft på Jahnita och satte kurs på den långa skogsrundan som vi tidigare vandrat. Det gick bättre än vad jag hade förväntat mig. Under dessa vandringar skänker jag ibland en tacksamhetens tanke till Bjurbäcken, där jag växte upp under nog så svåra förhållanden, men som jag i dag är tacksam för, därför att där fick jag en grundkondition som jag fortfarande har nytta och glädje av.
Jag är också tacksam över att jag har Jahnita. Även om hon har sprungit färdigt på travbanorna, ( för risken finns ju) är jag ändå tacksam över att äga en så underbar häst. Nu då inte Aniara finns längre, får Jahnita vara ersättare också för henne. Jahnita ger mig motivationen att fortsätta att hålla mig i form. Jag vet också att dessa avstressande skogspromenader är välgörande också för Jahnita. Motionen och kroppsansträngningen hjälper kroppens självläkande krafter och skapar harmoni för både kropp och psyke, både för mig och Jahnita.
Råda 13 juni 2011

http://www.cancer.nu
http;//sydsvenskan.se sök på cancer Tyst om vanlig cancer av M Hedenbro
Cancervården är ett lotteri S Larse`n
Onsdagen den 29 aug 2012 var jag till K-d lasarett och fick svar på mina blodprover. Samtliga klart godkända. Frisk som en nötkärna! Men jag blev besviken, då jag gick in på apoteket och bad om stickremsor för kontroll av pH-värdet i urin. Fanns inte. Samma svar på sjukavd. Vad kan det bero på? Billiga i inköp och tar liten plats, hur svårt kan det vara. Nu behöver jag inga för jag har säkert rätt pH-värde, men jag kunde kanske testa mina hästar. Rätta värden är viktigt för människor och djur. Borde vara självklart med denna test även i blodprovet. Då vore blodprovet heltäckande. Varför är det inte så?
Google bekräftar min syn på pH-värdet. "Sjuka människor har ofta ett lågt pH-värde i kroppen.- Kroniska tillstånd har svårt att få fäste eller fortlöpa i en kropp med pH-värde över 7. Vid undersökning av cancerpatienter har man bland annat upptäckt, att samtliga hade en sur kroppsvävnad och att ju mer avancerad cancern var desto surare var kroppsvävnaden".

OBS ovanstående ordalydelse på Google; "Vid undersökning av cancerpatienter har man bland annat upptäckt att samtliga hade en sur kroppsvävnad". Då har de missat mig, jag har inte haft möjlighet att kolla, men jag är nog undantaget.
Jag kan inte finna annat än att min friska kropp har räddat mig från cancern elände. OBS; Räddat mig, inte befriat mig från cancern anfall. Jag har haft flera anfall än de flesta, cancer i magsäck,lever, lungor, urinbåsa två gånger och nu en bestående prostatacancer. Jag anser att jag vet vad jag pratar om. Därför är det så otroligt, att inte apoteket i Karlstad och lasarettet kan skaffa testremsor. Se mitt tidigare inlägg!Jag lyckades få läkaren på vårdcentralen att skriva ut ett protokoll för blodprovet, där även pH-värdet ingick för första gången. pH-värdet var precis så bra som jag trott hela tiden. 7.38 och det skall ligga mellan 7.38 - 7.42 i blodet. Det är viktigt med rätt pH, därför att cancer och andra svåra sjukdomar trivs i sura miljöer.

Det är viktigt med aktiviteter både mentalt och fysiskt. Passiviteten förlamar och skapar sjukdomstillstånd! Se bara på en liten vattendroppe, hur viktigt det är med rörelse även där. Vatten, som stagnerat i en liten pöl eller vattensamling, blir sjuk av syrebrist och går inte att dricka.
"Gersonkliniken ligger i Mexico på grund av att, som i många andra västerlänska länder, så är det förbjudet att bota cancer i USA. Läkare får endast behandla cancer med kemoterapi, strålning eller operation. Om de väljer att rekommendera något annat betalar de $10 000 i böter, sätts i fängelse, och får inte längre praktisera som läkare." Man får rysningar då man läser detta! Läs vidare om cancerbehandling nedan. En viktig faktor för min del var, att då en professor vid Uppsala ville ge min levercancer strålning, vägrade jag och jag fick som jag ville. Enligt citatet ovan är det operation som är mest tillförlitligt. Detta och rätt pH-värde har kanske räddat livet på mig.

www.perfecthealth101.net
TANKAR och REFLEXTIONER
Våren 2012. Jag sitter i ett väntrum på Karlstads lasarett. I min hand har jag en veckotidning där jag läser följande: “ Fakta om hjärntrötthet ofta en följd av stroke och kännetecknas av att man blir mycket trött efter en måttlig mental aktivitet. Tröttheten kan komma mycket fort och det blir nästan omöjligt att fortsätta med den aktivitet man påbörjat”
På min hemsida har jag den 1 nov 2009 beskrivit min resa in i cancerns värld. Därför drar jag den inte en gång till, men slutorden den gången är att jag skall kontakta min läkare på Karlstads lasarett för att höra hur det gick på den sista röntgenundersökningen. Den visade att jag hade cancer i ena lungan och jag fick remiss till Thorax i Örebro, ett mycket bra sjukhus: Kunnig personal och rent och städat överallt.
Före Örebro hade jag fått ett återfall av cancer i urinblåsan. I vintras blev jag behandlad i prostatan och då cellprover togs och analyserades visade dessa, att jag bär på cancer i prostatan. Hur länge har jag burit på detta? Vet ej.

Hjärntrötthet, depression eller naturligt åldrande?
Det är nu mer än sex år sedan jag blev opererad för canser första gången. Givetvis finns minnena kvar och även stunder av hjälplöshet. Jag vet inte hur mycket energi jag förlorade efter första cancerresan? Då jag kom till Stenbäcken våren 1999, var jag full av energi och buskar och sly försvann i en rasande fart. Vad händer då man inte orkar lika mycket längre? Är det hjärntrötthet efter stroken, cancern eller en naturlig följd av åldrandet? Kanske en blandning av alla tre sakerna. Ibland är det skönt att stanna upp och tänka efter! Hästarna och djuren på Stenbäcken har varit mitt allt, min drivfjäder som gjort att det rullat vidare. Jahnita och jag har tagit ett gemensamt sabbatsår. Då hösten och vintern kommer är vi igång igen och går mot nya segrar, och åkrarnas buskar och sly är nu äntligen nedmejade. Tack för att Ni tagit Er tid och lyssnat!

Optimal hälsa
Prostatacancer En Personlig Upplevelse
www.perfecthealth.101.net
Är man mottaglig för cancer, bör man vara försiktig och inte riskera imunförsvaret. 25 maj 2013, alltså i fjol, var jag på södra åkern och jobbade med en gräsbrand. Jag minns det väl, därför att tjejen som köpte Lill Killen av mig, ringde från Åmålsbanan och berättade att han klarat kvalloppet.
Det var ju kul, inte minst därför att det blev klirr i kassan, som uppfödare fick jag 10 000 kr. Det som inte var lika kul, var att jag brände mina stortår, då jag ville ha kontroll på brasan. Den vänstra tån, behövde drygt tre månader på sig för att bli något så när normal. En inflamerad tå är inte så bra för imunförsvaret, och då hösten kom, kom även cancern som ett brev på posten.

På ovanstående fick jag svaret: MKT Tufft. Måste vara mycket motiverad och verkligen tro.....för att klara den.
Jag ser det inte så. Jag vill se möjligheterna och inte det omöjliga. Cancern uppstår då pH-värdet sjunker på grund av ett felaktigt levnadssätt. Något som de flesta av oss drabbas av. Ett bra pH-värde uppstår då man lägger om kostvanor och motionerar, något som vi alla klarar av, bara vi inser värdet av detsamma. Undvik mat från djurriket och gå över till levande föda. Du som är ung, ut och spring i naturen och syresätt dina muskler och hela din kropp.
De tre sista orden har dubbel betydelse: Dels syresätter Du inte bara musklerna utan även kroppen för övrigt, dels helar Du Din kropp. Har man fuskat länge, kan det ta sin lilla tid att återställa kroppen i hälsosamt skick.
Sista veckan har jag klarat min motionsslinga på tre km varje dag, vilket jag tycker är bra med tanke på ålder och hälsa. Dessutom har jag återupptagit levande föda till frukost: Skrädmjöl och fil eller om filen är slut, skrädmjöl, lingon och mjölk. Det senare kallas hillo, troligen ett arv från tiden då finnar var bosatta i våra bygder. Då jag tänker tillbaka på min barndom, förstår jag att det var där jag började med hillo. Kosthållningen hemma var väl inte alltid vad den borde vara. Efter militärtjänsten blev det skogskörning en tid och då fanns inte tid för matlagning. Hästen skulle ha sitt och det blev hillo för mig, sedan ut i kylan och arbeta och slita. Men man fick gratis motion och kroppen mådde bra.

Av de trettio åren i GBG, minns jag inte mycket av min mathållning, men jag misstänker att jag fuskade rätt mycket, kaffe och smörgås, inte bra alls. Men mitt liv som lokalvårdare och fastighetsskötare gjorde att jag aldrig var stilla, alltid på språng med minst tre extra städjobb. Men min kropp orkade på grund av en tuff uppväxt, och arbetet gav syre till min kropp. Sittning framför datorn gjordes bara då fakturorna skulle skrivas, fakturor som genererade pengar till mitt hästställe på gamla dar.
RÅDA 10 nov 2013

Under aug och sept var jag på Karlstads Lasarett ett flertal gånger för undersökningar, då prostatacancern visade sig mera aktiv och PSA-värdet steg.
Detta resulterade i röntgen av bröst, skelettröntgen samt kontraströntgen. Det visade på en spridning av cancern till skelettet och njurarna och i första skedet trodde läkaren att det var prostatan som var upphovet till spridningen. Jag fick bromsmedicin, Bicalutamide Oriontabletter, som jag tar en varje morgon.
Åter igen har jag sluppit ifrån cellgifter, vilket jag är tacksam för.
På fredag den 18 okt skall jag till Torsby för en ny ultaljudsröntgen. Min läkare är inte säker på om cancer i skelett och njurar kommer från prostatacancern, eller om det är metastaser som tjocktarmscancern givit upphov till.
RÅDA 12 oktober 2013

Åter hemma från Torsby. Läkaren som hanterade ultraljudet ansåg att njurarna såg bättre ut. Det verkar gå åt rätt håll. Jag har snart käkat upp två av de tre askarna med tabletter. Vore önskvärt med en skelettröntgen också, för att se om tabletterna verkar lika bra där. Hoppas att Läk Mäkinen hör av sig snart. Till sist en stilla undran: Varför slutar inte cancerläkarna med cellgiftbehandlingen då Bicalutamide Orion-tabletterna tycks göra underverk?
RÅDA 18 okt 2013

Hej! Tänkte uppgradera min cancerhistoria, även om jag börjar bli trött på att ha cancern som sällskap. Men jag kan ju mjuka upp mig med lite positivt till att börja med.
Ni som sett programmet Arga Doktorn på SVT, har fått en liten inblick i hur det kan gå, då Landstingen vägrar att betala för vård på annan ort. I första avsnittet var det Gävleborgs landsting som utmärkte sig negativt och nu senast var det Västra Götalands Landsting och Salgrenska som tvärade. Jag har blivit väl bemött av Wermlands Landsting, som givit mig vård på annan ort i två fall, Uppsala och Örebro. Särskilt värdesätter jag behandlingen på Akademiska i Uppsala, där en överläkare ville behandla mig med cellgifter, vilket jag inte gick med på.

Under aug och sept var jag på Karlstads Lasarett ett flertal gånger för undersökningar, då prostatacancern visade sig mera aktiv och PSA-värdet steg.
Detta resulterade i röntgen av bröst, skelettröntgen samt kontraströntgen. Det visade på en spridning av cancern till skelettet och njurarna och i första skedet trodde läkaren att det var prostatan som var upphovet till spridningen. Jag fick bromsmedicin, Bicalutamide Oriontabletter, som jag tar en varje morgon.
Åter igen har jag sluppit ifrån cellgifter, vilket jag är tacksam för.
Fredag den 18 okt -13 skall jag till Torsby för en ny ultaljudsröntgen. Min läkare är inte säker på om cancer i skelett och njurar kommer från prostatacancern, eller om det är metastaser som tjocktarmscancern givit upphov till.

Sjukvård och personligt ansvar.
På nyheterna i går berättade en läkare mycket trovärdigt, att patienternas oro och behov av hälsokontroller är onödiga och att dessa kostnader kan användas mera kostnadseffektivt på annat. Till sin hjälp hade denne läkare en känd reporter som försökskanin. Läkaren menade att risken för upptäckt av sjukdomar t. ex. cancer och diabetes är så liten att den är nästan obefintlig. Detta låter så oseriöst, att jag funderar på om jag bara har drömt. Att en läkare uttalar sig på detta sätt och får göra det utan att bli rättat , säger en del om sjukvården av i dag.
Min erfarenhet är, att man överlever längre om man tar ansvar för sitt liv och kontrollerar sin status.
"Du kanske har missat att läsa på nobelpristagare i medicin 1931, Dr Otto Warburg som bevisat att cancer uppstår precis under syrlig miljö i vår kropp. Hans påstående är att syrlig miljö är ett måste för utveckling av cancer.

Eller inte sett att barnen med astma och allergi som blir besvärfria efter 3 månaders utsättning av mjölk och mjölkprodukter. Vist finns det inga "studier som stödjer detta", för att det ger inga pengar att forska om det. Men om man vill forska inom läkemedels effekter eller inverkan på kroppen i samband med olika sjukdomar så finns det pengar. Trist att läkemedelsindustri bekostar över 60% av forskning (endast kring deras intressen), och det är inte precis för att göra oss friska. De tjänar på att vi är sjuka, eller? Jag själv är distriktsläkare med 20 års erfarenhet i vården i Sverige, men har inte blundat på det som händer runt om i världen. Fantastiska kunskaper.
TV 4 kunde ha gjort ett bättre program, man missade att lyfta upp vetenskapen som finns kring ph-balans. det var inte lyckad att presentera en person som äger ett företag och dessutom gör reklam för det.
Å andra sidan tycker jag att det var bra och vågat att prata om hälsa ur ett annat perspektiv. Är vi inte trötta i Sverige på alla dessa piller och kapslar?? Allt skall fixas, från minsta krämpor till svåra sjukdomar med dessa.
Frågan är om vi blivit friskare "? Av Jaime Leyva.

Ny cancerbehandling i Värmland
I fredags godkände Europeiska kommissionen en ny typ av behandling av prostatacancer som inte kan behandlas med hormoner och spridit sig till skelettet. Ett tiotal värmländska män deltog i studien.
FAKTA | Prostatacancer
Varje år får 9 500 män i Sverige diagnosen prostatacancer
Det innebär att ungefär var tionde svensk man någon gång under sitt liv drabbas av prostatacancer
Nio av tio får spridning till skelettet
Var 57:e minut får en man i Sverige prostatacancer
De flesta som drabbas är över 70 år. Det är ovanligt att någon får prostatacancer före 50 års ålder.
I dag finns det cirka 80 000 män i Sverige som har eller har haft prostatacancer enligt uppgifter fån Socialstyrelsen i oktober 2013
Prostatacancer kan behandlas på olika sätt, genom operation, hormonbehandling, strålning och cytostatika
Trots medicinska framgångar är prostatacancer en allvarlig sjukdom. Om den upptäcks sent kan den sprida sig och få svåra konsekvenser. 2 500 män dör årligen i sjukdomen

Det är egentligen en kontroll av den registrerade studien som ska ge erfarenhet av preparatet, säger Claes Ginman, överläkare vid onkologkliniken vid Centralsjukhuset i Karlstad.
Ovanstående är hämtat från VF- 22 nov. Läs hela art. Den läkare som omnäms är den Claes som jag nämt en gång i mina inlägg. Jag är inte med i undersökningen eftersom mina tabletter är av en annan sort, nämligen Bicalutamide Orion.
Jag lyckades få läkaren på vårdcentralen att skriva ut ett protokoll för blodprovet, där även pH-värdet ingick för första gången. pH-värdet var precis så bra som jag trott hela tiden. 7.38 och det skall ligga mellan 7.38 - 7.42 i blodet. Det är viktigt med rätt pH, därför att cancer och andra svåra sjukdomar trivs i sura miljöer.
Ni som sett programmet Arga Doktorn på SVT, har fått en liten inblick i hur det kan gå, då Landstingen vägrar att betala för vård på annan ort. I första avsnittet var det Gävleborgs landsting som utmärkte sig negativt och nu senast var det Västra Götalands Landsting och Salgrenska som tvärade. Jag har blivit väl bemött av Wermlands Landsting, som givit mig vård på annan ort i två fall, Uppsala och Örebro. Särskilt värdesätter jag behandlingen på Akademiska i Uppsala, där en överläkare ville behandla mig med cellgifter, vilket jag inte gick med på. Men denna läkare ändrade sig då jag framförde mina synpunkter.

Cancer
En uppföljning av min cancerresa. För något år sedan fick jag brev från Karolinska. De villa att mina anhöriga skulle låta testa sig, då de ansåg att cancern kunde ha gått i arv. Jag kopierade brevet och skickade till mina anhöriga, som snällt kollade sin status. Men cancer är färskvara. Man får inte vänta för länge mellan kontrollerna, vilket min syster gjorde.
Den 31 aug i år dog min syster 80 år. Hon var med oss i Lekvattnet under midsommar och allt verkade bra. Men i aug insjuknade hon och kom till lasarettet i Karlstad. Hon hade sjuka njurar och cancer i levern. Läkarna bedömde att hon var för sjuk för att behandlas.
1 sept skulle hon få komma hem, men avled dagen före.
Varför berättar jag detta? Jo jag vill visa hur viktigt det är att ta kommandot över sitt liv och vara aktiv..Enligt mig har cancervården stått och stampat på samma ställe under de tio år som jag haft cancern som sällskap. 

SPOLA SOCKRET!


------------------------------------------------------------------------------------

MOBBING I VÅR TID
Mobbing har säkert förekommit i alla tider, men var tidigare en del av samhällsstrukturen och därför accepterad. Utvecklingen har gått framåt och samhället har förändrats. Jämställdheten i samhället har varit en bidragande orsak.
Hur uppkommer då mobbing och vilka drabbas? Min tes är att de mobbade sänder signaler som sätter igång de aktiva mobbarna. Därvid blir mobbingen en del av samhället och visar på, hur samhällsstrukturen har anpassat sig till människorna. Första hälften av 1900-talet, var det ingen som reagerade, alla i samhället visste sin plats och rättade in sig i ledet, men under 60- och 70-talet kom det till en förändring. Det var inte längre en självklarhet att stå längst ned på samhällsstegen med mössan i hand och låta andra bestämma. Klättringen uppåt hade börjat.
De som mobbas sänder signaler om att inte räcka till, signaler om underdånighet och mobbarna går in och tar för sig. Mobbarna går därmed i de reaktionäras fotspår: De starka slår på de svaga. Känns bilden igen? Det borde den göra, historien är full av dokumenterade exempel och de största avarterna ser vi i spåren av fascismens härjningar. Men även auktoritära personer hemfaller i översitteri och utövar förtryck av de svaga. Därvidlag är det inte bara något som drabbar barnen, utan överallt i samhället ser vi samma översitteri oavsett vilka åldrar vi hänvisar till.

Anna Odell har i filmen “Återträffen” satt fingret på en allvarlig företeelse i vårt samhällsliv. En företeelse som inte borde finnas i ett modernt samhälle. Vi kan alla vara med och ändra på detta.

RONDELLHUNDENS VARA ELLER INTE VARA
Debatten om denna hund har blossat upp på nytt efter avslöjandet om gripna terrorister både på Irland och USA. Malou von Sivers fångar skickligt upp debatten i sitt ofta intressanta samhällsprogram: Malous Bokklubb på TV 4. Jag såg inte hela programmet, men jag tog till mig debatten mellan Nalin Pekgul och konstnären Lars Wilks, där jag anser att Nalin Pekgul tog hem de flesta poängerna. Jag har inte sett rondellhunden och jag är inte särskilt intresserad av att se den heller. Lars Wilks verkar inte heller intresserad av hunden: Han är mer intresserad av att skaffa sig ett säljbart varumärke. Tyvärr är han beredd att ta vilka risker som helst för att nå sina syften. Detta framgick mycket tydligt under debatten hos Malou von Sivers.
Vi glömmer hunden, för hela debatten borde handla om samhällets ansvar inför så grundläggande frågor som ETIK och MORAL, ett till synes sällsynt ämne på dagens agenda både politiskt och i skolundervisningen. För att nu inte dra in journalisterna i denna debatt: Den senare gruppen gjorde rent hus, beträffande ansvaret för ETIK och MORAL-frågor under sextio- och sjuttiotalet, då vänsterrörelsen drog fram genom dåtidens samhälle, på gott och på ont: Då skapades devisen: Gör vad Du vill och känner för, men se till att ingen ser Dig! Därefter var det kört för den debattör som tog ordet moral i sin mun.

Om vi återvänder till rondellhunden är det bara att konstatera, att denna aktivitet var ett ganska korkat sätt att väcka uppmärksamhet på. Lars Wilks riskerar inte bara sitt eget liv, han riskerar att dra in oskyldiga människor vid ett eventuellt terrordåd. Det borde ha räckt med skandalen i Danmark för några år sedan. Man kränker inte andra människors religiösa eller politiska trosuppfattningar hur som helat. Varje människa har rätt till sin egen privata trosuppfattning, utan att riskera kränkningar eller registreringar. Lars Wilks liknelse i kvällens debatt i TV1, där han jämför religiös tro med tomtar och troll, visar med all önskvärd tydlighet var han står i humanitärt tänkande. Det är dessutom mycket fegt att gömma sig bakom lagen om yttrandefrihet och därmed tro att man slipper ta ansvar för sitt handlande. Jag hoppas att regeringen ser över denna lag, om de till äventyrs är kompetenta nog att klara av den saken. I dessa dager har regeringen röstat för att beskylla Turkiet för att ha begått folkmord i Turkiet under första världskriget. Har inte regeringen viktigare saker att fatta beslut om? Vad har regeringen för rätt att sätta sig till doms över vad som skedde i Turkiet för snart hundra år sedan? Är det inte i så fall bättre att Sverige gör upp med sitt förflutna. Till exempel kan jag nämna morden på fredliga arbetare i Ådalen 1931 och som utfördes av svensk militär. Låt oss kalla saker och ting vid dess rätta namn. Det blir enklare då.
Råda 20100311 Ragnar Blomqvist

USA OCH DESS FÄRGADE BEFOLKNING
Onsdagen den 28 augusti 2013 är det femtio år sedan, Martin Luther King höll sitt välkända tal i Washington 1963, kanske världshistorien mest kända tal.
“Jag har en dröm”, skapade plats för en ny era i USA:s politiska liv och bäddade för att en färgad president, Barack Obama, blev president drygt 40 år senare. 1964 fick Martin Luther King, Nobels fredspris men 1967 blev han utestängd från Vita Huset för sitt tal som han höll den 4 april, då han kritiserade krigsinsatserna i Wietnamn.
Rosa Parks måste nämnas för sina insatser och sitt modiga försvar för allas lika rättigheter. Den 1dec 1955 arresterades och bötfälldes Rosa Parks för att hon vägrade lämna sin plats i bussen till en vit man. Rosa Parks erhöll frihetsmedaljen, kongressens guldmedalj.
Om vi förflyttar oss 400 år bakåt i tiden, finner vi att den svarta befolkningen i Afrika, helt saknade människovärde. Den vita befolkningen i västvärden betraktade dem på samma sätt som de betraktade de övriga vilda djuren. De saknade helt mänskliga rättigheter. Denna sanning var för 400 år sedan så självklar att den aldrig ifrågasattes. Detta är förklaringen till att USA:s blivande ledare kunde manifestera "alla människors lika värde", då självständighetsförklaringen skrevs.

Det är lätt att gå vilse även i demokratins värld. Lätt att fastna i vedertagna sanningar, som inte hör verkligheten till. Detta skall inte uppfattas som att jag försvarar slaveriet, men vi människor har en viss förmåga att skapa förutsättningar till försvar för våra handlingar. Detta är vad som hände då slaveriet bredde ut sig.
George Washington, som blev USA:s förste president, ägde själv en massa slavar på sina stora plantage fram till år 1865, då slaveriet upphörde i USA. USA:s självständighetsförklaring skrevs 1776. I nästan ett sekel levde USA i den stora lögnen om "alla människors lika värde". Hur många sekler skall rulla vidare innan vi får se denna självklarhet som given?
Fram till år 1865, betraktades slavarna som vilken inventarie som helst. Abraham Lincoln var då USA:s president och det var han som ledde det amerikanska inbördeskriget med 600 000 döda. Krigslutet kom 1865 och några dagar senare mördades Abraham Lincoln. Efterträdare till presidentposten blev Andrew Johnsson, som ansåg att USA var ett land för de vita och inte för de svarta. Detta visar oss att demokrati och mänskliga rättigheter, långt ifrån är en självklarhet. Där har vi alla som tänkande människor ett ansvar att rätt förvalta arvet vi fått av föregående generationer. Vi får inte låta liknöjdheten bli ett alibi för att inget göra, då de mänskliga värdena trampas under hälen. 27 aug 2013

BARACK OBAMA
Det osannolika valet
En färjad president vald till ämbetet av U.S.A. s befolkning, är enligt min mening den största händelsen som hänt i U.S.A. i modern tid. Vi, som är gamla nog att minnas skotten i Dallas -63, och mordet på Robert Kennedy och inte minst mordet på den färgade medborgarrättskämpen Martin Luther King -68, upplevde valet av Barack Obama till president som mycket stort. Jag skrev i min dagbok den 4 nov 2008, att valet av Barack Obama "var ett reningsbad för mänskligheten." Jag tänkte då främst på symbolvärdet av presidentvalet, ett val som några få årtionden tidigare hade varit helt otänkbart. I historiens ljus visar detta val, att medan klockan tickar och tiden rinner hän, då förändras historien och Martin Luther Kings dröm blir verklighet.

Nobels fredspris tilldelades i år Barack Obama. Ett mycket samhällstillvänt beslut av den Norska Nobelkommiten. Priset stärker Barack Obama i hans strävan att ytterligare driva utvecklingen framåt mot ett humanare och rättvisare samhälle. Han skänkte dessutom bort den ekonomiska delen av fredspriset, 10 miljoner kr, till välgörande ändamål, vilket ytterligare förstärker intrycket att Barack Obama är en synnerligen sympatisk persson. Det som förvånar mig är, att stora delar av journalistkåren kritiserar utnämningen och får Barack Obama att framstå som ovärdig till priset. Det är Inte hans fel att det pågår krig runt om i världen. Det är inte han som har startat dem, och min förhoppning är att U.S.A har startat sitt sista krig. Rollen som världspolis borde tillfalla Förenta Nationerna. Men fel i deras stadgar och regelverk gör det svårt för dem att utföra sina åliggande. FN behöver demokratiseras och ett nytt regelverk behövs.
Råda 20 okt 2009

BREVET TILL BERIT
Hej Berit och tack för boken “Min far hade en dröm” av Barack Obama. Jag anar att jag fick boken, därför att Barack Obama är min favoritpresident. Jag är glad över boken och rekommenderar den till alla. Obama skrev boken för cirka 15 år sedan, vilket jag anser höjer bokens värde. Boken beskriver Barack Obamas långa vandring från att inte vara någon till att bli någon i det Amerikanska samhället. Mitt intryck av boken gör att mina tankar för några ögonblick hamnade bland ungdomarna i Hammarkullen. Blir Du chockerad nu? Jag tycker mig se flera likartade paralleller och det visar hur kort steget är mellan nederlag och seger. Men Obama hade någonting som de flesta ungdomarna i Hammarkullen saknade: Nämligen en hängiven mor som fullt ut ville hjälpa sin son till ett drägligt liv. Barack Obama berättar i boken hur hans mor väckte honom klockan fyra på morgonen för att hon skulle kunna hjälpa honom med läxorna, innan hon två timmar senare måste rusa till arbetet. Den berättelsen är en hyllning till alla mödrar som ställer upp för sina barn.
Barack Obama var skilsmässobarn och han kom att leva större delen av sin uppväxt tillsammans med modern. Efter faderns död träffade Obama sin halvsyster Auma för första gången . Auma har under sina uppväxtår levat tillsammans med fadern. Under detta deras första möte kom samtalet till stor del att handla om deras gemensamma far Jag återger ordagrant ett avsnitt från boken som i någon mening visar svårigheter som uppstår på grund av avstånd och bristande kommunikation. “Jag såg återigen framför mig den första och enda gången vi träffades, jag och mannen som hade återvänt till Hawaii för att sovra i sitt förflutna och kanske försöka återerövra den där bästa delen av sig själv, delen som hade kommit bort. Han hade inte varit förmögen att säga mig vad han verkligen kände då, inte mer än jag som tioåring hade varit förmögen att ge uttryck åt mina önskningar. Vi hade paralyserats av varandras åsyn, oförmögna att skaka av oss misstanken att våra sanna jag, vid närmare granskning, inte skulle hålla måttet. Nu femton år senare, tittade jag på Aumas sovande ansikte och såg vilket pris vi hade betalat för vår tystnad”
Så långt Barack Obama. Denna sammanfattande upplevelse av deras barndom----så oändligt avlägsen från glansen av Vita Husets glamour!
Råda 23 febr 2010 Ragnar
------------------------------------------------------------------------------------

BARACK OBAMA
Politik är svårt. Vem kan man egenligen lita på? I USA arbetar Barack Obama för högtryck för att få igenom den välbehövliga sjukvårdsreformen. Det som försvårar för Barack Obama är att Ted Kennedy är död och lämnar därigenom en plats tom i senaten. Klanen Kennedy har i flera årtionden spelat en avgörande roll i USA s historia. Det tragiska är att det verkar fortsätta nu efter Ted Kennedys död, men nu på ett negativt sätt. Det är märkligt att en enda person kan avgöra en hel nations väl och ve, trots att personen ifråga är död. Det måste vara något fel i regelverket eller kan vi lita på att USA s beslutsfattare tar sitt ansvar och röstar i Ted Kennedys anda för Nationens bästa.
Råda 5 mars 2010

BARACK OBAMA och SJUKFÖRSÄKRINGEN
Återigen har min favoritpresident gjort det omöjliga, som i natt lyckades få igenom sin sjukförsäkringsreform. Drömmen om denna viktiga reform har funnits i USA:s historia alltsedan Theodore Roosevelts dagar. I nära 100 år har USAs befolkning väntat på att få uppleva, att denna dröm om social trygghet skulle bli verklighet. Efter senator Kennedys död trodde de flesta att det skulle bli omöjligt att få igenom denna reform, men Barack Obama lyckades tack vare att han fick motståndarna att bortse från partitillhörighet, och i stället rösta för samhällets bästa. I lördags skrev jag på Facebook att vi borde skrota partierna och i stället rösta fram de människor som ställer upp på samhällets bästa, i stället för att ta till sig kakan och behålla den för egen räkning. Detta får väl bli min dröm. Jag förstår om de flesta tycker att det är romantiska floskler, men vad vore livet utan drömmar. Kanske ändå att min dröm någon gång i framtiden blir verklighet, för verkligheten visar att om vi håller drömmarna levande så arbetar tiden för oss. Ty medan klockan tickar och tiden flyr hän, då förändras verkligheten.
Råda 22 mars 2010

Hur vet man då vad som är rätt eller fel? En mycket viktig frågeställning, i synnerhet då det gäller världspolitiken. Svaret på frågan måste bli att man skaffar sig kunskap: Dels därför att man måste veta för att försvara vad man tror på och dels för att kunna sovra och se vad som stämmer i allt som sköljs över en, inte minst på FB.
Det är mycket som skrivits för att förolämpa och misskreditera President Obama, inte minst här på FB, men i skriven form verkar allt vara tillåtet, skyddat av åsiktsfriheten/yttrandefriheten. Smädelser och förolämpningar, som hade varit straffbara om de framförts muntligen, får passera utan åtskillnad eller kommentarer. Det är därför som kunskap är så viktig för att placera saker och ting där de hör hemma.

Det är en utopisk värld, där vi kan tro oss finna en homogen värld av sanningssägare och människoälskande medborgare. Världen är delad i två halvor och kommer aldrig att enas, men det är i denna smältdegel som vi har ansvaret att välja rätt, inte bara för oss själva, utan också för våra barn och barnbarn, både nu och för framtiden!
En person som lyckats med bedriften att nå toppen utan att gå den långa vägen, typ svensk modell, är USA:s President Barack Obama. De kvalifikationer som han besitter och det ledarskap som utmärker honom, fick han efter avslutade juridikstudier, då han gav sitt kunnande och sitt engagemang till utsatta grupper i USA. Där i smältdegeln formades Obama till att bli en person som insåg vikten av att lyssna och analysera uppkomna situationer och hotande konflikter. Dessa egenskaper samt hans höga moral, gör honom till en respekterad person, som andra ledare gärna lyssnar till och vars synpunkter de gärna tar till sig.

Tyvärr är inte USA;s befolkning en homogen grupp. USA är delat politiskt i två block. Men för en person med Obamas utstrålning och kunnande i världspolitiska frågor, finns alltid en plattform, varifrån han kan gå vidare. En plats, som är klippt och skuren för en person som Barack Obama, är platsen som FN:s generalsekreterare. Det viktigaste av allt: Det är FN som behöver Barack Obama och inte tvärtom. FN behöver en stark ledare och FN behöver förnyas från grunden.

MÄSTER AUGUST PALM och THOMAS BUERGENTHAL
I julklapp fick jag två böcker av mina två äldsta flickor. Pojken som överlevde förintelsen, en bok skriven av Thomas Buergenthal, som är pojken som överlevde fasorna i Hitlers förintelseläger under krigsåren på 1940-talet fram till krigsslutet i maj 1945.
Den andra boken: Mäster är skriven av Alexandra Coelho Ahndoril och skildrar August Palms liv och leverne under andra hälften av 1800-talet. Jag vet inte hur det kom sig att jag fick dessa båda böcker tillsammans i ett paket, men faktum kvarstår att böckernas innehåll gör att de matchar varandra och båda beskriver två pojkars olika öden, var och en på sitt sätt.

Då man läser boktiteln “pojken som överlevde förintelsen” är det lätt hänt att man känner kalla kårar efter ryggen och tankarna får fäste hos alla dem som for illa under Hitlers skräckregemente, för att inte tala om de miljoner människor som dödades i ett meningslöst krig som inte fyllde något meningsfullt syfte. Jag tror att jag chockar er nu om jag påstår, att av dessa två pojkar, var det August Palm som ändå for mest illa. Läs båda böckerna så kanske ni ger mig rätt i min uppfattning. Dessutom beskrev Thomas Buergenthal sitt inträde i förintelselägren med orden “jag hade tur som kom in i Auschwitz.” Man kan tycka att orden är chockerande, men vad han menade var, att tack vare Auschwitz överlevde han och han skyddades från den utsortering av människor vid olika stationer som ofelbart ledde till döden.

Vad August Palm beträffar var hans levnad som ett vandring i Helvetets förgård. På den tiden var den lilla människan igenting värd. De flesta människor som levde längst ned på samhällstegen, var så nära slaveriets gräns som man kan komma utan att ha slavstämpeln över sig. Redan som barn blev August Palm bortauktionerad av kommunens fattigstyrelse, eftersom hans föräldrar saknade förmågan att ordna för hans överlevnad. August Palm såldes till den uppköpare som begärde lägsta pris av kommunen för att sörja för hans överlevnad. I detta fall blev köparen bygdens skräddare där August fick lära till skräddaregesäll under långa mödosamma dagar, ofta under hugg och slag som enda belöning.

Thomas Buergenthal kom till USA 1951. Han utbildade sig till jurist och blev så småningom domare. Internationell rätt och mänskliga rättigheter var de områden han helst ägnade sig åt.
August Palm hade en svårare resa att göra, därför att han levde i en annan tid. Med gesällbrevet i fickan vandrade han från plats till plats och kom till Tyskland, där han kom i kontakt med likasinnade. August Palm blev en föregångsman för de socialistiska idéerna, och tillbaka i Sverige startade han upp den första svenska arbetarföreningen, som skulle tillvarata arbetarnas rättigheter och sociala intressen. 1889 bildades det första arbetarpartiet och kampen för lika rösträtt började på fullt allvar. Men typiskt för Sverige, fick inte August Palm den gloria han förtjänat, nej den togs över av andra då den värsta striden var över.

Men August Palm skall hyllas för sin insats och för sin kamp för ett bättre samhälle, där han stred på barikaderna ofta med livet som insats.
Jag avslutar med att återge bokens slutord; “Genom August Palms ihärdiga agitationskamp fördes socialismen in i Sverige och den tidigare, uråldriga ordningen, där arbetarna hade ägts av de rika, där de fattiga levt utan några samhälleliga rättigheter, utan någon form av trygghetssystem, bröt samman inför kravet på ett nytt slags samhälle.”
Råda 20100303 Ragnar

SVENSKA VALET 2010
Efter valutgången är det bara att konstatera, att det är inte SD som är den stora faran, utan fastmer Fredrik Reinfeldt och hans partivänner. Skickligt och slugt har han svetsat samman de övriga partierna som har stått till höger om Socialdemokraterna. Vänsteralliansen hade efter valet, chansen att knäcka Högeralliansen men valde att chockas av SD:s fina valframgång och avstå. Tveksamt om de någonsin får tillbaka detta gynnsamma tillfälle. Socialdemokraternas glansdagar är till ända och då är det inte den tobleroneskandal som även i år har varit med i valsnacket, som är orsaken. Nej, det är allvarligare saker som har kommit upp till ytan. Den fastighetsskandal som seglat upp i bl. a. Göteborg är en mycket svår belastning för Mona Salin. En skandal som har haft sin upprinnelse under de år då Socialdemokraterna har haft makten. Handlingsförlamning, då det gäller att sätta hårt mot de stora bonussummor som utbetalats i banker och näringsliv, är andra barlaster som knäckt partiet.

Många gånger hör man att stora löner och bonusar måste betalas ut för att smörja maskineriet. HYCKLERI!
Jag väljer att ordagrant återge ett stycke från President Obamas bok: Att våga hoppas
“1980 tjänade en genomsnitts-vd fyrtiotvå gånger så mycket som en timanställd genomsnittsarbetare. 2005 var förhållandet tvåhundrasextiotvå mot en. Konservativa media i stil med ledarsidan i Wall Street Journal försöker rättfärdiga hårresande lönevillkor och optionsavtal med att de skulle vara nödvändiga för att locka till sig de bästa, och hävdar att ekonomin faktiskt går bättre när USA:s bolagschefer är välgödda och nöjda. Men den explosionsartade löneutvecklingen för vd:arna har lite med förbättrade resultat att göra. Faktum är att några av landets med välbetalda företagsledare under det gångna årtiondet har styrt över företag som haft stora vinstfall, nedgångar i börsvärdet, massiva personaluppsägningar och undermålig finansiering av de anställdas pensionsfonder.
Höjningarna av vd-ersättningarna har inte med marknadens krav att göra. Det är fråga om kultur. Samtidigt som vanliga arbetare upplever minimala eller inga löneökningar har många av USA:s företagsledare inte längre någon som helst skam i kroppen ifråga om att roffa åt sig vadhelst deras fogliga, handplockade styrelser går med på. Amerikanerna förstår mycket väl vilken skada denna girighetens etik åsamkar vårt samhälle; i en nyligen genomförd undersökning uppgav de korruption i myndigheter och företag, och sedan girighet och materialism, som två av de tre viktigaste moraliska utmaningarna nationen stod inför. (“att uppfostra barnen till att få rätt värderingar” hamnade överst på listan.”
Är det någon som känner igen sig?
Råda 7 okt 2010

FN och FRAMTIDEN
Under veckan som gått har Inga-Britt Ahlenius presenterat sin bok, som är en rapport om tillståndet i FN. Boken är en angelägen skapelse för alla som arbetar i FN och som är engagerade i arbetet för fred och säkerhet. Boken är välkommen därför att kritiken mot FN och Ban Ki-Moon är berättigad och nödvändig för det fortsatta arbetet inom FN. Varför har då FN misslyckats? Svaret hittar vi redan i begynnelsen och i själva startögonblicket.
Tanken från början var god: Att stater och nationer skulle gå samman och lösa sina konflikter utan att ta till vapen. En angelägen tanke i slutskedet av första världskriget. Men tyvärr blev det inte så. Mänskligheten var inte redo för denna humanistiska handling, då auktoritetstro och vapenskrammel styrt världen i århundraden. Därför misslyckades President Wilsson, som var den som dikterade och skrev ned FN:s handlingsprogram.

Misslyckandet berodde till stor del på att FN startade i slutskedet av första världskriget. Samtidigt som FN drog upp riktlinjerna för sin verksamhet, startade fredsfördraget och skadeståndsanspråken fastställdes. Detta fredsfördrag drabbade Tyskland mycket hårt, som förlorade stora markområden. Tyskland fick skulden för detta krig, trots att det var skotten i Saragevo som var den direkta orsaken, då Österrikes kronprins mördades.
USA tillhörde segermakterna efter första världskriget och då President Wilson startade upp riktlinjerna för FN blev det fel redan från början. Wilson kunde inte stå emot England och Frankrike i förhandlingarna om Tysklands framtid. Själv satt han fast i det gamla tänket att det är de starka som skall bestämma tågordningen och de besegrade och i deras ögon de svaga skall finna sig i den tågordningen. Därför blev starten för FN en katastrof redan från början.

I stället för att stärka fredsbanden mellan folken, bäddade fredsavtalet för ett nytt världskrig: Ett världskrig som skulle överskugga allt som hänt i historien och som gjorde att många miljoner människor mördades med ett osannolikt lidande för de överlevande.
Andra världskriget startade som en direkt följd av den hårda, förödmjukande behandling som de allierade utsatte Tyskland för i fredsförhandlingarna. Därmed fick Adolf Hitler bränsle för sina idéer att skapa ett starkt Tyskland som sedermera också bildade upptakten till Hitlers tankar på ett världsherravälde. I historiens ljus kan vi lära oss att det viktigaste är inte att vara starkast, utan att vi måste lära oss att respektera varandra och visa respekt. Någon annan väg till fred och välstånd i världen finns inte. Där kan och bör FN vara det instrument som skall spela upptakten till en ny melodi för världens folk. Får mina barnbarn någonsin lyssna på denna melodi? Eller skall vi även i fortsättningen bli tvingade att se på, när våra ledare och politiker hånar och förlöjligar varandra, för att slutligen gripa till vapen då skällsorden inte räcker till?
Råda 29 januari 2011
--------------------------------------------------------------------------

TERRORN SLOG TILL MOT NORGE
En sommardag den 22 juli 2011. En ofattbar våldsspiral som är svår att greppa. Så mycket koncentrerad ondska i en enda person. Går det att förklara och förstå?
Det känns som en ödes ironi att just Norge av våra grannländer skulle drabbas. Detta fredliga folk med sin vänliga befolkning, som aldrig har gjort annat än gott för mänskligheten. Ett litet land i kalla norden, som har haft en kraftfull ledare i Förenta Nationerna och som flera gånger medlat i allvarliga konflikter.

Varför detta våldsdåd? En ung människa som slår in på fel väg, med fel tankemönster, fel kontakter, och oförmåga att förstå det händelsemönster, som han är på väg att skapa. Vem bär ansvaret för att denna broiler i mänsklig ondska kom att utvecklas till denna omänskliga mördarmaskin?
Är det vårt civiliserade samhällets fel? Är det undervisningen i våra skolor som är undermålig? Är det allt bråte av dålig och ofta skadlig underhållning som dagligen sköljer över oss, såsom bl. annat. våldsförhärligande filmer. Är det bristen på kärlek under barndomsåren? Är spannet för stort mellan vit högerextremism och den muslimska extremismen? Är det svårt att få balans i tillvaron idag?
Ett av mina barnbarn undrar: “Är det dags att sluta peka ut islam som roten till allt ont och börja inse att det är onda människor som begår onda gärningar, oavsett tilltro?”

Visst, det ligger en del sanning i detta. Vi är alla mer eller mindre smittade av det onda i tillvaron. Ingen kan svära sig fri. Men hur skapar man ett humanare och mänskligare samhälle? Det borde vara politikernas ansvar, men vi måste alla hjälpas åt.
Mona Sahlin var omnämnd i terroristens manifest. Föga förvånande. Under senaste valnatten deltog Mona Sahlin och Lars Orly i en demonstration som knappast är någon tillgång i ett demokratiskt samhälle. Mona verkar vara stolt över att kunna provocera och väcka vrede, men det är knappast den sortens handlingar som skapar ett mänskligare samhälle. Vad världen i dag behöver mer än allt annat är fred, försoning och ett starkt engagemang för hjälp till alla utsatta människor på vår jord. Behovet är så stort, att där får vi alla plats om vi vill hjälpa till.

Finns det hopp för framtiden? Jag är tveksam. Det behövs en världsrevolution, där alla går till angrepp på kapitalismen, som jag ser som roten till allt ont. FN behöver förnyas och förstärkas. Men så länge som vi godkänner och anammar den bestående ordningen lär vi få vänta på en bättre tingens ordning. Är det vår hyllning till den bestående ordningen som skapar och triggar igång terroristerna? I så fall är vi alla mer eller mindre medskyldiga till detta grymma dåd!
1 augusti 2011

DR MARTIN LUTHER KINGS DAG
I morgon måndag är det enligt Google, Dr Martin Luther Kings Dag. Då skall vi minnas honom och hans stora dröm om en bättre värld. Dr Martin Luther King hade Mahatma Gandhi som förebild, väl medveten om att en bättre värld endast kan byggas utan våld. Då Mahatma Gandhi besegrade engelsmännen borta i Indien en gång för länge sedan, då hade FN möjligheter att välja samma väg men avstod, troligen därför att det är bekvämare att följa massan och bistå den bestående ordningen. Därför har vi fortfarande en värld, där klyftan mellan de rika och fattiga vidgas och växer allt mer. Resultaten ser vi ofta prov på, nu senast i Algeriet, där ledningen som vanligt valde att med vapenmakt lösa en konflikt och därmed ytterligare cementera den bestående ordningen. Vad världen i dag behöver är kvinnor och män, som i Mahatma Gandhi och i Martin Luther Kings anda, är modiga nog att välja en väg utan våld och vapenmakt och som står upp för de fattiga och svaga i samhället. Men då duger det inte att blunda och förneka problemen som finns, eller vika ned sig då det stormar därute.
Råda 20 januari 2013

MALALA YOUSAFZAI
Den 20 nov 2013 var Malala på EU-parlamentet för att mottaga Sacharovpriset, ett pris som tidigare erhållits av bl.a. Nelson Mandela. Priset överlämnas till personer som står upp för tankefrihet och yttrandefrihet, men som gör det även med risk för sitt eget liv. Därefter höll hon ett strålande tal i EU-parlamentet, ett tal om mänskliga rättigheter som borde fått varje vuxen människa att skämmas. Sextonåriga Malala, bara ett barn, räknat i år, men mera mogen och samhällsnära än vad många vuxna någonsin bli. Malala Yousafzai: "Fattigdom, avsaknad av frihet, oro och terrorism, men det finns hopp."

Ni som såg dokumetärfilmerna om Fam Kennedy kunde konstatera att de stolta orden om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde som ingick i den amerikanska konstitutionen, nu nära 200 år försent äntligen kunde infrias. För detta fick J F Kennedy plikta med sitt liv och 5 år senare var det Robert Kennedy som fick offra livet då han stod i vägen för dom som ville behålla det gamla mönstret. Men även om nu USA fick de mänskliga rättigheterna instiftade i lagboken, finns det mycket arbete kvar att göra.
Dagens ungdom har en fin förebild i Malala, men hon är även ett rättesnöre och föredöme för alla dagens politiker. Malala var nominerad till årets fredspris, men av någon anledning fick hon inte priset. Kanske att Norska Nobelkommiten ansåg att hon var för ung. Vi får hoppas att de till nästa år kommer underfund med, att ungdom med intelligens och politiskt mod inte növandigtvis behöver vara något negativt.

SKOGSTJÄRNEN, HEMMAVID
Min vän, får jag berätta om den plats på jorden som jag tycker bäst om av alla? Det är min barndoms tjärn, djupt inbäddad av skogens allvarstyngda granar. Dess stränder är dyiga och den vita myrmossan växer där ovanpå. Obevekligt kryper den oändligt sakta vidare ut mot tjärnens mörka, svarta vatten. På så vis är tjärnens mossbeväxta stränder svåra att ta sig fram på. Allt känns så bottenlöst och vid strandkanten finns ingen naturlig sluttning ned i vattnet. Strandkanten, mossig och starrgräsbeväxt, flyter ovanpå tjärnstrandens vattenlinje. En och annan liten tall har slagit rot och deras rötter bidrar till att göra strändernas myrmarker stadigare och lättare att gå på. På tjärnens vatten flyter små grupper av vita näckrosor, som är så typiska för tjärnarna.

Mångfald av upplevelser: Är det kvällsstunden vid tjärnen som är den bästa? Den blandade doften av myr, tjärnens dyiga vatten och skogens egen doft, som möter en med berusning. Vindarna, som under dagen har lekt tafatt i granarnas toppar, har nu lagt sig till ro. Spegelblank ligger tjärnen stilla i den tilltagande skymningen och granarna speglar sig i dess vatten. Alla skogens djur har tystnat, det är så andäktigt stilla. Man känner en önskan, att man kunde stanna tiden och bli kvar där för alltid.
Men den stilla natten övergår i gryning. Naturen vaknar till en ny dag. Högt i skyn seglar på breda vingar en ormvråk på jakt efter byte. På bergshällen i skogsbrynet dansar en ensam tjädertupp sin kärleksdans och gläds över livets mysterier. Hans gälla lockrop hörs vida omkring, men de är också en varning till andra tjädertuppar att hålla sig på avstånd. En och annan björk har fäste i den mossiga marken och blivit ett tillhåll för spelande orrtuppar. Deras svarta fjäderskrudar glänser i den klara morgonsolens sken och i björkarnas grenverk hittar de också sin frukost i form av de små knoppar, som skulle ha blivit de nya löven. En ensam uggla hoar ödsligt någonstans i bakgrunden. Längt till höger vid tjärnens södra ände passerar en ensam gammal älgtjur på sin väg upp i storskogen.

Sensommaren är på väg en i höstens tid. Men sensommaren är också älvornas tid. Om man går till tjärnen i den tidiga gryningen, kan man få se deras dans. Hela den långsmala tjärnen är dold, det enda som syns är älvornas förklädnad. I böljande svepande rörelser i takt med den rytmiska musik som vi människor inte förmår höra, trånar älvorna sin vackra sensuella dans. Vad jag önskar min vän, att Du kunde se den!

MIN KUSIN
Det sitter en man nere vid tjärnet och metar. Han sitter där barbent med tårna och spretar. Långt bort från bilarna och stressen i Götet, sitter han här ensam och tittar på flötet.
Han tänker tillbaka på åren som svunnit och gläds åt så mycket under åren han hunnit. Som ung fick han börja att jobba i skogen, att harva på åkern och tröska på logen.

Med saktmod och stolthet i livet han skridit och mycken glädje omkring sig han spridit. Ty lyckan i livet han ärligt förtjänar som den fridfulla skogen och tjärnet förlänar.
Nu rycker det kraftigt i spöt i hans hand det gäller stå stadigt med fötterna på land. Flötet det rusar så vattnet det sprutar, så Ragnar han kraftigt bakåt sig lutar.
Det sjunger i linan när fisken den rusar, så blodet i kroppen det svallar och brusar. Han lyfter upp spöt emot himmelens höjd och skrattar å tjoar så glad och förnöjd.

Men fisken är större än linan kan hålla, sån oturen klendragen lina kan vålla. När Ragnar här suttit och väntat i timmar. Nu fisken i tjärnet mot djupet sig simmar.
Moloket Ragnar mot Nordtomta vandrar, högljutt han ödet och fisklinan klandrar. Men oturen vänder nog nästa gång, när Ragnar på hemvägen gnolar på en sång.
Din Kusin

REGISTER, TREDJE DELEN

ÅTERTÅGET TILL VÄRMLAND-   

ELLER RESAN TILL PARADISET

                                                 VÄSTSVENSKA VAKT
SECURITAS - ANNEDAL
UNGDOMSPROTESTERNA I GÖTEBORG OCH VÄRLDEN
GÖTEBORG 1970. Annedal och Haga
VARGENS VARA ELLER INTE VARA
ÄR INTERNET OCH FACEBOOK ETT HOT MOT DEMOKRATIN
TANKENS KRAFT
MÖT EN BÄTTRE VÄRLD - PERCY BARNEVIK OCH SNÅLBLÅSTEN
DR MARTIN LUTHER KINGS DAG
VILKA ARBETAR VÅRA POLITIKER FÖR
OLIKA SÄTT ATT UPPFOSTRA BARN
UNGDOM PÅ GLID
AVSLUT MED TROLL JAHN
TROLL VIND och DEN OROLIGE KUSKEN
SJÄLVMORDSPILOTEN LUBITZ    

 TREDJE DELEN - ÅTERTÅGET - ELLER RESAN TILL PARADISET


Jag höll på att glömma mina barn. Jag är lika stolt över dem som jag är över Jahnita. Men så är de fostrade på samma sätt - utan piska, men med tolerans och fasthet.
Mina barn är en del av min resa: Berit föddes i Kristinehamn, Bibbi i Gumhöjden, Annica i Mossängen, där ett åsknedslag och utbrända uthus gjorde att vi flyttade till Haftersbol där Michael föddes!
Då Uddeholmsbolaget inte behövde oss längre i skogsarbetet, blev det Älvenäs, Vålberg. 1968 gick flytten till Göteborg, där mina barn fick förmånen att gå i skolor, som inte hade varit möjligt i Värmland på den tiden. Deras olika yrken vågar jag nästan inte berätta om. Det skulle låta så skrytsamt av mig , jag som växte upp i urskogen i nordligaste Mangskog, har fått fyra helt fantastiskt framgångrika barn. Där till tretton härliga barnbarn!

Jag har tidigare berättat om mitt goda femtiotal, då jag bodde hos en kusin i Sörvik utanför Ludvika. Våren 1956 råkade jag se en annons om en gård till salu i Ölme. Jag såg den och köpte gården. Jag gjorde även klart med vårbruket. Men sedan visade det sig att skogsarialen inte stämde och köpet fick gå tillbaka. Efter en vinter med skogskörning, fick jag anställning som sjukvårdare på Mariebergs Mentalsjukhus. Jag bodde på andra våningen på C-paviljongen, som då var omgjort till personalbostäder. De gånger jag tittade ut genom fönstret mot rasthagen utanför, såg jag gamla utslagna patienter med grova läderhandskar fastlåsta på sina händer och minnena sköljde över mig!
Senare under denna tid gifte jag mig och fick min första dotter. Men jag trivdes inte på Marieberg.
Hösten 1959 flyttade vi till Gumhöjden och jag fick skogsarbete för Uddeholmsbolagets räkning. Denna första vinter blev det körning med häst, som jag leasat med 60 % till mig och 40 % till hästägaren för foder och redskap. Året därpå flyttade vi till ett körareställe där det fanns plats för häst. Redan tidigt på hösten var jag i skogen med egen häst och lunnade ihop resved i stora högar. Då vintern kom med snö och kyla blev det utkörning till bilväg. Gumhöjden låg i skarven mellan två jägmästarrevir och det var inte så lyckat. Jag ville bort från Gumhöjden.

Denna gång gick resan till Mossängen norr om Munkfors. Ett trevligt hus vid stranden av Klarälven, vitmålat och med balkong över entreen. Huset stod på en avstyckad tomt och jorden tillföll grannen. Men det fanns stall och ladugård på tomten. Då huset stått tomt en tid fanns ingen köksinredning och ingen EL. Dessa brister blev de första som jag åtgärdade. Ett dräktigt nordsvenskt sto och körredskap hade jag med från Gumhöjden. En dräktig sugga köptes och några höns.

Bränderna
Vid nyåret 2015 fick jag kontakt genom Facebook med Roland Larsson. Han var son till min kusin Solveig som jag berättat om i mitt goda femtiotal. Deras granne som var jordbrukare hade två hästar. Det var den bruna hästen som jag leasat då jag körde i skogen. Nu berättar Roland Larsson sextio år senare att en svår brand förtärde grannens uthuslänga varvid den ena hästen brändes inne. Roland berättar vidare att jag ville rusa in i stallet för att rädda hästen, men hindrades av tillskyndades grannar. Detta intermesso har jag förträngt under alla dessa år. Smärtan var för svår och jag blockerades.

År 1953 köpte jag en Volvo av 1934 års-modell. Senare på hösten åkte jag hem till Bjurbäcken och hälsade på. Då jag åkte tillbaka på kvällen drog en kraftig storm fram över Svealand. Jag fick punktering under resan och då jag kom till Hällefors hade jag inte längre något helt reservhjul. Men jag fick ingen hjälp med att reparera, då stormen hade slagit ut elnätet. Jag åkte därifrån och hem till Sörvik med ett punkterat däck. Allt gick bra tills jag kom till backen upp mot hemmet i Sörvik. Där hamnade bilen på en isfläck och hjulet snurrade till och krängde av det trasiga däcket. Där lämnade jag bilen och fortsatte till fots.

Tio år senare år 1963 var jag åter utsatt för en allvarlig brand. Denna gång var det ladugårdslängan vid hemmet i Mossängen som brann. Kvällen före hade jag kört in ett lass torkat hö. Natten till den 2 augusti vaknar jag av ett ljussken som sveper in genom kammarens fönster. Jag tror att det är en bil som kommer, stiger upp och går ut till köket. Då ser jag att ladugårslängan har fattat eld. Ett åskväder har svept fram under natten och åskan hade slagit ned i södra delen av längan.
Jag hoppar i byxorna, ber min fru att ringa och larma brandkåren.

VÄSTSVENSKA VAKT och SECURITAS
1968 arbetade jag för Väst Svenska Vakt i Karlstad, men blev förflyttad till Göteborg där det fanns flera arbetstillfällen. Det första året flyttade jag ned ensam och hyrde en liten etta i ett gammal hus på Södra Vägen och jag blev stationerad i Mölndal. Året därpå kom resten av familjen och vi flyttade in på Stjärnbildsgatan i Bergsjön, där det fortfarande byggdes för fullt. Jag trivdes ganska bra och Väst Svenska Vakt blev Securitas.

Jag var med i Väktarnas råd, där vi förde samtal om etiken i tjänsten. Vi myntade de tre röda cirkelformade emblemen, som blev Securitas kännemärken. Märkena stod för Vaksamhet, Ärlighet och Hjälpsamhet. Detta hände år 1970. Mannen bakom Securitas var Erik Philip-Sörensson. Han ägde ett stort Gods nere i Skåne med flera fina hästar. Väktarnas råd var där några dagar, då vi stadfäste logotypen för det nya Securitas.
1970 var jag med om en allvarlig bilolycka på väg till arbetet, som jag berättat om tidigare. Då jag ville med till Skåneland, avbröt jag min sjukskrivning för att kunna följa med, detta trots att jag inte var helt återställd. En helg nekade jag att arbeta övertid och den som hade ansvaret på Mölndals-kontoret ansåg sig ha rätt att avskeda mig för bristande orderlydnad. Disciplinen måste upprätthållas!

Jag var arbetslös för första gången i mitt liv. I gamla Annedal i GBG revs husen för nybyggnation. Flera byggmästare var engagerade i uppbyggnaden av det nya Annedal. För städning och renhållning, hade en städmadam anlitats av byggbolagen. Hon betalade svarta pengar för de som sökte arbete hos henne. Jag vill minnas att det var femtio kronor i timmen som utbetalades utan avdrag. Även jag sökte mig dit, städade undan damm och bråte. Efterhand reste sig de nya bostadshusen och städningen för inflyttningen tog vid. Efterhand som husen fylldes av nya hyresgäster, behövdes en fastighetsskötare för att lösa akuta problem och sköta bytet av sopsäckarna i soprummen.
Jag sökte tjänsten hos bolaget Zäta men fick avslag, troligen för att Securitas hade avskedat mig. En annan kille anställdes, men en måndag orkade inte han komma till jobbet och ta itu med sophanteringen. Säckarna blev överfulla. Bolagets ingenjörer hade förtroende för mig och en av dem ringde mig och undrade om jag ville ta hand om fastighetssysslan? Jo visst, inte mig emot och i fortsättningen var det jag som skötte fastighetssysslan.

En kväll före julafton var jag på väg till affären. Då jag gick förbi bostadslängan vid Västergatan, såg jag ett julljus som brunnit ned och antänt bordsduken i köket till en lägenhet på bottenvåningen. Då jag hade huvudnyckeln på mig, rusade jag in och låste upp dörren till lägenheten. Jag samlade upp de brinnande resterna av bordsduken och släckte dem i vasken. Det är lätt att agera hjäte då man är på rätt plats vid rätt tidpunkt!
"Runt 1960 tog planeringen av totalsanering av stadens äldre bostadsbestånd fart. Husen i Annedal började köpas upp av Göta Lejon och ett privat byggmästarkonsortium, Centralbyggen, och redan 1967 revs bebyggelsen på Nilssons berg. Trots en stark opinion mot, genomdrevs ett stadsplaneförslag i fullmäktige den 14 september 1971 som innebar att endast Annedalsskolan och Dicksonska stiftelsens hus bevarades. Sparbankshusen som låg utanför planen blev också kvar. All trähusbebyggelse revs, villorna och de nationalromantiska landshövdingehusen i kv. Kastanjen vid Linnéplatsen dock först i början av 1980-talet." Texten är ett utdrag ur ”Annedal – markanvändning. Samråd program” från Stadsbyggnadskontoret i Göteborg.

Ungdomsprotesterna i Göteborg och Världen
Från ungdomarna hörs skällsord om utanförskap, att fritidsgårdar stängs ner, att polisen trakasserar. Horder av unga människor, klädda i mörka luvjackor – så kallade hoodies – drar längs gatorna och lämnar förödelse efter sig. Till och med räddningstjänst och ambulans attackeras. Etablissemanget talar om ligister, kräver fler poliser och hårdare tag. Men vad är det som händer? Varför har det blivit så gränslöst, kallt och bryskt?

"Den här typen av upplopp är knutna till samhällsutvecklingen som vi har sett de sista trettio åren. Det är ett skifte från välfärdsambitionerna som uppstod efter kriget till en nyliberal samhällsordning som kom med Reagan och Thatcher, när välfärdsapparaten började ifrågasättas, försäkringssystem skars ner och fackföreningsrörelsen attackerades", säger Ove Sernhede.
Detta är i sin tur kopplat till övergången från ett industrisamhälle till kunskapssamhälle där många människor inte längre passar in. Valfrihet och individualisering är något som gynnar de som redan är starka medan stora grupper hamnar utanför i den sociala skiktning som uppstår. De blir förlorare på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, i utbildningssystemen.

Under 50-, 60- och 70-talet förekom också ungdomsprotester, men då var det mer frågan om olika ungdomskulturer som ville hävda sin rätt att finnas till. Det var en demonstration mot auktoriteter och en växande politisk medvetenhet startade protester mot olika krig runt om i världen. Men det första upploppet som ändrade karaktär har Ove Sernhede spårat till stadsdelen Brixton i London 1981 då ungdomar öppet visade sitt missnöje mot rasism, social nedskärning och utsatthet genom våld, bränder, konfrontation och stenkastning. Gnistan tändes efter att den engelska polisen hade skött en utredning av en rasistisk mordbrand på ett slapphänt sätt. Det är ett mönster som sedan återkommit gång på gång.
--------------------------------------------------------------------------------------

GÖTEBORG - Annedal och Haga i början av 1970
Kårhusokupationerna med början på 1968 blev startskottet för ungdomsrevolten. Den var oftast politiskt förankrad. FNL, protesterna mot kriget i Vietnamn var inte bara en protest i USA utan spred sig ytterligare. Ungdomsprotesterna i Göteborg kom att förläggas i Haga, med fokus på Hagahuset som blev ett allaktivitetshus. Där samlades unga som gamla i en gemensam protest mot samhället. Stormöten avhölls och demonstrationer planerades.

VARGENS VARA ELLER INTE VARA
Henrik Ekman har i sin bok “VARGEN den jagade jägaren“, beskrivit sin syn på vargen.Tyvärr är inte Ekman opartisk i sin analys av vargen, trots att han skall vara journalist. Ekman väljer att stå på vargvännernas sida, samtidigt som han fördömer de människor som har en avvikande mening. Han beskyller dem för att ha extrema åsikter.
Med risk för att bli beskyld för att vara varghatare, ger jag mig in i debatten, främst därför att det är allas plikt att debattera samhället och dess värderingar.

Vargen har inget existensberättigande i det moderna Svenska samhället. Om denna tes är rätt, måste utplanteringen av vargen främst i Värmland, vara det mest korkade som hänt. Värmland är inget Alaska eller Yellowstone. Vargen behöver stora ytor att ströva omkring i och då vargen är portförbjuden i Lappland, saknar vargen dessa ytor. I det moderna samhället blir vargen stressad av brist på utrymme. Vargen blir då en strövare som avverkar stora ytor. Under dessa vandringar sker stor skada på de djur som kommer i dess väg genom landskapet. Då man hör berättelser om kvigor dödade i hagen på slättland som Ölme och Väse, blir man förvånad över regeringens avsaknad av empati. Eller hundägare som hittar sina älskade hundar med sönderrivna magar. Som uppfödare av föl är man ständigt oroad av vargens framfart och då höstmörkret kommer krypande vågar man inte låta sto och föl vara ute om nätterna. Om man sätter sina tanker på pränt, eller eljest visar vad man tycker i vargfrågan, är man enligt Herik Ekman en extremist med extrema åsikter.

Alla Ni som tycker Er vara djurvänner, tänker Ni på all skada som vargen orsakar i den Svenska naturen. Alla djur som kommer i dess väg och hetsas till döds. Har Ni sett en älgko vandra omkring med magen uppsprättad efter vargangrepp? Jag försäkrar att detta är ingen vacker syn. Varför blir då vargen omhuldad med så mycken värme? Som jag ser det beror det på den moderna samhällssjukan som kallas “tolerans för det som inte drabbar en själv”. För övrigt en mycket allvarlig och farlig samhällssjuka. Ni som tycker att vargen skall leva, vad får Ni för vibrationer den sommardag då Ni kommer ut i hagen och hittar fåren sönderrivna i hagen?

En annan fara med fritt strövande vargar är risken för smittospridning. Enligt Henrik Ekman finns dvärgbandmasken bland fritt strövande vargar i Finland. Är det därifrån vi fått våra dvärgbandmaskar? Vecka 7 i år berättade nyheterna om en varg i Jämtland som bevisligen har klarat invandringen från Finland och passagen genom renskötarlanden. Delar av läkarexpertisen tar lätt på spridningen av dvärgbandmasksjukan. Om det är en tröst för Dig den dag Du drabbas, kan jag trösta Dig med att Du kommer troligen aldrig att förstå orsaken till Din sjukdom, därför att den kommer att förväxlas med cancertumören. I levern är sjukdomsförloppet mycket likartat.
Som avslutning anser jag att varghanteringen i Sverige är en dyr historia för skattebetalarna. Andreas Carlgren verkar ha dålig koll på hur många miljoner som vargen kostar år efter år.
Råda 110222 Ragnar Blomqvist

ÄR INTERNET OCH FACEBOOK ETT HOT MOT DEMOKRATIN?
På Facebook förekommer en massa grupperingar. Dessa har olika uppdrag, men gemensamt för dem alla är spindeln i nätet, som sitter som en självskriven Admin och egenmäktigt bestämmer vad som får tyckas i de olika grupperingarna. Åsiktfriheten och tankeutbudet är obefintligt i de flesta grupper. Inlägg, som misshagar Admin, sågas och plockas bort och budbäraren förpassas ut i kylan. Naturligtvis finns det Admin som värnar om åsiksfriheten men de flesta tycks vara ovetande om vad demokrati och ett fritt utbyte av tankar innebär. Vid ett tillfälle påpekade jag riskerna med hård styrning och fick till svar : "Skall vi införa demokrati, vad skall vi då med en Admin till". Naturligtvis kan en bra Admin styra upp gruppen, utan att vara en diktator.

De flesta av dessa grupperingar är dock öppna och visar upp sig på Facebook, men för att göra inlägg måste man vara godkänd av Admin.
Det finns andra grupperingar som är helt slutna. Dessa grupperingar finns inte för den oinvigde, eftersom de är slutna, bara de rättrogna tillåtas tillträde. Dessa grupper torde vara de verkligt farliga, eftersom de är osynliga och deras agendor kan i princip vara vad som helst. Hur många grupper som finns är det ingen som vet. Grupperna lever sitt dolda liv med en agenda som skyddas i annonymitetens tecken, deras verksamhet får mig att tänka på termiterna. Är det möjligt att FRA har insyn i dessa grupper?

TANKENS KRAFT
Du blir vad Du tänker. Detta skulle kunna vara sammanfattningen på Kay Pollaks bok: Att välja glädje. Det här är ingen bokrecention men jag har fastnat för några av hans tankar.
Kay Pollak menar att vår kropp består av 50 billioner celler. En ofattbar siffra. Han menar också att kroppens atomer byts ut till 98 % under 1 år. Då kan man undra varför man känner sig så gammal ibland? Kan det vara så, att detta är förknippat med vår kultursyn; att alla skall åldras och dö? Är vi fostrade i ett felaktigt tänkande? Är det våra tankar som binder ris på vår rygg och som hindrar oss i vår pånyttfödelse? Vi blir vad vi tänker är en del av Pollaks budskap. Då måste positiva tankar vara vår bästa följeslagare genom livet. En synnerligen angelägen tanke för alla dem som inte har arvet efter rika föräldrar att glädjas åt. Viktigare än pengar är arvet efter föräldrar med positiv livssyn och som sprider positiva tankar omkring sig.

Om ovanstående tes är riktig, är det då så konstigt om många av våra barn och ungdomar mår illa och har svårt att klara av sin livssituation? Tänk Er själva om Era föräldrars enda tanke här i livet är: Hur skall jag kunna fixa spriten så jag blir av med baksmällan? Eller att tråna efter andras ägodelar och sno dem för att få ihop till knarket. Alltför många ungdomar lever i denna verklighet.
Kay Pollak skriver: "Jag påverkas av varje tanke jag tänker. Jag skapar den jag är med mina tankar. Mina tankar är skapande." I boken Kunglig Sjökapten, ett historisk drama från 1600-talet, kunde jag läsa:" Att leva är inte nödvändigt, men att segla är det." Eftersom jag inte har några seglingsmöjligheter, vill jag forma min egen tes; att leva är inte nödvändigt, men att drömma är det. Jag tror att Kay Pollak har rätt: Ty våra drömmar formas av våra tankar och de leder oss dit vi själva vill, lika ofelbart som att skutan går dit skepparen styr. Ibland är det bra att förankra en sanning man hör från andra, med jämnförelser ur egen livssituation.

Eller vad gillar Ni följande?
Då jag växte upp fick jag ingen möjlighet att studera vidare efter 7-årig folkskola. Redan i skolåldern var jag med och kämpade i skogen och körde fram tunga timmerstockar, ibland i meterdjup snö. En tillvaro som få av dagens ungdom skulle klara av att genomföra. Men mina drömmar höll mig vaken då mina lemmar domnade av trötthet. Det är nu det intresanta kommer. Jag drömde om att bli advokat och försvara de svaga i samhället. Jag drömde också om att få bli författare, men en inbyggd rädsla från barndomen höll mig tillbaka. Jag vågade inte yttra mig i offentliga sammanhang, ännu mindre att skriva ned mina tankar.

Men i somras hände något. Jag befann mig i Ådalen. Jag fick i tankarna uppleva på nytt vad som hände där i början på trettiotalet. Hur militären blev utkommenderad av den bestående ordningen.  Öppnade kulspruteeld, mot ett fredligt och obeväpnat demonstrationståg. Detta var några år innan Hitler kom till makten i Tyskland. Vi har förfasat oss över bilder från Song My i Vietnamn under sextiotalet, där barn mejades ned. Men är det inte samma andes barn som står för dödandet i båda fallen? Massakern i Ådalen inträffade 1931. Eftersom jag fyller år i januari, var jag född då detta hände. Men händelsen gör att det känns svårt att ha respekt för det etablerade samhället. Det finns fortfarande många avarter som det tycks vara svårt att rätta till för de styrande i samhället: Orättfärdiga bonusmiljoner och skatteflykt är bara några exempel. Respekten för de rika och respekten för kapitalet är denna tids största kräftsvulst. Operera bort den och jämna ut klyftorna i världen och vi får en bättre värld att leva i.

Förlåt mig. Jag kom in på ett villospår. Jag skulle berätta om hur mina tankar har format mig och min familj. Mina drömmar om att bli advokat har besannats på så vis att min yngsta dotter valde att studera juridik med tema på sjöfart. Min äldsta dotter valde journalistlinjen med inriktning på sjöfart. Båda mina döttrar har lyckats att förverkliga mina drömmar! Hur är detta möjligt? Jag har aldrig berättat för dem om mina drömmar. Jag har aldrig medvetet påverkat deras drömmar.
Det har de själva klarat av. Då kommer vi till en mycket viktig fråga; Har mina drömmar påverkat mina gener och vandrat vidare till mina barn? Ja, mycket talar för att Kay Pollak har rätt, ty Tankens kraft är , stor, större än vad många tror.

VEM ARBETAR VÅRA POLITIKER FÖR? VILKA BLIR BÄST BETJÄNADE?
Klyftorna växer. Idag lever en man från Hovås i Göteborg nio år längre än en man som bor i Hjällbo. Inkomsten är fem gånger högre och ohälsotalen fyra gånger lägre. Nästan hälften av ungdomarna i åldern 20-25 år är i vissa stadsdelar varken sysselsatta i studier eller i arbete.
Vad skapar det för känsla hos en ung människa som lever under sådana villkor?

"Jag har jobbat många år i socialtjänsten, gjort forskning och intervjuat ungdomar och andra som det har gått snett för och det är en sak de alla har gemensamt. Det är ingen som medvetet väljer eller vill ha ett liv som fattig, stigmatiserad, missbrukare eller ”looser”. Det handlar om att vi växer upp med olika förutsättningar på ekonomisk, social och psykologisk nivå. Har man vuxit upp i en miljö där ingen tror på mig så är det svårt att tro på sig själv. Man blir destruktiv eftersom man upplever att man inte har något värde. Om vi inte hittar en politik där alla kan vara delaktiga, om klyftorna fortsätter att glida isär, så riskerar samhället att bygga allt mer på rädsla. Vi som har är rädda för dem som inte har och att de ska ta det från oss och då använder vi hårdare tag mot dem. När tryggheten försvinner så kommer behovet av säkerhet att bli större och det innebär mer övervakning, kontroll och fler poliser" . Från Google

Även jag fångades upp av vänsterrörelsen. I mitt fall var det inte fokus på den politiska dimensionen i första hand, utan det blev den sociala biten som tog överhand. Det var problemen bland de unga på Hammarkulletorget som jag ägnade all min lediga tid till att försöka avhjälpa.

MÖT EN BÄTTRE VÄRLD
Percy Barnevik och Fars Dag 2011-11-11
Till Fars Dag fick jag av Bibbi boken “Jag vill förändra världen” av Percy Barnevik. Mina barn har bra koll på vad jag önskar mig utan att jag behöver sätta det på pränt. Tack Bibbi!Då jag inte har börjat läsa boken, tänker jag inte värdera dess innehåll, utan i stället värdera de tankar som dyker upp då jag fick se den. De allra flesta känner Percy Barnevik som den store företagsledaren, främst inom ABB. Stora fallskärmar och bonus i miljonklassen gjorde att han hamnade på förstasidorna i slutet av sin industrikarriär. Medierna har en tendens att beskriva det som är dåligt, därför har inte Percy Barneviks samhällsinsats uppmärksammats som det förtjänar. Det var först som gäst hos Skavlan som jag fick höra om Barneviks stora arbete för de mest behövande i världen.

Det är befriande, att i en tid av ökande korruption och moralisk upplösning, finna detta guldkorn. Kanske kan man börja hoppas att det ändå finns en gryende hoppfullhet för en bättre värld? Det är dessa människor som vi behöver som ledstjärnor i denna tid, även om de än så länge är få. Barak Obama var tidigare min favorit bland de positiva samhällsbyggarna. Skillnaden dem emellan är, att Barnevik först gjorde karriär och sedan valde att förbättra världen, medan Obama gjorde det omvända, nämligen först efter sina studier valde han att ställa upp på de mest behövande, för att därefter göra karriär som President. Det sägs att makt korrumperar och frågan är om Obama fortfarande har kvar sin känsla för de mest behövande i världen? Det får framtiden utvisa, men man måste våga hoppas!

Min dröm är att FN skall befolkas av människor som Barak Obama och Percy Barnevik. FN i vår tid behöver människor som tar avstånd från korruption och maktmissbruk och som inte ställer upp som medlöpare för kapitalistiska utsugare. Jag hoppas att mina barnbarn och deras barn i en framtid får uppleva, att det sjuka i vår tid kan vändas tillbaka till en humanare tingens ordning. För mig är femtiotalet det sista gyllene årtiondet. Därefter har det mesta sakta men säkert vittrat sönder. Nu har det gått så långt att Nya Moderaterna försöker ta åt sig äran för resultatet som August Palm skapade med stor risk för sitt eget liv. Enligt Nya moderaterna är O-åttorna mera begåvade än övriga Sverige, men deras sociala politik och brist på medmänsklighet motsäger detta..

Percy Barnevik och snålblåsten
Kommer man in på Facebook, märker man att Percy Barnevik fortfarande bedöms utifrån de höga avgångsvederlag som hans uppdragsgivare gav honom efter avslutad verksamhet. Drevet mot honom har tystnat, men det finns fortfarande en och annan människa som fortfarande tror att mediadrevet var rättvist, vilket det inte var. Hans höga avgångsvederlag, som han själv inte förhandlat fram, kom fram ur det faktum, att Barnevik under årtionden var den största industriledare som Sverige haft. Om man ser till de resultat som Barnevik skapade, var han värd pengarna. Men han valde ändå att avstå från 450 milj kronor. Han gjorde inte detta, därför att han tvingades av juridiska skäl. Det fanns inget juridiskt klandervärt i det ekonomiska upplägget, men Barnevik valde ändå att inte behålla hela avgångsvederlaget.

Jag är själv mycket kritisk till höga bonusar och höga fallskärmar. Jag anser att överskottet skall gå till det allmännas bästa, till gagn för medborgarna. Jag är inte ensam om denna inställning och kanske var det något av denna klarsyn som gjorde att Barnevik valde att lämna ifrån sig miljonerna. Det finns inget bra argument för att företagsledare skall överösas med skyhöga fallskärmar då de slutar. En bra företagsledare skall ha den lön han är förtjänt av och de flesta gör ett bra arbete därför att de tycker om det de sysslar med och att det är mödan värt.

HAND IN HAND-RÖRELSEN
Några vill att soldaterna i Afghanistan skall skickas hem, men de behöver stanna kvar till dess att Hand in Hand-rörelsen har förändrat det ekonomiskt-politiska läget i Afghanistan. Soldaterna, som inte är krigförande, behöver stanna kvar för att skydda de biståndarbetare som är där och arbetar för fredens sak.
Jag avskyr krig lika mycket som många andra. Vi måste alla göra vad vi kan för att få stopp på krigshetsarna. USA går på knäna till följd av att landet allt för länge har styrts av presidenter, som trott att konflikter kan och skall lösas med vapenmakt. Fel! Fel! Tänk om alla krigförande länder kunde satsa de pengar som försvinner i krigsmaskineriet, på en global satsning på att utrota fattigdomen i världen. Då skulle världen se annorlunda ut. Hand in Hand-rörelsen har visat vägen. Enligt deras beräkningar kan man för de kostnader som en enda svensk soldat kostar under ett år, ordna arbete för 600 personer.

USA:s förre försvarsminister Donald Runsfeld skänkte personligen en miljon dollar som gåva till Hand in Hand-rörelsen. Ett mycket lovvärt försök att hjälpa en organisation, vars uppgift det är att skapa fred på jorden. Deras arbete som bygger på principen hjälp till självhjälp, har hjälpt miljoner fattiga till ett drägligare liv. Hand in Hand-rörelsen har bevisat att de är värda varenda krona de får i bidrag. De bevisar också att deras arbete är betydelsefullt och en framkomlig väg, för att utrota fattigdomen i världen. Jag har tidigare på min hemsida påtalat betydelsen av, att byta ut den nuvarande generalsekreteraren i FN. Men nu har Percy Barnevik och Hand in Hand-rörelsen bevisat sin styrka och de överglänser FN skyhögt då det gäller att utrota fattigdomen i världen, den viktigaste faktorn för att skapa fred på jorden. Fred på jorden, det var ju därför som FN skapades men deras resultat visar med all tydlighet, att misslyckandet är ett faktum.

Till sist några slutkommentarer
1994 får ABB priset som" Europas mest respekterade företag", som även gavs de tre efterföljande åren. Samma år tilldelas Percy Barnevik Världsbankens utmärkelse som " den VD som gjort mest för utvecklingen i u-länderna".
2006 startar ett program om 2 miljoner jobb i Afghanistan.

OLIKA SÄTT ATT UPPFOSTRA BARN
Barnuppfostran under första hälften av 1900-talet.
Förr var barnuppfostran start knuten till rådande samhällssyn.Ofta var den gängse uppfattningen, att all makrutövning var sanktionerad av Gud. Därför accepterades stryk som en självklarhet i barnuppfostran. Barnen fick också mycket tidigt lära sig att arbeta och "göra rätt för sig." Detta gällde framför allt barnen i arbetarhem. Barnen ägde inga rättigheter, de skulle i allt inte bara lyda och frukta Gud utan också lyda och frukta sina föräldrar. Detta kanske man lättare kan förstå om man betänker, vilken makt kyrkan fortfarande hade i början på 1900-talet. Dessutom saknade arbetarklassen fortfarande rösträtt. Den allmänna rösträtten, lika för kvinnor och män, infördes i Sverige 1921. 1909 fick alla män rösträtt. Dessförinnan var det välbärgade män med goda inkomster som fick rösta. Arbetarna och kvinnorna hade ingen talan. Det var de människor som stod över dem i samhället som godtyckligt kunde behandla dem som de själva önskade. Barnarbete förekom allmänt omkring sekelskiftet, och även senare, som en direkt följd av industrialismens frammarsch på 1880-talet.

Auktoritetstro i barnuppfostran.
Tyvärr finns det fortfarande allt för många föräldrar, som med maktmedel försöker fostra sina barn med gamla principer. Även om agan i lag är förbjuden, förekommer den fortfarande. Sedan glömmer många föräldrar, att den psykiska misshandeln, som en del föräldrar gör sig skyldiga till, ofta gör ett känsligt barn mer illa än en örfil. Ofta sker ett barns uppfostran utifrån förälderns människosyn. En förälder, som tror att världen blir bättre av att man ständigt korrigerar och bestraffar, kan knappast fostra barn till harmoniska och självständiga individer.

Uppfostran med kärlek.
Ett barn är ingen ägodel. Därför skall barnet respekteras som en fri och självständig människa. Det är en förälders förmån eller plikt att hjälpa barnet till en positiv och livsbejakande syn på sig själv och på sin omgivning. Detta borde vara en förälders viktigaste uppgift, ty ett misslyckande orsakar ofta många barn ett livslångt lidande. Bästa sättet att få framgång i barnets fostran är, att vara aktiv förälder redan från början. Det är viktigt att man själv lever upp till de mål man sätter upp för barnet, att man själv är positiv och livsbevaknade. Man lyckas som förälder om man förstår att undvika de värsta fallgroparna. En fälla är att sätta barnet på piedestal och att överbeskydda. Barnet bör vara en kamrat på resan genom livet. Man ska undvika onödiga konfrontationer. Det är viktigt att man bibehåller ett barns förtroende och att barnet känner trygghet. Tryggheten är grunden för ett barns förtroende. Det är därför som aga i alla former är förkastlig, på grund av att det så lätt skadar ett barns förtroende för sina föräldrar. Därmed inte sagt att ett barn skall göra i alla lägen som det självt vill. I ett gott förhållande mellan föräldrar och deras barn, brukar inte barnet orsaka problem, därför att det inte finns plats för ett prestigetänkande.

Videovåld och skräpkultur.
Ett starkt störande moment i föräldrarnas fostran är all skräp-kultur som bjuds, inte minst i våra vardagsrum. Videovåldsfilmer har en mycket central plats, men även den reklam över videovåldsfilmer, som försåtligt utan förvarning dyker upp i pauserna i många TV-kanaler, orsakar mycken skada. Då det gäller videovåld och skräpkultur över huvudtaget, har statsmakterna svikit de unga. Det är knappast någon tvekan om, att våldet på bioduken och i våra TV-apparater har orsakat mycken skada i vårt samhälle. Speciellt gäller detta barn, som också i andra hänseenden farit illa i vårt samhälle, eftersom de saknar det inbyggda skydd som ett sunt självförtroende ger.
Om man misslyckas måste man ta nya tag. Det är viktigt att man rättar fel i tid, innan de har blivit permanenta beteenden. Om det är nödvändigt, skall man inte vara rädd för att söka professionell hjälp. Barnen är allt för viktiga, för att låta liknöjdheten bli ett alibi för hjälplösheten.

UNGDOM PÅ GLID
I tidningar och på TV har vi under sommaren och hösten fått se, hur ungdomsgäng har vandaliserat våra större städer. Bilar har stuckits i brand. Räddningsfordon har attackerats. Skador för miljoner, där vi alla får vara med och betala genom högre försäkringspremier. Samhället får vara med och betala sin del, genom högre kostnader för polis och räddningstjänst. Det finns inga vinnare i detta krig. Vi är alla förlorare och det är samhället som bär största ansvaret för det inträffade.
Det här med ungdomskravaller är inget nytt. Det har funnits så länge jag kan minnas. De kommer också att finnas så länge politikerna anser, att det är lättare att satsa miljoner på att reparera skadegörelser i stället för att satsa miljoner på konsekvent vård och vettiga fritidsaktiviteter för de ungdomar som är mest utsatta i vårt samhälle.

Någon kanske undrar, vad hästmänniskan Ragnar vet om allt detta? Jag skall ta Er med på en vandring, om Ni vill och orkar följa med.
Under första hälften av nittonhundrasjuttiotalet var det mycken ungdom som for illa i Göteborgs ytterområden. På den tiden var jag politiskt intresserad och fångad av den vänsterrörelse som drog fram över världen i spåren av kriget i Vietnamn. För övrigt en vänsterrörelse som i dagsläget inte ens är värd förnamnet. Allt och alla har slumrat in i en dåsig hycklande tillvaro.
Jag arbetade på min fritid på allaktivitetshuset Hagahuset i Göteborg, som sedermera stängdes av politikerna. Stället ansågs allt för vänsterorienterat. Men jag ville försöka göra något vettigt med mitt liv, och jag kom att ägna all min tid till att ställa upp på barn och ungdom i Hammarkullen, som på den tiden var en av Göteborgs största sovstäder. Husen var byggda i långa längor i grå betong. En fullständigt steril miljö utan något att glädja sinnet med.

Då jag kom till Hammarkullen på eftersommaren innan skolan hade börjat, var alla fritidsgårdar stängda. Undomarna fick klara sig själva bäst de kunde. För att klara sin trista miljö blev thinnerflaskorna vad de tröstade sig med. Ett mycket farlig sätt att söka trygghet på. De yngsta pojkarna jag träffade på i buskarna runt Hammarkulletorget, var inte mer än sju år. Hur kan någon förundra sig över ungdomskulturen och våldet i våra storstäder med den satsning som de ansvariga bedrev under många år. Så småningom fick jag och ungdomarna tillträde till en ungdomsgård, som varit stängd en längre tid. Vi hade olika aktiviteter, bl,a. biljard och disco och jag ägnade all min tid till ungdomarna.
För egna pengar köpte jag musikinstrument som ungdomarna fick hantera efter bästa förmåga. På den tiden var texter och musik den protest som ungdomen visade mot samhället och som framfördes av grupper som sedermera blev välkända i samhället.Jag hade även hästar som ungdomarna fick rida på. Plötsligt hade dessa ungdomar träffat någon, som ställde upp och som förstod dem i deras livssituation. Vad jag fick i stället var en känsla av att betyda något och att känna mig behövd och nyttig. Jag behövde aldrig vara rädd, även om miljön i gängen ibland var kaotisk. Jag kände mig som DRAGOS, skyddad av ungdomarnas omtanke och värme.

En kväll hände något allvarligt på ungdomsgården. En äldre tonårig flicka kom till lokalen med en thinnerflaska i handen. Jag tog hand om flaskan och låste in den. Då våra aktiviteter började gå mot sitt slut, ville flickan ha tillbaka sin flaska, vilket jag tyckte var onödigt. Det blev bråk, men jag ville inte ge upp min ståndpunkt och tjejen ville inte gå utan sin flaska. Vi befann oss i köksdelen av lokalen och i ett förtätat kaos fick någon ut bestickslådan, och tjejen fick tag på en kökskniv med ett tjugo cm. långt knivblad, som hon satte direkt mot mitt mellangärde. Jag stod med ryggen mot väggen för att få ha ryggen fri, men jag gjorde ingen ansats att försvara mig. Jag överlät till flickan att välja, vilken väg hon ville vandra i fortsättningen. För min del var vägen klar, det var icke-våld som gällde.
Med i lokalen fanns en yngre bror till tjejen. Han blev förskräckt över utvecklingen, men han vågade inte ingripa mot sin storasyster. I stället sprang han skrikande mot utgången, fick med sig en pall och slungade den in i ett kontorsfönster. Detta bidrog i hög grad till att få bort fokus på thinnerflaskan, och förskäraren var inte längre något hot mot mig. Vad som sedan hände minns jag inte så noga, men tjejen fick arbete på Salgrenska sjukhuset. Hur länge hon blev kvar där vet jag inte, det är otäckt svårt för en ungdom med hennes upplevelser att klara pressen i samhället. För fritidsgårdens del stängdes den direkt. En trasig ruta var tillräckligt för att stänga ute ungdomarna från gården i fortsättningen. Med den filosofien är det inte konstigt att det är problem i vårt samhälle. Värdet av egendom och pengar står högre i kurs än omvårdnaden av trasiga barn och ungdomar i våra förorter.

Den här berättelsen är ingen efterkonsruktion. Det finns fortfarande kvinnor och män som var med och som minns. Några av de forna ungdomarna har efter alla år hittat mitt telefonnr. och ringt mig sedan jag flyttat till Värmland. Ett par av dem kom i somras på motorcykel och hälsade på. Mot alla odds finns det några av dessa utsatta barn och ungdomar som överlevde misären i Hammarkullen.
Då jag först kom till Hammarkullen var min ekonomi i ordning. Jag hade ett reg. städ-ab där pengarna för fastighetsskötseln bokfördes. För att inte mina barn skulle bli lidande, överlät jag bilen och äkta mattor på mina barn. Men verksamheten i Hammarkullen kostade och mitt städ-ab gick i konkurs på grund av obetalda skatteskulder.
Då fritidsgården stängdes och bostadsbolaget tänkte vräka mig från bostaden i Sandeslätt, valde jag att frivilligt försvinna. Min ekonomi var körd i botten, men jag fick arbete på Ungkarlshotellet Klippan i Majorna. Hotellet var i första hand avsett för bostadslösa och personer med missbruksproblem. Då jag saknade pengar till spårvagnsbiljetten, gick jag och tiggde mig ett kuponghäfte av fritidskonsulenten på Hammarkulletorget.

Bostadsfrågan löstes genom ett hyreskontrakt med min arbetsgivare Zäta, där jag hela tiden haft en del arbete kvar. Då mitt gamla städbolag försvann i konkursen, startade jag ett nytt städ och fastighetsskötarebolag 1984. Bolaget Zäta hade anställt en ny fastighetskonsult. En hygglig person som gick efter avtal med branschen. För min del innebar detta att ju mer jag arbetade på beting, dessto mera tjänade jag. Det var inte timmarna som räknades utan resultatet av utfört arbete. I praktiken innebar detta att jag stundtals hade betalt för tre utförda arbeten, som genererade klingande valuta då jag utöver timlön även kunde tillgodogöra mig tilläggen i form av de sociala påläggen, sem.ers. och övriga sociala avgifter. Då jag arbetade mest hela tiden, behövde jag inte så mycket kontanter.

 

 

Foton från Hammarkullen

 

 

1999 VAR JAG TILLBAKA I VÄRMLAND

Femton år framåt från 1984 blir år 1999. Då var jag redo att flytta till mitt hästställe Övre Stenbäcken i Värmland. Ett vackert ställe som ligger vackert i sluttningen mot väster.

 

Foto av Jahnita i hagen


Jahnita i Paradiset. Någon har sagt att Paradiset är ett inhägnat område som man själv har tillträde till och som man råder över. Kan paradiset bli så mycket bättre?
Lysjö Sanna vinner RST-loppet på Åmål 2001. Kusk Magnus Jakobsson.

Foto av Lysjö Sanna på Åmålstravet

 

Både Jahnita och Lysjö Sanna är efter vår Elithingst Troll Jahn!


Lysjö Sanna vinner RST-loppet på Åmål 2001. Kusk Magnus Jakobsson Både Jahnita och Lysjö Sanna är efter vår Elithingst Troll Jahn!

AVSLUT MED TROLL JAHN. Lite statestik
Troll Jahn, svensk/norsk elithingst, född 1971, död 2001.
Totala antalet avkommor inkl de svenska och norska är totalt 960 st.
Därav är det 628 som är svenskfödda, fördelade på hingstar/valackar
305 st och ston 323 st. Av de svenskfödda avkommorna har 20 st
hingstar/valackar klivit över 1 miljon i insprungna pengar. Bland stona
är det 1 sto som blev miljonvinnare. Grattis till Vessle Jahna med 1 527 084 kr.
Av dessa 628 svenskafödda hästar är det 350 st som har kommit till pengar.
Av 323 svenskfödda ston har 154 ston tjänat pengar.
Av svenskfödda hingstar/valakar toppar Troll Fager med totalt
3 430 748 kr 194 starter 31-45-28 rek volt 1.22 K
Bland svenskfödda ston toppar Vessle Jahna med 1 527 084 kr. på
127 starter - 20-21-7 men Vessle Jahna blir slagen i antal segrar av
Jahnita med 696 600 kr på 117 starter - 21 - 18 - 7 rek volt 24.7 K
Jahnita är tvåa i pengar efter Vessle Jahna men är etta i antal segrar.
Grattis Jahnita! Tack alla kuskar och ryttare som är delaktiga.
Tillsammans med Jahnita gjorde vi det. Det må vara tillåtet att nämna
Lina Renberg som var första ryttare på Jahnita och som red henne till seger då hon fick monte´licens. Anna Rönning var första ryttaren som segrade med Jahnita. Anna Rönning segrade även med Troll Jahns dottern Lysjö Sanna på Romme, på samma tid som Jahnita hade veckan före vid seger på Hagmyren veckan före. Duktigt av dem båda att vinna i andra starten efter fem års uppehåll.
Åter till Vessle Jahna, som fick sin största seger då hon besegrade Järvsöfaks på Östersundsbanan 2009. Jan-Olov Persson blev slarvig mot slutet. Kanske var det jakten på 200 segrar före årsslutet som var orsaken. På Östersund den 9 oktober 2009, startade Järvsöfaks i ett lopp med tillägg vid 1.0 milj. Vad händer? Jo, Järvsöfaks får stryk och Jan-Olov Perssons svartaste dag var ett faktum. Det var inte bara andraplatsen som var orsaken, ty Järvsöfaks fick stryk av ett STO, Vessle Jahna med bara 645 800 kr i insprugna pengar. Men så går det då man slarvar. Den proppen var utskriven med fördel ston. Vessle Jahna fick således 20 meter tillgodo på Järvsöfaks, som klarade det ena tillägget, men sedan var det stopp. Vessle Jahna vann med nästan ett helt tillägg tillgodo på Järvsöfaks.


TROLL VIND och DEN OROLIGE KUSKEN
Här kommer den utlovade berättelsen om Trollvind, född den 15 april 2005. Det var en lördag, sommaren 2007 och jag var på Klarälvstravets rakbana, som är en del av den gamla järnvägsvallen. Då jag kört klart och kom fram till banvaktsstugan fick Trollvind skritta. Men jag hade de korta tyglarna till selen och plötsligt tappar jag dom och de faller ned på Trollvinds bakben. Följden blir att Trollvind sticker och jag väljer att rulla av sulkyn. Då jag reser mig upp ser jag ingen Trollvind och har ingen aning om var han är.
Femtio meter längre fram delar sig vägen både till vänster och höger, dessutom löper den rakt fram mot Sjögränds Plantskola. Jag kollade den vägen först, men då det var lördag var grindarna stängda. Var fanns Trollvind?

Jag gick till travbanan och hämtade bilen, ringde polisen, men där fanns ingen hjälp att få. Kopplade bort hästkärran och åkte i väg för att leta efter min saknade tvååring. Det finns många vägar som var tänkbara för en rymling. Jag började att cirkla runt i närområdet först, därefter vägen till Hagfors, tillbaka och körde vägen halvvägs till Ekshärad. Inget tecken på någon häst!
Var kunde han vara? Min oro var stor, en häst som ramlar på rygg i ett dike fastspänd i en sylky klarar sig inte! Jag körde 62-an hem till Stenbäcken för att se om han sprungit hem. Nej, ingen häst och timmarna tickar iväg. Jag vänder tillbaka till travbanan, snurrar omkring tills jag är trött och vill hem till kaffet. Får en ingivelse att en sista gång besöka brottsplatsen. Eller är det inget brott att smita så där? Nå väl, jag åker till banvaktsstugan, svänger mot plantskolan med de stängda grindarna och undrar vad jag sysslar med?

Då jag åker därifrån svänger jag vänster mot banan och 62-an, jag ger helt enkelt upp! Allt verkar lönlöst. Då jag svängt upp på vägen mot banan, kastar jag som av en händelse, ett öga mot vänstra sidorutan, där i tallskogen ser jag en häst. Döm om min förvåning, jag stannar bilen och springer fram till Trollvind, för naturligtvis var det Trollvind som stod vackert i tallskogen och undrade vad jag sysslade med. Trollvind satt inte fast, stod bara där och väntade på att jag skulle komma och ta rätt på honom. Jag kände mig för och undrade hur jag skulle göra, men då han var lugn så tog jag tyglarna, satte mig upp och körde därifrån. Inga problem alls. Snälla tro mig, denna osannolika historia är sann. Så kom inte till mig och påstå, att inte små hästar har tålamod bara de inte har blivit berövade sin trygghet!

Mörkret har inga färjer
Just nu läser jag en bra bok av Peter Robinsson: Mörkret har inga färjer. Boken torde vara intressant för de som är kritiska till kontrollsamhället. Men jag undrar över bokens titel: Varför, Peter Robinsson vet lika väl som jag, att mörkret inte har några färger? Det är i ljuset som färgerna framträder. Under den mörka årstiden minskar färjerna altmer och det mesta blir suddigt och grått.

Även vi människor påverkas av naturens ordning. Novembermörkret gör oss sårbara och vi längtar efter våren och ljuset. Men varför inte acceptera livets och naturens växlingar? Ja, detta kan vara svårt då man är fullt uppe i karriären, då är det lättare för den som har kommit upp i pensionsåldern. Faktum är att de som planerade samhällets strukur i arbetslivet, glömde naturens ordning. De glömde naturens växlingar och människans behov av att vara i harmoni mad naturen. Är vi överens om att vi skulle må bra av att trappa ned verksamheten under den mörka årstiden och införa vintervila med några timmar per dygn mellan nov och mars månad?
Vi människor är ofta offer för den globala utvecklingen. Från barnsben har vi fått lära oss att stå till förfogande för kapitalimens alla krav. Då novembermörket kommer och vi blir hängiga, då tar vi på oss offerkoftan och känner oss skyldiga för att vi tror att vi inte räcker till.

Men det kan vara nyttigt att konstatera att det hör till naturens ordning, att gå i vilofas och vi gör oss själva en tjänst genom att acceptera naturens ordning. Varför skulle människan vara undan tag från världsordningen?

Var har Du Din tro?
Löven dallrar på aspens grenar, återkommer vår efter vår så länge ingen skadar aspen. Ingen mänsklig varelse kan omforma universum, eller skapa ett enda dallrande löv. Där står vi maktlösa och får stå och se på varje vår och förundras över det som händer.
Men har Ni någon gång hamnat i en situation utanför Er egen planering? Plötsligt händer något oförutsett, något som inte kan förklaras eller förutspås. Då är det skäl att ställa sig frågan, varför? Vilka krafter eller viljor styr vårt beteende och vårt handlande i olika situationer. För jag är övertygad om, att lika väl som det händer oförklarliga saker i naturen ständigt och jämt, lika säkert torde det vara att vi ibland styrs av krafter utanför vår egen kontroll.

OK, Ni vill ha bevis. Jag har haft turen att äga två nordsvenska ston, duktiga i monte`. Jahnita blev min älsklingshäst, kanske för att vårt psyke var så likartat. Men åren går och till sist är det sluttävlat, både för mig och för Jahnita. Vad gör man då? Min bestämda uppfattning var, att det skulle bli svårt att avveckla Jahnita, dels med tanke på hennes känsliga spyke och dels för hennes kärlek till Stenbäcken, som visat sig varje gång hon kommit tillbaka hem.
För något år sedan fick jag ett PM från en tjej som ville köpa Jahnita. Hennes stall hade hästar som tävlat mot Jahnita och tjejen kände Jahnita ganska väl. Men Jahnita var inte till salu. Förra hösten lånade jag ut Blixten som jag själv har fött upp. Han fick bli gårdshäst och jag räknade med att han skulle stanna på gården. Priset var ganska lågt, ja jag vet, dålig i affärssammanhang.
Tjejen som skulle köpa Blixten ville ha en A1 försäkring och var tvungen att ha veterinärintyg för att få teckna försäkringen. Då böjprov gjordes reagerade Blixten mot denna behandling och blev inte godkänd. Böjprov är enligt mig som att skjuta rysk roulette. I början på maj fick jag tillbaka Blixten, frisk, välmående och haltfri. Jag ringde då tjejen som var intresserad av Jahnita och hon tände direkt. Ville ha Jahnita till fölsto och det pris hon erbjöd var jag nöjd med, så nöjd att jag körde Jahnita till Romme som ett sista tack och farväl, varifrån hon fick fortsätta till sitt nya hem.

För att undvika missförstånd vill jag tillägga, att jag är helt övertygad om att Jahnita blir väl omhändertagen i sitt nya hem, kanske till och med bättre än om hon stannat hos mig. Jag har ju inte precis framtiden framför mig. Det som är säreget i denna historia är hur väl allt passade in. som bitarna i ett välskuret pussel.

Danny Vikander: "Ragnar jag kan se en tråd i ditt skrivande hur det förflutna har påverkat dig eller det förflutna har påverkat oss alla. När du beskriver hur hästens och ditt eget psyke passade ihop finns en en fruktansvärd sanning i detta. För mig är detta ganska enkelt att förstå som studerat psykoanalys. Det finns så mycket att skriva om detta men långa texter kan bli jobbiga att läsa. Alla är vi mer eller mindre traumatiserade och det förflutna har satt sina spår. Ragnar nämner den bubblan som satte sina spår under uppväxten. När jag som mest jobbade med traumatisering jobbade jag som mest med Hypnoterapi som anses vara skarpaste verktyget (klienten gör jobbet). I vissa fall när en bakgrund inte kunde lösas eller den primära orsaken hittas, valde jag alltid att använda tidigare liv terapi under hypnos. Problemen löstes alltid, men som jag sa till klienterna att om du var i ett tidigare liv eller inte vet inte jag, utan bara du själv, det viktigaste var att problemet löstes. Jag har varit med om de mest besynnerliga upptäckter under hypnos och det är så man ryser av bara tanken. Detta ska jag skriva en annan gång!!"

Mats Owe Peetersson:
"Jag har haft förmånen att få födas fyra gånger i samma liv. Jag föddes 1961 i Barcelona och lämnades på barnhem av en förtvivlad mor. Jag föddes på nytt när jag kom till mina adoptivföräldrar i Göteborg 1963. När jag var 38 år gammal drabbades jag av en inflammation i storhjärnan som heter ensephalit och jag fick börja om på noll igen, lära mig äta och gå. Lära känna hela min familj och alla mina släktingar och vänner på nytt då hjärnan glömt vilka dom var. Det går inte att beskriva sviterna utav denna sjukdom. Detta var min tredje födelse. Vid 43 års ålder drabbades jag av plötsligt hjärtstopp på Mölndals Torg och vaknade på Sahlgrenska några dagar senare uppväckt ur nedsövningen, räddad av förbipasserande sjuksköterska och defibrillerad tillbaks till livet. Efter detta har jag fått mitt femte barn och är idag 53, aldrig har jag känt mig mer levande än nu. Läste om en man som fick vänta tills han var 89 innan han förstod varför han fick överleva alla andra. Det var nämligen på sitt 89.de levnadsår han fick rädda sitt barnbarn ur en övertänd villa sekunderna innan hela huset brann ner. Det är aldrig någonsin försent för någonting. Tänk på det när allt känns hopplöst."
Det ser ut som att mitt inlägg om Jahnita har fängslat flera. Vad kul! Det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men i första hand får alla tolka budskapet utifrån egna erfarenheter. Dan Andersson var det väl som skrev "det finns något bortom bergen....". I alla tider har naturen och universum skapat ideer och tankar om allt det oändliga som fängslar oss även i dag. Man behöver inte vara troende eller religös för att förstå det som händer i natur och universum, men det är viktigt att LYSSNA! Det är väl där det brister för de flesta. Tid har blivit en bristvara i dagens samhälle. Genom en tråkig uppväxt förlorade jag min barndomstro, även om jag gjorde vad jag kunde för att hitta den. 1951 var jag på bibelskola i Stockholm, men min Gudstro var allt för skadad för att kunna repareras. I dag inser jag detta faktum, hur viktigt det är att förstå naturens växlingar och att rätt tolka dess innebörd. Tyvärr har vi ett problem med all terror och krig, som i många fall är orsakade av förtryck och övervåld från de som har makten.

GUD är LIVET, LIVET är GUD!
Nu har jag sen en tid tillbaka återtagit min gamla vana att gå minst tre kilometrar om dan, detta för att syresätta blodet och musklerna samt kroppen för övrigt. Det är viktigt att vara rädd om den kropp som bär det liv, som man fick en gång vid födelsen.
Jag har tidigare ställt frågan: Var har du din tro? Att tro förknippas ofta med att tro på Gud. Men tro är så mycket mera. Även Gudsförnekaren har en tro. Min tro bygger på mina egna upplevelser på gott och på ont. Men knappast på tron av den Gud som vår religion förestavar. Den tron fick jag nog av i skolan och under uppväxtåren!

"Roger strövar stilla och fundersamt omkring på sydsluttningen. Han har sökt ro i skogens stillhet. Det svaga suset i granarnas toppar lugnar oron i hans bröst. Roger sätter sig på en stubbe i skogsbrynet och låter solens varma strålar smeka hans kind. Men denna eftermiddag har han svårt att se och känna Guds godhet. Han har just kommit hem från skolan. Morgonens lektionstimme i kristendomskunskap blev en fullständig mardröm för Rogers känsliga sinne. Lärarinnan, gammal och grå, är kommen från en svunnen tid. Hon var redan på 1800-talet lärarinna i obygden. I obygden stannade hon. Debatten om helvetesläran, som fördes i kungliga huvudstaden omkring 1910, nådde aldrig fram till henne. Lärarinnan lever kvar i det förgångna, formad av en kärlekslös gudstro och stöpt i formen av Martin Luthers katekes med de tio budorden och dess förklaringar: “Du skall“ - “Ve Dig“- “Satan“. -- Vedergällning - Straff - Helvete.-- Den brinnande flammande Gehennadalen. Avgrunden mellan de onda och de goda."

Där kom ett litet avsnitt från mina memoarer, som kanske aldrig blir utgivna. Skammen från barnaåren var så stor att jag gömde mig i gestalten av Roger. Men nu har jag lämnat allt detta bakom mig. Demonerna från barndomen kan inte längre göra mig illa. Jag har hittat min personliga tro. Tron på livet som det dyraste som finns, har reviderat min livserfarenhet. Kanske även tio års vandring med cansern har bidragit till att jag äntligen har hittat mig själv. Om min Gud är liv, då är det min skyldighet att vårda detta liv och därmed allt levande. därmed följer även vikten av att vårda både växter och djur. Ty Gud finns i det levande och inte i något efterkonstuerat, som prästerna och religionen har åstadkommit. Om dessa mina tankar är hädiska, då får jag väl leva med dem, ty detta är min tro!
Det ser ut som att mitt inlägg om Jahnita har fängslat flera. Vad kul!

Det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men i första hand får alla tolka budskapet utifrån egna erfarenheter. Dan Andersson var det väl som skrev "det finns något bortom bergen....". I alla tider har naturen och universum skapat ideer och tankar om allt det oändliga som fängslar oss även i dag. Man behöver inte vara troende eller religös för att förstå det som händer i natur och universum, men det är viktigt att LYSSNA! Det är väl där det brister för de flesta. Tid har blivit en bristvara i dagens samhälle. Genom en tråkig uppväxt förlorade jag min barndomstro, även om jag gjorde vad jag kunde för att hitta den. 1951 var jag på bibelskola i Stockholm, men min Gudstro var allt för skadad för att kunna repareras. I dag inser jag detta faktum, hur viktigt det är att förstå naturens växlingar och att rätt tolka dess innebörd. Tyvärr har vi ett problem med all terror och krig, som i många fall är orsakade av förtryck och övervåld från de som har makten

 SJÄLVMORDSPILOTEN LUBITZ
Sista veckan i mars 2015 hände det som inte fick hända, andrepiloten Lubitz begår självmord ombord på det plan som han är satt att flyga från Barcelona till Dusseldorf. Det som skrämmer mig är hur totalt hjärtlös en människa kan bli! Lubitz tog inte bara sitt liv och planets passagerare, samt kaptenen med sig i döden. Han svek också sin yrkesheder. För mig är allt detta helt omöjligt att förstå. Hur kan en människa utvecklas på detta sätt? Detta är värre än det som hände i Norge. Det som skrämmer mig är hur totalt hjärtlös en människa kan bli! Vår yrkesheder är det finaste vi har, oavsett vilket yrke vi valt. Jag kunde titulera mig som städare större delen av mitt yrkesverksamma liv. Även om många rycker på axlarna inför mitt yrkesval, kände jag ändå stolthet över mitt val av yrke.

Vad händer med våra samhällen om vi förlorar vår etik och yrkesstolhet? Den s.k. Göteborgsandan är ett exempel på hur illa det går då hedersbegreppet åtsidosätt i yrkeslivet. Mitt yrkesval fick jag med mig i ryggmärgen, då jag fick sköta städningen hemma då jag växte upp. Nu är cirkeln sluten och jag kan göra avslut!

TILLÄGG TILL ANDRA UPPLAGAN 

REGISTER

DRAKEN PÅ MIN STIG

RECENSIONER PÅ SVARTA DEMONER                                

BILOLYCKAN; EN UPPDATERING

KONFUCIUS TANKAR

VAD HÄNDE PÅ FÄRJESTAD

VAR LIGGER AVELSVÄRDET

KÖRFOLK VINTERTID

ETT TIDSDOKUMENT

SAGAN OM FÖDELSEDAGEN

I SKUGGAN AV ORON

STRIDEN OM UKRAINA

DRAKEN MÅLAR

HÄSTENS BÖN                

STENBÄCKENS FÅR

MIN BROR ÅKE

BAKSIDESTEXT


FÖRORD, DRAKEN PÅ MIN STIG
Mannen från de stora skogarna kom in från kylan och skrev en  bok om sitt långa liv. Svarta demoner från barndomen förmörkade hans liv och en våldsam drake i en polismans förklädnad försökte mosa honom, då polismannen körde våldsamt fort in i en rondell, utan att lämna påbjudet företräde och efter vad han själv förklarade för poliser som kom till platsen; "Jag varken hörde eller såg något före kollisionen".
Hur denne polis kunde få både körkort och polislegitimitet är en gåta. Dessutom fick denne polis i domstolen extra favör, tack vare sin polislegitimitet. Polismannen fick dela ansvarsfrågan med den förare som hade oturen att vara på fel plats vid fel tillfälle, trots att han hade all rätt att vara där.

Vi har alla hört begreppet: Den blinda rättvisan. I fallet med den polis som varken hörde eller såg något, blev rättvisans skipare totalblinda. De dömde nämligen offer och förövare lika! Det får absolut inte gå till så i en svensk domstol!!
Mitt namn är Ragnar, Ragnar Blomqvist med rätt att kritisera förmyndarmentaliteten och förtrycket av de svaga i samhället! Kan man bli så mycket svagare än att ligga medvetslös på ett sjukhus, då samhällets funktioner avgör ens öde.


En vän på FB har kommenterat mitt förord:
"Bra skrivet och allvarlig fråga. Hur är det med rättssäkerheten i Sverige när det kommer till kritan. Är vi en rättsstat att känna sig trygg i, eller är det ingen skillnad mellan Sverige och Honduras när motparten är en polisman. Jag hävdar med bestämdhet att det är det sistnämnda som gäller. Vi är inte ens i närheten av t.ex Frankrikes folkdomstolar där ALLA verkligen är lika inför lagen. Det är i stort sett ingenting förutom påföljden som skiljer domstolarna i Sverige från bananrepublikerna i Sydamerika och Centralafrika om motparten är en myndighet eller dess företrädare."

Vi börjar med en bokrecension av Svarta Demoner från en vän på Facebook. 
Mia Myr:"Hej Ragnar! 
Nu har jag äntligen fått tid att läsa din bok, då jag är lite krasslig.
Det har varit en otroligt spännande läsupplevelse att få följa ditt Liv från barndomen och de fantastiskt målande miljöer och naturupplevelser du skriver om. Tänk vad många barn idag som visserligen slipper slita ont fysiskt, men som istället aldrig för uppleva det vackra och den otroligt härliga känslan att få se resultatet av ett gott dagsverke och känna sig stolt över vad man uträttat. 
För mig som väldigt ofta tänker på hur den sociala miljön och hur omgivningen präglar individer och hur sköra vi är inombords, så känner jag med dig.

Men jag förundras också hur insiktsfull du är, om hur händelser och upplevelser format dig som person och gläds med att du fick möjlighet att ventilera det; för varje gång man får prata om det som smärtar, blir det lite lättare. Väldigt få har modet att våga släppa ut känslorna och ge luft åt sina tankar i ord. ❤
För mig som är född på -70 talet var det dessutom rena historielektionen. 
Väldigt intressant stycke om -50 talet och den ärlighet och tillit man satte till ett handslag. Så långt ifrån sociala medier och oärlighet som vårt samhälle idag kan bjuda på, bortsett från att det idag med medias hjälp går att påverka det tidigare maktmissbruket som myndigheter ägnade sig åt oemotsagda. Så länge man kan vara källkritisk förstås.... Journalistik kan ju som sagt missbrukas också och är väl vår tredje statsmakt.

Önskat dig allt gått och att du fortsätter din kamp mot cancern och håller den stången.
Ha en underbar sommar Ragnar, och har du vägarna förbi Dalarna är du välkommen förbi oss."

TACK MIA MYR FÖR EN UNDERBAR BOKRECENSION!

Även min yngsta dotter har lämnat avtryck efter att ha läst boken
Hej pappa 
Hoppas allt är bra med dig och att Du har kunnat njuta av några fina sommar dagar. Vi behöver så väl både solen och värmen för att ladda våra batterier inför den kommande mörka vintern. Jag har just kommit tillbaka efter ännu en snabbresa till Kina. Det sliter på kroppen att flyga och flänga som jag gör. Dock på ett helt annat sätt än det hårda arbete som din kropp fick utstå i din barndom och även senare i livet. Jag tror dock att hårt fysiskt arbete i naturen är hälsosammare. Jag har nu läst klart boken Du skrivit om de ”Svarta Demoner”. Det är otroligt häftigt att Du har lyckats med även denna dröm. Berit säger ofta att hon beundrar dig så mycket för att Du verkligen lever dina drömmar. Jag kan bara hålla med henne och tack för att Du delar med dig av detta. Jag förstår verkligen att din barndom var svår även för den tidens mått. Jag skulle gärna vilja förstå mer hur Du tänkte och kände. Vi har genom åren talat alldeles för lite om livet och olika saker vi upplevt och hur det har påverkat oss i livet. Det är märkligt hur olika saker vi upplevt i vår barndom kan påverka oss i hela livet. Jag tror det ligger mycket i det att vi blockerar vårt minne för saker vi tycker är för jobbiga att ta tag i eller att minnas. En nackdel med det kan vara att det kan vara svårare att försonas och acceptera det som varit och sedan gå vidare. Jag vet inte om saker vi förtränger ligger i det undermedvetna och pyr och påverkar vårt beteende utan att vi är medvetena om det.

Om Du orkar så skulle det vara nyttigt om vi kunde fortsätta prata om allt det svåra men också om goda glada minnen. Att bättre förstå var Du kommer ifrån hjälper även oss att förstå var vi kommer ifrån. Ibland har man föreställningar om saker och ting som egentligen helt hamnat utan proportioner, bara pga av att det är det man kommer ihåg. Men det är ju ens egna upplevelser som är det enda sanna för en själv även om man misstolkar eller överreagerar. Eller som Kay Pollack säger ”Man blir vad man tänker”. Personligen tycket jag bäst om första delen och det är kanske för den är skriven som en sammanhängande självbiografi! Misstolka mig inte nu. Du har skrivit en massa intressanta saker även i de andra delarna men de täcker en massa olika ämnen och känns kanske inte lika sammanhängande. Din cancer resa är otrolig och man undrar verkligen vad är det som gör att Du har klarat detta, stark vilja och livsglädje, starkt immunförsvar, PH värde, bra livsföring, etc etc. Jag försöker tolka vissa saker Du skriver om; Hammarkullen jag förstår dig när Du skriver att Du genom det arbetet fick ”en känsla av att betyda något och att känna mig behövd och nyttig.” Jag tror att det är en fundamental grundläggande känsla, som vi alla behöver men kanske inte alltid får känna. Jag tror det kan leda till att många blir deprimerade och tappar livsglädjen. Du pratar om att man kanske blockerar det som är jobbigt. Jag noterar att det är några saker som Du bara nämner väldigt kortfattat. Branden i Mossängen som Du berättat om tog dig väldigt hårt men också när Du träffade mamma och fick oss barn. Jag vet inte hur jag skall tolka det, men det vore intressant att prata om det vid tillfälle, om Du vill och orkar. Texten om skogstjärnen var jätte fin och passar verkligen in på dig. Vem är din kusin? Tack än en gång för att Du delar med dig av dina minnen och tankar. Kram din dotter Annica Best regards Annica Burenstam Linder

Tack Annica för Dina goda taker

En tredje recension 

Hej Ragnar

Jag har läst din bok nu och jag får säga, att jag är fascinerad av dina insikter om livet och ditt engagemang för de utsatta och dina åsikter i stora frågor. Du har haft ett rikt och spännande liv och du har övervunnit många svårigheter. Jag har varit med den lille pojken i Bjurbäcken, sett hans frågor och undringar i ensamheten vid tjärnen där hemma. Sett hans glädje i att hjälpa till och vara till nytta. Dina naturskildringar från barndomen är mycket fina. Och du har en tåga utöver det vanliga. Lycka till med fortsatt skrivande.

Hälsningar Siv

Tack Siv för Din vänlighet 

 I Svarta Demoner får man läsa hur barndomens upplevelser formar och kapslar in barnet i en isolerande bubbla, 

Då barnet växer upp och spränger bubblan, blir upptäckten att verkligheten saknar skydd för de utsatta i samhället. Polis och rättsväsendet sviker!
Min beskrivning av bilolyckan visar med all önskvärd tydlighet hur polis, press och domstolen dömer en oskyldig, därför att han uppfattas som den svagare parten i detta mål!
Förlåt! Jag är lite överkänslig i detta ämne. Mina barn undrar vad jag sysslar med efter 45 år. Men jag är faktiskt glad att jag kunde lämna detta bakom mig efter olyckan och koncentrera mig på min överlevnad, fysiskt, mentalt och ekonomiskt. Nu kan jag sitta på mitt fina lantställe och göra upp med det förflutna, Märkligt efter olyckan hur både polis, domstolen och tidningspressen så totalt kunde bortse från skuldfrågan. Beviset för att något var eller fortfarande är fel i det Svenska Rättsmaskineriet.
Ragnar Blomqvist

Svarta Demoner börjar med en bilolycka. Här kommer en uppdatering:

BILOLYCKAN

Jag har i Svarta Demoner, berättat om femtiotalet, mitt bästa årtionde! Så här i efterhand är det en hyllning till hederliga människor i både nutid och i förfluten tid, människor som inte vill vidkännas det som rätterligen inte är deras! Men första kapitlet i min nya bok handlar om sjuttiotalet, det årtionde som var början på slutet av Sörgårdsidyllen och det Svenska folkhemmet. Varför och hur kunde allt raseras på så kort tid?
Kan vi skylla på en tilltagande inflation, som startade i början på femtiotalet och som triggade igång allt flera att försöka få något med av det växande kapitalflödet? Ett flöde som gynnade girigheten och banade väg för en växande egocentricitet, där det inte längre fick finnas någon känsla för omsorg och tankar för andra än sig själva. Ett nytt begrepp myntades: Gör vad Du känner för, men se till att inte bli upptäckt! 

Svarta Demoners första kapitel handlar om en allvarlig bilolycka, där den påkörande bilen, en röd MG, slets itu och två bärgningsbilar fick ta var sin halva av bilen för vidare transport till skroten på Gamla Tuvevägen på Hisingen. Inblandad i olyckan var också en taxibil, som kom från Norra Kortedala, körde Januarigatan och skulle in i rondellen på Ljusårsvägen. Taxibilens förare klarade sig utan skador men bilens stötfångare med balk och vänster framskärm fick bytas. MG-bilens förare kördes i ambulans till Sahlgrenska Sjukhuset, medvetslös och med kraftiga skallskador. 

En olycka händer så lätt! Men det är intressant att ta del av det rättsliga efterspelet från olyckan. Taxibilens förare uppger för polisen på plats, att han har blivit påkörd av MG-bilen som i hög fart rusat fram och mosat hans vänstra framskärm. I den stora rondellen fanns också en annan taxibil och även dess förare ger MG-bilens förare skulden till olyckan. MG-bilens förare ligger hjälplös i sin säng på Sahlgrenska, men med en Förste Polisassistent som motpart i ett trafikmål, skall det väl inte finnas risk för missförstånd! Eller? 

Låt oss lyssna på taxibilens förare, en extraknäckande Förste Polisasistent, hur han beskriver olycksorsaken för poliser som kom till platsen kl 19.05. Citat:"Kom Januarigatan från Norra Centrum för att fortsätta genom rondellen mot Bergsjön. Låg i vänster fil. Låg hastighet. Före infarten i rondellen såg jag mig mycket noga åt vänster. Varken jag eller min passagerare såg då någon personbil i synfältet.Det fanns ingen där. Jag hann ut i rondellen ungefär över en fil. Då kom en personbil från vänster och smällde till min personbils vänstra framskärm. Jag varken hörde eller såg något innan kollisionen. Personbilen måste hållit mycket hög fart. I kollisionsögonblicket tvärbromsade jag. Min personbil drogs med i den andres färdrikning."
Även journalister anlände till platsen. GHT skriver:"En man i 40-årsåldern undkom med livet vid en svår kollision i rondellen vid Januarigatan i Kortedala på torsdagskvällen. Han körde en mindre personbil som körde ihop med en taxi i rondellen. Efter kollisionen, som inte vållade några större skador på taxin, fortsatte mannens bil in i ett räcke där den praktiskt taget slets i två bitar. Hur mannen, som är bosatt i Bergsjön, kunde överleva smällen är en gåta. Han ådrog sig dock enligt de första bedömningarna allvarliga skador och fördes till Sahlgrenska. Vraket efter hans bil bärgades i två separata delar."

Från ett annat tidningsinlägg:" BIL KLÖVS I KOLLISION. En person skadades svårt och en blev svårt chockad vid en trafikolycka i Bergsjön i Göteborg på torsdagskvällen. Det var en taxi som krockade med en personbil. Taxin kom åkande på Januarigatan och stannade innan den skulle svänga ut på Ljusårsvägen. Taxichauffören kunde inte upptäcka några bilar och började svänga. Då smäller det. En personbil rände i hög fart in i sidan på taxin. Personbilen gick i två delar och föraren fördes svårt skadad till Sahlgrenska sjukhuset. En kvinnlig passagerare i taxin blev svårt chockad och fick också föras till sjukhus. Hur olyckan gick till är ännu inte klarlagt".
Rekordet i osmaklig journalistik står GPs sportjournalist för: " Ett par dagar tidigare totalkraschade en annan 19-åring i en så kallad sportbil i en rondell upp mot Kortedala, där enda orsaken var förarens farlighet -- finns han kvar i tillåtelsen att köra bil?"

 Det går någon dag och mitt medvetande återvänder. Jag ringer till Tandläkarhögskolan och får tid omgående. Jag har varit där och fått min tandprotes iordningställd av tandläkare under utbildning. Men då flickan, som skall fixa ny protes, får se mitt svullna ansikte, klarar hon inte av att åtgärda detta. Hennes lärare på skolan fick ta hand om mig. Även min son, som då var 6 år, förfärades av mitt utseende. Han har berättat för mig många år senare, att han trodde att jag var en utom-jording på besök i Bergsjön. Bilolyckan hände den 22 oktober 1970 kl 18.55. 
På sjukhuset fick jag läsa om bilolyckan och kunde konstatera, att tidningarnas beskrivning av olyckan inte stämde med verkligheten. Det hade inte alls gått till så, som tidningarna beskrev händelsen. Mitt sista minne från olyckan är, hur jag vrider på huvudet till höger och kan konstatera att jag kom undan den svarta taxibilen. Därefter slogs mitt medvetande bort av smällen och jag har inget minne av vad som hände. Vittnen berättade att de såg mig krypa ut från vraket, reste mig, sade några ord och föll ihop på vägen. Då hade de båda bildelarna av min MG snurrat och rutschat framåt i bilens färdriktning ett antal metrar. På polisens skiss av lyckan ser man hur solskyddet och bilens vindruta ligger kvar på vägbanan. 
Då jag blev utskriven och kom hem till Bergsjön, blev min första uppgift att åka till Gamla Tuvevägen. Där hittade jag min trasiga bil och kunde fotografera skadorna. för att säkerställa bevisen på min oskuld av olyckan. Bilderna visar tydligt att MG-bilen blev påkörd av taxibilen. Taxibilen träffade min bil strax bakom höger bakhjul med sådan kraft att min bil flög in i vägräcket, där den klövs i två delar. Bilens vänstersida, strax bakom framsätet, låg klistrat i bilens baksäte.
Då är vi framme vid den stora frågan: Hur kunde en Förste Poliskommisarie så grovt åsidosätta sitt rättesnöre, att vara det goda föredömet för allmänheten? Att förfalska bevis för att skydda sig själv, är knappast något för en polisman att konstruera! Är det för mycket begärt att en polisman skall hålla sig till sanningen? Även de poliser som deltog i utredningen, kan inte frias från skuld. Bilens skador visar med all tydlighet hur olyckan gick till. Därvidlag visar även journalisterna på allvarliga brister i sin rapportering. Om jag som MG-bilens förare hade omkommit, då hade poliskommisarien klarat sig. 
Vid rättegången infann jag mig utan försvarsadvokat. Jag ansåg mig helt oskyldig till olyckan. Det är nu 45 år sedan olyckan inträffade och om denna situation uppstått i dag, då skulle jag ha kämpat med näbbar och klor för att bli helt frikänd! 

 

Foto av bilen


Jag saknar i mina handlingar, domslutet och vet inte hur rätten dömde. Om det går att i efterhand få del av domslutet, då vill jag försöka få klarhet. Men min gissning är att vi blev båda dömda skyldiga till olyckan. Jag gör min gissning utifrån följande: 
Mål nr B 367/71 - Åklagarmyndigheten i Göteborg 
Undertecknad, Ragnar Blomqvist hemställer vördsamt om att Tingsrätten beslutar att .......x........ersätter mig för följande kostnader i samband med kollisionen den 22 okt 1970. Förlorad arbetsinkomst 2 200:- Avgår ersättning från försäkringskassan 1 095:- ------------------------------------------------------------------------------------------------ Återstår 1 105:- Läkarbesök 14:- Kemtvätt 15:- Självrisk å vagnskadegaranti 500:- Stilleståndsersättning 150:- Ersättning för sveda och värk 450:- ----------------------------------------------------------------------------------------------- Summa kronor 2 234:- Ersättningen utbetalades till 50 %
Enligt ovanstående är det rimligt att anta att vi blev dömda lika skyldiga, jag för att ha kört för fort och poliskommisarien för vållande till olycka. Då jag nekade till anklagelsen måste domstolen ha dömt efter vittnenas utsago. Men hur trovärdiga är dessa vittnen under rådande omständigheter? Om jag höll rätt hastighet, är ju taxibilens förare ensam skyldig till olyckan eftersom han körde på mig. Han hade ju väjningsplikt före infarten i rondellen! Hur trovärdig är en domstol i alla lägen? I fallet med droskchauffören lyckades domaren halvera hans skuld, till förfång för min del! I rättvisans namn skall tilläggas, att de flesta poliser och domare håller sig inom lagens råmärken!
Fortsättningsblad till STÄMNING blad 2 (Jag saknar blad 1) Diarienr E 64362-71 
VÅRDSLÖSHET I TRAFIK
22.10.1970 omkring klockan 18.55 inträffade i Gäråsmotet i Göteborg en kollision mellan en personbil som av Blomqvist fördes västerut i rondellen och en personbil som av --------X--------- fördes söderut i rondellen vid Januarigatans anslutning. Såväl Blomqvist som ---------X---------- färdades vid tillfället ovarsamt. Blomqvist genom att hålla för hög hastighet och -------X----------- genom att brista i uppmärksamhet, varigenom att icke förmådde lämna Blomqvists fordon påbjudet företräde.
Lagrum 1 § 1 st trafikbrottslagen (1951 ; 649
Bevisning
Vittnesförhör med droskchauffören Allan Axman, Toltorpsgatan 57, 431 39 Mölndal, angående dennes iakttagelser vid tillfället. 
Från Dagens Arena:
"Hon visste att det var fritt fram att dra en stor fet lögn. Och hon tog chansen." För min del är hon inte den första som chansar på hjälp från lögnens rike. 1970 ansåg en extra knäckande poliskommisarie att han kunde ta hjälp av lögnen i tron att jag inte skulle överleva det som han ställde till med i rondellen på Ljusårsvägen!


Riksrevisionen avslöjar Filippa Reinfeldts feta lögn.
"Filippa Reinfeldt visste att frågorna var komplexa och att risken för vassa motfrågor eller negativ spinn var minimal. Hon visste att det var fritt fram att dra en stor fet lögn."
Detta var en uppdatering av Bilolyckan från Svarta Demoner, som hände 1970. Svarta Demoner berättar om mitt goda femtiotal, men där jag full av skam tvingades lämna tillbaka min skogstraktor som jag köpt på avbetalning. Vädrets makter var inte med mig denna vinter. På kvällen då Bilfirman hade stängt för dagen, svängde jag in och parkerade traktorn inne på gården, med förhoppning om att min skuld inte skulle vara allt för stor! Döm om min förvåning då en dag bilfirmans försäljare letar upp mig och berättar att jag har pengar innestående. Resultatet blev att jag blev ägare till en bil av märket Volvo! Denna berättelse ligger ljusår från det som händer i samhället av i dag!


KONFUCIUS TANKAR
"Det är inte sanningen som gör människan stor
utan människan som gör sanningen stor".
Det måste innebära att männskan är större än sanningen, allt enligt Konfucius
Berit Blomqvist: "Och tänk om man byter ut ordet sanning mot Gud. Spännande". Där måste Din tanke snuddat vid tanken, att människan är större än Gud och varför inte. Gud om han finns måste då vara ganska nöjd med sin skapelse! Sen har vi tanken om vad som är GUD. Låt tanken snudda bara lite vid allt i universum, som trots mänsklig förstörelse fortfarande håller altet samman. Vår kristendom är bara en efterkonstruktion och har ingenting med GUD att göra. En efterkonstruktion som är lika dålig som den som krigsindustrin omfamnar för att behålla makten och härligheten. Då är Din tanke mycket mera värd som Gudomlig sanning, så vårda den väl! Hamlet av W. Shakespeare:" Högt flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når".

Håll tanken levande, ty en tanke som stelnat i vanmakt leder ingenstans! Min förhoppning är, att det är Din tanke som formar Dina handlingar. Där kanske vi har beviset på varför världen är så full av dårskap och av människor som handlar först och tänker sedan. 
"Det är inte sanningen som gör människan stor, utan människan som gör sanningen stor".
Det tragiska i vår tid är att så många beslutsfattare tar lögnen till hjälp och då blir resultatet därefter! De muslimska självmordsbombare, som tror sig komma till paradiset, genom att spränga sig själva och samtidigt ta med sig så många som möjligt i döden, är århundradets största lögn.

 

Vad hände vid årsskiftet 2005- 2006 på Färjestads Travbana!
Lopp 3. V5-3. Starttid
Svenska och norska kallblodiga högst 150.000 kr 
Startsumma och poäng per den 17 december 2005 kl. 24.00.
1640 m. Autostart.
Pris: 20.000-10.000-7.000-5.000-3.500-(2.000) kr.
Plac Häst Distans Skor Odds Plats Tid
Strukna: 3 JAHNITA (övrig sjukdom, startförbud 051223-060108)
Startförbud: 3 JAHNITA (startförbud 051223-060108 (övrig sjukdom)) 
Tempo: första 500 30.8 (5 Dalino), 1000 32.1 (5 Dalino)
sista 500 30.9
Segermarginal: 1.5 längd
Banförhållande: Lätt bana
Bestraffningar: Karner Markus, 900 kr, för att ha stört medtävlare.
Dopningsprov: -
Den 23 december 2005 var Jahnita anmäld till ett sulkylopp på Färjestad. Loppet skulle startas med startbil och då det var första gången för Jahnita, ville jag värma henne efter startbilen före loppet. Startbilen kör ett varv med hästarna bakom, innan bilen släpper fältet. Jahnita var ytterst på högervingen och då jag inte ville att hon skulle rusa under vingen, fick jag hålla henne ganska hårt. Efter nästan ett varv hade Jahnita fått nog och mitt för ingång/utgång till stallbacken blev det stopp. Jag hade hållit henne så hårt att halsmuskeln stoppade syretillfördseln och hon höll på att kväva sig. Jahnita gick aldrig omkull och efter någon minut körde vi tillbaka till Boxen.

Banveterinären hade ännu inte kommit till banan och då han infann sig, fick han insidenten på banan klargjord för sig av banpersonalen. Banveterinären ville kolla Jahnita. Han lyssnade på hjärtat och påstod att det fanns blåsljud som gör att hon inte får starta. Då ATG-kliniken ligger i anslutning till banan, gick jag dit för att beställa tid för ett EKG. Jag beställer tid av flickan i receptionen, men då en ny veterinär på kliniken hörde mig berätta vad som hänt på banan, erbjuder sig denne veterinär att följa med och lyssna på Jahnita, vilket jag gick med på.
Veterinären lyssnar och undersöker Jahnita, men kan inte finna något fel på henne. Det har då gått c:a tjugo min. efter det att banveterinären dömt ut henne. Banveterinären följer med till inskrivningen och vi berättar vad vi kommit fram till och undrar om Jahnita får starta, vilket hon inte fick; hon var redan struken och rutinerna måste följas. I protokollet efter loppet har Jahnita fått startförbud till och med den 8 jan 2006. Jag får en tid på ATG-kliniken efter julhelgen.
Efter julhelgen får jag ett brev från Färjestads bandomare, där han ålägger Jahnita en fullskalig veterinärundersökning med körprov, hältutredning och EKG, en lista på totalt tio punkter. Jag tolkar detta som att banveterinär och bandomare skall strama åt mig för att jag blandade in ATG-veterinären. En ren bestaffning!
Då jag anländer till ATG-kliniken på Färjestadstravet möter jag samma veterinär som på tävlingsdagen ansåg att Jahnita var frisk och i tävlingsmässigt skick. Men denna dag var han på ett misserabelt humör och sur på mig för att jag satt honom i denna sits: Han hade nämligen blivit uppringd av någon från Stockholm och fått en avhyvling för att han lagt sig i. Jag får inte veta om det är ST eller Jordbruksverket eller möjligen ATG som ligger bakom telefonsamtalet.
Vi börjar med ett EKG på Jahnita, men Veterinären kan inte friskskriva henne. Han förklarar detta med att hon är i en gråzon, vare sig frisk eller sjuk och jag fick åka därifrån med en ny tid inbokad. Min uppfattning är att detta är en bestraffning från en banveterinär som känt sig trängd och som saknade förmåga att hantera situationen. Eller hade han order uppifrån att INTE godkänna Jahnita! Två resor på totalt 34 mil helt i onödan, samt två räkningar från Kliniken. I dag har det ingen som helst betydelse, för jag klarar de dagar som jag har kvar, men mina FB-vänner kanske kan få en liten inblick i hur det kan bli då, respekten för lag och ordning sätts ur spel. För ordningens skull vill jag notera att Kliniken på Färjestadsbanan numera är såld. 
Jahnita är känd för sin framåtanda och för sitt humör på travbanan och om hon hade haft hjärtproblem då hade hon inte levat idag. Torbjörn Jansson är känd kusk och har kört många nordsvenskar genom åren och han beskrev Jahnita som den hårdaste häst han kört alla gånger. 
Den 30 okt 2006 var Jahnita med i ett sulkylopp på Gävletravet. Jag hade satt upp en kusk som aldrig tidigare kört Jahnita. Från ett springspår rusar Jahnita iväg och kusken försöker hålla henne. Detta lyckas i c:a 500 meter, men sedan segnar hon ned på banan och blir liggande, där vi får sela av henne och då hon repat sig tar vi henne till boxen. Jag pratar med denna banans banveterinär, som förklarar mycket pedagogiskt att orsaken till att Jahnita kvävde sig var att hon spände halsmuskeln då hon inte får rusa som hon vill och därmed blockerades lufttillfördseln och det blev stopp. Så kan det bli då man träffar rätt sorts yrkesmänniska och denna gång blir det ingen utredning eller något EKG taget.
Avslutningsvis kan man undra vem som ringde och begärde att Jahnita inte fick friskförklaras efter fadäsen på Färjestadsbanan 23 dec 2005? Var det någon från Jordbruksverket eller någon från Svensk Travsport? Sitter inne med svaret gör den veterinär på ATG-kliniken, som tog emot samtalet. Det kan inte vara OK att en utomstående lägger sig i den bedömning, som en veterinär skall göra i sin yrkesutövning. Eventuella synpunkter får anstå till ett senare tillfälle i så fall, om det skulle visa sig att det finns anledning till kritik.
Jag har skrivit denna krönika därför att ST anser att jag stör Svensk Travsports Facebokssida med oväsentligheter. Kommunikationschef Markus Myron har i ett PM förklarat för mig att Johan Lindberg och STs veterinärer har tillräckligt att göra utan att behöva befatta sig med mina inlägg. Råda den 17 juni 2014

 AVELSVÄRDET STÖRST HOS STOET ELLER HINGSTEN 
Svaret beror på vem man frågar och de flesta torde svara hingsten. Detta beror säkert mera på en ohejdad vana än på allvarligt menade sakskäl. Hästen har av tradition varit given mannens värld. Han har fått bestämma tågordningen.
Om vi ser enbart på den genetiska följetongen kan jag hålla med om att det föreligger en viss likvärdighet. Men avel är inte enbart det som ligger i generna! Låt oss titta på vad som händer då ett föl kommer till världen.
Våren är den tid då de flesta föl kommer till världen. Så även bland de stora, vilda klövdjuren. Fölningen brukar normalt inte vara något problem. Det hör till naturens ordning. Men är man vaken så är det svårt att inte närvara, då man vet att ett litet föl är på gång.
Det första som skall kollas då fölet är ute. är om fostersäcken har öppnats vid huvudet så att fölet kan få luft. Men det är ingen bråska och absolut ingen panik, ty fölet får sitt syre genom navelsträngen så länge den är hel och oskadad. Många menar att det är en fördel för fölet att få denna tid innan kontakten med mamman bryts. Det är i detta drama som stoet vinner över higstens eventuella fördelar. Hingsten har lämnat sitt genetiska arv vidare till fölet, men sedan är det slut för hingstens del.
Men stoet har det viktigaste kvar. Utöver att bli en bra mamma och fostra sitt föl, har stoet under hela graviditeten stått i nära kontakt med fölet och genom navelsträngen lämnat av sitt blod. En gåva som inte nog kan värderas, eftersom blodet är det viktigaste för vår överlevnad. 
Snart skall mitt favoritsto föla. Då hon var segerrikaste svensfödda sto efter Elithingsten Troll Jahn är förväntningarna stora. Men genom generna och kanske viktigast av allt, genom det blod som stoet lämnat över till fölet, är förutsättningarna stora att viljan och snabbheten går vidare i en ny generation. Lycka till!
Från Hemsidan 7 okt 2010

Körfolk vintertid

Jag tänker förklara hur man kan köra 8 kubikmeter på vinterväglag utan att förstöra hästen. Visserligen inte aktuellt i dag då skogsbilvägarna har konkurerat ut hästen från skogsbruket, vilket skedde i början på 1950-talet. Flottningen på våra älvar rönte samma öde.
Före 1950 kördes allt virke från skogen med hjälp av hästen. Då kunde körsträckan vara flera km lång och det gick ofta inte att hinna med mer än två lass per dag. Då gällde det att lasta och ha förmågan att köra för bästa möjliga utdelning. Hästen tränades redan på hösten, då man lunnade ihop virket på skogsskiftet i stora högar för utkörning då snön kom. Då användes en mindre lunnkälke och virket släpades fram.
Då vintern kom med snö och kyla, då gjordes basvägen i ordning. Ofta hade man redan på barmark planerat dess sträckning genom landskapet.
För att hästen skall klara 7 tons lass i utförslöporna krävdes regäla skaklar, tillverkade av masurbjörk, ty det var skaklarna tillsammans med hästen som fick ta emot trycket som blev av lasset. Hästen hade hjälp vid inbromsningen av att skaklarna var försedda med regäla bromsjärn undertill vid skakelns avslut mot markytan. Skaklarna var fästa vid den främre släden med en stor järnögla som var inträdd i kälkens dragögla, låst med ett skakelträ av masurbjörk. I utförsbacken kom främre kälken att ligga på skakelns tvärslå och lassets tyngd pressade på skaklarna och dess bromsjärn.
En kommentar från Facebook
"Ragnar?? Har man ingen svängel måste man ha rekade skaklar ( rörliga i sidled) annars är det faktiskt djurplågeri att spänna för en häst oavsett sele. Det gör ont att dra fastspänd i två skaklar. Bogen måste få röra sig ju. 
Förr användes alltid svängel, men någonstans efter avhästningen försvann den kunskapen, för att nu komma tillbaka. Skogsfolket som drar tunga lass timmer har alltid rekade skaklar eller svängel, annars skulle deras hästar gå sönder. "
Förlåt, men i detta inlägg finns mycken okunskap. En häst, anspänd med en sele som är rätt anpassad till hästen, kan ALDRIG göra sig illa i selen, Med en bogsele drar hästen lasset med tyngdpunkten i bossan. Det är därför det är viktigt att selen är väl anpassad till hästens bogparti. Först anpassa bossan med hjälp av bogträna, sedan se till att dragläder och skalmar ligger i samma linje. Om remmarna från däckel till dragring är för korta, då blir belastningen för tung på hästens manke och Du kan få en tryckskada. Tänk på hävstångseffekten, men hur många tänker såå långt i dag.
Med min beskrivning av forna tiders skogskörning har jag försökt visa hur omöjligt eller livsfarligt det är att ge sig ut i skog och mark utan kunskap. Viktigt att kunskap hålls vid liv och att kunskapen får rulla vidare från generation till generation.

 

 

Foto timmerlass 30-talet

 

 Mats Owe Peetersson:
"Hej Ragnar! Skrev detta svar på ditt inlägg i Körfolk men fick det borttaget. Som tur var hade jag kopiera det innan. Här kommer det igen.
Ha ha, Kära Ragnar detta är raketforskningsnivå för dessa som du försöker övertala. Personerna du försöker att nå kopierar websidor och förväxlar det med sanning och vetenskap. De har inte en aning om vad du pratar om eller hur det gick till i verkligheten. De kör A-ponny med rockard modell trampcykel efter. De har aldrig ens sett en lanthäst i fysiskt arbete. Än mindre känt glädjen efter ett hederligt dagsverke i ett skogsskifte. För dessa personer är hästkörning en lek efter skolan eller en helghobby. Du är hästkarl på riktigt och låt dig inte förminskas av dessa människor. Sträck på dig, det rinner generationer av kunnande i dina ådror. Du är inte svar skyldig någon. Ledsen om jag trampade någon på tårna och jag ber om ursäkt i så fall, men jag skulle gärna vilja att läsarna stannade upp och lyssnade på den, i detta fall Ragnar Blomqvist, som verkligen har något att berätta i stället för att repetera vad som finns att läsa överallt. Här pratar vi kunskap som håller på att gå förlorad om ingen tar över. Här följer en sida om vad hästkörning går ut på, på riktigt alltså. Jag menar inte att alla skall anamma det, det räcker att man respekterar det".
Tack Mats Owe Peeterson för de värmande orden!

 

Foto av timmerlass

 

ETT TIDSDOKUMENT
Nedanstående är ett tidsdokument från skarven femtio och sextiotalet. För övrigt det enda jag har som minne av den tiden, förutom ett antal fotografier.
Jag har på min samhällssida berättat om mitt femtiotal, men jag har saknat uppgifter om den ekonomiska verkligheten från den tiden, tills jag hittade detta tidsdokoment. som något visar på de förtjänstmöjligheter som fanns för alla dom som fick sina förtjänster från skogen.
Dokumentet berättar om mitt arbete i skogen under 4 mån.
vintern 1959 & 1960, då min förtjänst var 60 % av inkörda pengar från framkörning av timmer och massaved från skogen vid Flåsjön. De övriga 40 % gick till den person som ägde hästen och förutom att täcka foderkostnader och redskap, blev det en slant över till hästens ägare.
Jag hade under sommaren 1959 flyttat från Kristinehamn till Gumhöjden, där jag flyttade in i ett av de nybyggda villor som Uddeholm byggde till sina skogsarbetare, men redan året därpå flyttade jag med familjen till ett gammalt torp där jag kunde ha egen häst. Det är ju roligare att ta hand om hela förtjänsten sjäv och att vara något av egen företagare. Entreprenören i mig gjorde sig gällande: det är kanske därför som jag alltid har hatat fabriksarbetet. Detta hat synes ha påverkat också mina gener, för mina fyra barn har aldrig varit på insidan av en fabrikslokal.
Det verkar på mitt tidsdokument som att jag varit noga med mina anteckningar som gör gällande, att jag på fyra mån körde fram 1 280 kbm tim och massa samt 34 kbm resved och som tillsammans blev en förtjänst för min del på 6 681 kronor. Jag har då inte tagit med sem.ers. och lön för fyra s.k. dagsverken, men som finns med på tidsdokumentet. 6 681 kronor fördelade på 90.5 arbetsdagar gör en snittförtjänst per dag på 74.92 kronor. OBS: Kronor 74.92- är 60 % av den totalt inkörda summan per dag! Inte illa, för på den tiden tjänade en dagavlönad arbetare runt 30 kr per dag. Dokumentet berättar om 34 kr per dag, men under sommaren 1959, då vi planterade granplantor vill jag minnas att vi tjänade 28 kronor per dag.
Skillnaden kan bero på avtalshöjning eller kanske för att vi hade en av bolagets förmän med då vi planterade plantorna.
Han ska ju också ha lön, även om han inte planterade några plantor.
Skillnaden mellan dagsverkets 34 kronor och mina intjänade nära 75 kronor per dag, visar styrkan i att den som arbetar också skall ha del av värdet som finns i en prestation. Tyvärr blev den devisen saboterad på 60-talet då fabrikscheferna satte tidtagare i händerna på förmännen för att tidsmässigt sätta press på fabriksarbetarna, allt med syfte att cheferna och ägarna själva skulle få möjlighet att ensamma mjölka varje droppe av arbetets värdeprestation. Alltså så lite som möjligt till arbetaren! Dessutom blir utslagningen mycket stor, om alla skall hålla samma arbetstakt, eftersom människan inte är någon robot utan alla har sina begränsningar.

 
SAGAN OM FÖDELSEDAGEN
Det var en gång en gammal man som i livets slutskede började på ett Gym.. Gymmet blev snabbt mycket betydelsefullt för honom, för hela hans kropp och själ längtade efter gemenskap. Hans liv har varit, bildligt talat som en ändlös ökenvandring; fattigt på vänner och verklig gemenskap. En dag, som var hans födelsedag, gick han som vanligt till Gymmet, som blivit något av av hans andra hem på gamla dar. När han kom till receptionen kunde han inte låta bli att antyda för flickan där, att han fyller år. Han längtade efter lite uppmäksamhet, det var ju trots allt hans födelsedag. Men samtidigt fanns rädslan där och han bad flickan i receptionen att hålla tyst.
Det blev tid för en timmes cirkelträning. Alla står i en cirkel tillsammans med instruktören, som hälsar alla välkomna. Därefter avslöjar hon deltagaren som har födelsedag och han blir hurrad för--- Men det händer något med personen som har sett fram mot sin födelsedag. Mörka skuggor sveper fram och i ett töcken tränger svåra minnen fram från förträngda barndomsår. Luckan till det undermedvetna är öppen. Plötsligt känner han sig lika utsatt och naken som han varit som barn. Han upplever samma ångest som många med torgskräck upplever. Men som skydd och en befrielse upplever han, att hans själ frigörs från sin kropp och han blir osynlig för allas ögon. Han finns inte längre.
Det går en dag eller två. Kropp och själ förenas åter och medvetandet återvänder. Han blir påtagligt medveten om, att hans beteende och verklighetsflyckt måste ha sett konstigt ut för instruktören och de andra i gruppen. Medvetenshetens följeslagare blir skuldkänslan som i nattens mörker och stillhet ansätter honom svårt och han skäms över sitt betende. Han är även medveten om att endast han själv är ansvarig för det som hänt. Nästa gång, då han träffar instruktören, ber han om förlåtelse för sitt klantiga handlande; men räcker det? Det är så svårt att prata om orsakerna bakom, men ett vet han; han kommer aldrig att glömma födelsedagen.
Ett Maskrosbarn.
--------------------------------------------------------------------------------------- 

 SAMMANFATTNING AV BOKEN: “I SKUGGAN AV ORON.”
Boken är skriven av Kerstin Thorvald, som erhöll Moa Martinsson-priset för boken “När man skjuter arbetare”. Hon dog våren 2010. 
ANHALT 1
Boken startar med en telefonsignal i hemmet i Sollefteå. Samtalet kommer från sjukhuset i Umeå och berättar om ond bråd död. Den döde är läroverksadjunkten. Sigfrid Thornvall som kommit till sjukhuset i Umeå efter en hjärtattack. Ett besked som detta, att en nära anhörig plötsligt rycks bort, torde för de flesta människor innebära djup tragik. Men så är inte fallet denna dag i hemmet i Sollefteå. Varför?
För att förstå varför, måste vi se tillbaka på händelser i förfluten tid och samtidigt tolka dessa händelser utifrån tidsanda och moral. Telefonsamtalet från Umeå kommer till hemmet i Sollefteå torsdagen den 19 november 1936. På den tiden var det ovanligt med telefoner i hemmet och i synnerhet i arbetarhem. Den nyblivna änkan heter Hilma Thornvall och kommer från arbetarhem. Det är i detta hem som Hilmas problem börjar. Hon har bjudit hem sin trolovade Sigfrid på släktmiddag. Men Sigfrid Thornvall kommer från helt andra uppväxtförhållanden. Frispråkig, lätt för att prata och med en helt annan syn på verkligheten, är tragedin ett faktum. Klyftan, som uppstår mellan Hilmas far och hennes fästman, kan aldrig överbryggas. Hilma gråter och är förtvivlad, men tar sig samman. Men ingenting kan längre bli som förr. I fortsättningen biter hon ihop år efter år och vägrar att visa sina känslor. Själens förkrympning har börjat sin stympning. Sista raderna av kapitel fyra: “ Och hon ville gråta. Åh, det ville hon verkligen! Men hon kunde inte. Hon vågade inte. Vad allt ogråtet under dessa tolv år skulle forsa fram? Signe skulle bli rädd?”
Torsdagen den 19 november 1936, finner vi ytterligare en person i lägenheten i Sollefteå. Det är dottern Signe, som är elva år. Gråtande rusar Signe in på toaletten, då hon förstår att telefonsamtalet handlar om, att hennes sjuke far har avlidit. Signe har blivit lovad en hundvalp i julklapp av sin pappa. Hilma anser att fadern har skämt bort Signe. Men vad värre är: Modern är fixerad vid tanken att faderns sinnessjukdom skall gå i arv till dottern. Förhållandet mellan mor och dotter är inte det bästa. När Sigfrid Thorvalls kollega adjunkt Rutger von Parr kommer och hjälper till, är det till honom som Signe söker tröst. Modern som ser detta, känner att rivaliteten mellan dem ökar. Dessutom oroar sig modern för “ARVET”. De befarade anlagen av Sigfrids själsliga sjukdom.
Dagarna efter dödsfallet, skrevs vackra minnesord över Sigfrids liv och leverne. De norrländska dagstidningarna prisade Sigfrid, för hans fina insatser för de nödlidande, för de sjuka och svaga i samhället. Sigfrids krav på rättvisa och solidaritet med de svaga i samhället, drev honom in i det socialdemokratiska partiet. En handling som djupt förtörnade den högkyrkliga kyrkoherdefamiljen, från vars ursprung han kom.
På bröllopsnatten blev det kaos. Hilma var inte redo. Det har aldrig funnits någon, som visat henne på kärlekens och gemenskapens fröjder. Bråket hemma i Hilmas föräldrahem bidrog också till, att allt det goda inom henne frös till is. I stället för en glad och utåtriktad själ, blev hon inbunden och moraliserande. Kärleken blev onaturlig och på sin höjd nödvändig på grund av plikt. Plikt utan känsla skulle i framtiden forma hennes liv och vardag.
Hilma är rädd för “ARVET”. Men hur förhåller det sig egentligen? En hemsk tanke smyger sig på. Kan det vara så, att Sigfrid har blivit omyndighetsförklarad av ekonomiska skäl? Ett straff för att Sigfrid har gått utanför sitt stånd och gift sig med den fattiga skogshuggardottern? Bröllopet hände på 1920-talet. På den tiden var pengar och egendom viktigare än personliga värden. Därom vittnar skotten i
Ådalen 1931.
En dag i skolan får Signe höra skvallret, som går på stan. Det är modern och Rutger von Parr, som har blivit sammanförda av skvallertanterna i stan. Signe springer hem från skolan och berättar för sin mor. Modern ber Signe att skriva ett brev, medan hon själv byter om och beger sig till rektorskan Irmellin Johannesen. Det var hennes dotter, som fört skvallret till skolan. Vid skrivbordet i faderns arbetsrum, hittar Signe en räkning från Gådeå hospital, en räkning på kostnader för vård av en sinnessjuk far. Signe, som inte anat något tidigare, blir naturligtvis chokad. I badrummet hittar Signe små kuvert med sömnmedel. Då modern hittar Signe i hennes sovrum, måste doktorn komma till hjälp och lyckas till slut att väcka Signe.
På kvällen kommer Rutger. Hilma berättar chockad vad som har hänt. Detta leder till att Rutger själv berättar, att han är homofil och inte alls intresserad av kvinnor. I detta läge våldtar den luterianska moralismen Hilma. Slutet på kapitel tio: “Alltså en sjuk man ännu en gång! Nej” skrek hon alldeles utom sig. “GÅ; GÅ; GÅÅ din väg”! Innan hon precis som sin dotter, tog sin tillflykt till badrummet och där låste efter sig. Väl där inne famlade hon efter kallvattenkranen, spolade och spolade, drack av vattnet, öste det över ansiktet för att få bort kväljningarna. Men kräkreflexerna övermannade henne med sådan kraft att hon inte hann vända sig om mot toalettstolen utan måste komma i handfatet.
ANHALT 2 & 3
Efter Rutger von Parrs avslöjande om sina sexuella böjelser och vetskapen om skvallret, som drar fram som kvävande rökridåer genom Sollefteå, beslutar sig Hilma för att flytta. Året är 1937 och Signes sommarlov har just börjat. Hilma bestämmer sig för att ordna arbete och bostad i Eskilstuna. Första året som nygifta bodde Hilma och Sigfrid Thornvall i Eskilstuna, där Sigfrid hade fått en tjänst som lärarevikarie. Att ordna en bostad i Eskilstuna var inte svårt och en vacker dag under sommarlovet sker flyttningen. När hösten kommer börjar Signe i Eskilstuna Högre Allmänna Läroverk. Signe gåt i femte klass och hon är fortfarande fast besluten att bli modetecknare. Ett beslut som Hilma försöker förmå dottern att överge. Det är något av magi över hennes hängivenhet för teckning. En flykt från något som förföljer henne. Men de vackra sensuella linjerna på papperet, de vackra kläderna som hon ständigt varierar i form och storlek, blir det ljus i den gråa vardagen som hjälper henne till själens harmoni. Signe utmärker sig i skolan också genom sin vackra sångröst och hon gör sig känd som en trevlig och duktig elev. Men det finns en skugga över hennes liv. Hon är rädd för främmande människor. Signe flyr i panik om någon kommer emot henne på gatan.
I Eskilstuna får Hilma några veckors vikariat för olika skolklasser, men någon fast tjänst vill det inte bli. Det blir också allt längre mellan de lediga vikariaten. Hilma inser att hon måste hitta en lösning, för att klara sitt och Signes uppehälle. Dessutom är det så mycket hon önskar sin dotter. Sånglektioner, kanske balett? Men det är inte bara Hilma som har det trångt och oroligt.
Nazi-Tysklands soldater svärmar över Europas gränser och land efter land blir härtaget. Endast England och de båda neutrala staterna Schweiz och Sverige står ännu utanför. Det lilla landet Finland kämpar en heroisk kamp mot diktatorn Stalin. Spaniens Franco och Italiens Mussolini kompletterar våldets ansikte i 1900-talets Europa. Så mycket meningslöst våld har kanske aldrig tidigare släppts loss över att sargat Europa. Året är 1940 0ch ett nytt sommarlov står för dörren.
För Hilmas del måste vardagen gå vidare. Genom en kollega, med bekanta i Uppsala, blir Hilma rekommenderad att flytta till Uppsala. Tack vare ett ekonomiskt arv efter Sigfrid, lyckas Hilma köpa en egen HSB-lägenhet, dit hon och Signa flyttar. Genom rekommendationer får Hilma också fast tjänst som skollärarinna vid Prinsens Skola i Uppsala domkapitels församling.
Livet går vidare också för Signe. En dag kommer hon hem från skolan med andan i halsen, flåsande och översiggiven. Läraren i biologi har berättat för klassen om arvets betydelse, samtidigt som han namnger olika sjukdomar som han tror går i arv. Signe känner igen sin fars sjukdom. Chockad rusar hon hem. Modern försöker överbrygga skadan så gott det går.
Boken “I skuggan av oron” ger inga svar på allvaret i Sigfrid Thorvalls sinnessjukdom. Vi har bara Hilmas aningar och hennes personliga tolkningar att tillgå. Sigfrid Thornvall är inte hörd. För min del vill jag frikänna honom från de beskyllningar som Hilma lägger honom till last.
Vi har kommit fram till våren 1945. Med våren kom freden till ett sargat Europa. Signe får några dagar ledigt från skolan. Hon åker till Stockholm för att visa upp sina arbetsprover i teckning på Anders Beckmans Skola. På tåget träffar Signe en pojke från Uppsala. Han heter Lars-Ivar Palm och är son till ägaren av Park Hotell i Uppsala. Signe blir godkänd som elev på Anders Beckmans skola. Hemma i Uppsala klarar Signe sin studentexamen och får blommor av Lars-Ivar Palm.
När hösten kommer är det Stockholm som gäller. Men en dag kommer Signe hem till sin mor och berättar att hon har leget med Lars-Ivar Palm. Chocklad tvingar Hilma Signe att lämna Lars-Ivar Palms telefonnummer. Hilma ringer honom och avtalar en tid för ett besök hos Hilma och Signe. Hilma går hårt ut mot Lars-Ivar och konstaterar “Så Ni har alltså förfört och grovt utnyttjat min dotter?” Signe tar Lars-Ivar i försvar och berättar för modern med våldsamt patos, att det är hon, Signe som har förfört Lars-Ivar, för att hon ville så innerligt gärna känna ett uns av kärlek.
Har Signe äntligen blivit vuxen? Eller är det bara början på en ny kris? Är Signe en drivhusplanta? Ja, fortsättning följer.
Boken “I skuggan av oron” känns kusligt sann och uppriktigt verklig. Men man kanske måste vara född på 20-talet eller 30-talet för att förstå boken, därför att synen på själens sjukdomar har förändrats så mycket sedan dess.
Ragnar Blomqvist
FOTNOT
Jag ger boken en fyra i betyg, på en skala 1-5, därför att den känns så äkta. Boken är en roman med tidstypisk presentation av en svensk medelklassfamilj under trettiotalet och fyrtiotalet.

STRIDEN OM UKRAINA 

Thage G. Peterson
"Rysslands förre president Michail Gorbatjov har varnat för ett nytt kallt krig om Ryssland pressas och isoleras. Han har uppmanat väst att tina upp relationerna. Och president Putin deklarerade nyligen att det inte finns någon anledning att frukta Ryssland. Ryssland vill inte ha krig. Detta tonades ner i svenska medier. Men när USA:s Nato-ambassadör några dagar senare kom med skrämselpropaganda mot Sverige, så fick det stor plats.
I vårt land har bilden av Ryssland blivit alltmer negativ. Rysskräck är en gammal svensk åkomma. Jag mötte den under min uppväxt. Jag mötte den när jag som försvarsminister sysslade med utbåtsfrågan. Jag tänker på detta i dag när jag läser om industrispionage mot Sverige. Då är det främst ryssar man nämner, trots att vi vet att både amerikaner och kineser finns med i verksamheten.
Liksom att det bedrivs militär underrättelseverksamhet mot Sverige. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att när Ryssland och dess politik diskuteras, så saknas det från västligt håll nästan alltid självkritik och insikt om konsekvenserna av EU:s och USA:s egen politik mot Ryssland. Jag tycker inte att man kan utesluta att det är västs eget agerande som har framkallat de hårda motsättningarna. När det så kallade östra partnerskapet tillkom bad man faktiskt om en kraftig rysk motreaktion."
Krimkriget
I och med att Frankrike och Storbritannien, i samarbete med Osmanska, väldet sökte att stävja Rysslands expansion söderut utlöstes Krimkriget som utkämpades 1853-1856. Ryssland förlorade kriget men det och framför allt försvaret av Sevastopol, kom att bli legendariska och viktiga punkter på den ryska historiska kartan. Halvöns mytiska status i det ryska historiska medvetandet ökade ytterligare efter försvaret av halvön och Sevastopol mot Nazityskland 1941-1942. Efter kriget stämplades de återstående krimtatarerna som förrädare och hela befolkningsgruppen på uppåt 500 000 människor deporterades till avlägsna delar av Sovjetunionen. I deras ställe skedde inflöde av framför allt ryssar under efterkrigstiden. Det var alltså först under efterkrigsåren som den storskaliga russifieringen av halvön ägde rum.
Ukrainska Krim
Krims ukrainska historia går tillbaka till 1954 då Chrusjtjov överförde halvön till ukrainska socialistiska sovjetiska republiken som gåva till trehundraårsjubileet av vad som sågs som Ukrainas anslutning till Ryssland. Detta väckte föga uppseende eftersom Ukraina ändå kontrollerades från Moskva. I folkomröstningen om den ukrainska självständigheten i augusti 1991 röstade 54 procent av Krimborna för självständighet, medan 42 procent röstade emot och ville fortsätta tillhöra Sovjet.
Om du vill veta mer om Krims historia kan du kontakta Piotr Wawrzeniuk vid militärhistoriska avdelningen på Försvarshögskolan.
Kontaktperson
Piotr Wawrzeniuk
Universitetsadjunkt


DRAKEN MÅLAR MIN FRAMTID I GRÖNT
Draken målar min framtid i grönt Att tjyvkika på den är inte lönt Jag vet vilken färg och den är rätt Resten blir målat på Drakens sätt
Tydliga linjer,enkelt motiv Då har han förstått vad jag vill med mitt liv Mängder av former, suddiga drag så målar han drömmar av alla de slag 
Draken målar min framtid på duk Svansen är taggig, penseln är mjuk Grönt ska jag ha det, till varje pris Men resten blir målat på Drakens vis
Från - Permalink - Allmänna infall.


HÄSTENS BÖN
Tag mig ej från min moders sida
När som nyfött föl jag går.
Vänta med att på mig rida
Till mitt fjärde levnadsår.
På min rygg skall jag dig bära
I galopp - på solskensritt.
Men tillbaks till stallet, kära
Låt mig då få gå i skritt.
Ge mig foder, rykt och vatten.
Ha tålamod om jag är stygg.
Och i kalla vinternatten
Lägg ett täcke på min rygg.
Rengör sadel, träns och rem.
För ej oljud i mitt stall
- tänk på att det är mitt hem.
Stäng min dörr mot vinden kall.
Jag vill leva för dig bara,
Om min bön du nu förstår.
Då skall jag för alltid vara
Din bästa vän i många år.
Och när min levnads slut är nära
Tag mitt liv med varlig hand.
Led mig sista biten, kära
Till hästens evigt gröna land.
Från Wahlströms ponnyklubb.
..................................................................

 STALL STENBÄCKENS FÅRAVEL 

TACK!

Tack alla som tryckt på gilla-knappen! Intressant att få följa Willfreds framtid och inte minst hans avelsbedömning. Mina får har status M3 i MAEDI-VISNA programmet och med i Gård och Djurhälsan, samt Elitlamm-Avel-Mini. Ett tack till uppfödaren av dessa får för att grunden var lagt vid köpet. Det är så mycket lättare då.

 FÖRSTA LAMMNINGSDAGEN 

I går em, på påskens sista dag hände det! Två söta lamm såg dagens ljus för första dagen, snöfritt, soligt och varmt! Ingela Axelsson på Nedre fick se dom först och ringde mig. Jag hade gett upp hoppet! Men allt är inte frid och fröjd: Tackan vill inte veta av den minsta av lammen som jag tror föddes sist. Så nu har jag blivit lammskötare på gamla dar. Vi får se hur det slutar!

 När lammen kommer!
Måndagen annandag påsk, kom den svarta tackan fram med två lamm. Måndag 4 april, en vecka senare var vädret disigt och grått, med 10 gr pluss. Även om jag väntade lamm, måste jag till Hagfors för ombesiktning av bilen. En passande dag med tanke på vädret, om nu lammen var på väg!
Klockan var runt 14.00 och jag tittade in i hästarnas tidigare utebox, som mina får fått ärva som utebox. Då jag öppnar dörren, ser jag tvillingtackan till den tacka som lammade förra måndagen. Även hon hade sällskap av två lamm. Det blev ingen resa till Hagfors, lammen fick företräde! 
Tackan och hennes lamm fick komma in i stallboxen och de små lammen hittade spenarna och fick något av den viktiga råmjölken. Men även denna tacka var förstföderska och stressades av lammen, ovan som hon var av att föda. Hon vägrade att släppa till spenarna och även hon började knuffa bort sina små. Jag såg framför mig vad som hände en vecka tidigare.
Jag hittade en täckesgjord, som jag knöt om halsen på tackan, greppade med den ena handen och höll tackan stilla, Hon fann sig i denna behandling och blev snällt stående och de små liven fick komma fram och dia sin mamma. Men jag fick stanna i boxen, vågade inte lämna tackan, då hon gjorde utfall mot de små och jag måste skydda dem. Varannan timme höll jag fast tackan och de små fick sin mat. Under tiden kom lammen till mig där jag halvlåg i boxen. Lammen tyckte tydligen att jag var ett tryggare ställe att ty sig till.

Tiden gick och efter halv fyra på morgonen var lammen hos sin mamma och letade efter spenarna, hittade dessa och de fick dia i fred. Mamman hade lugnat sig och hon började acceptera båda de små liven. Jag insåg att jag behövde vila och lämnade dem och gick in och somnade. Då jag vaknade, gick jag ut och tittade till dem och allt var lugnt. Denna tacka hade givit mig två små tacklamm, lika stora båda två med den gyllene bruna färgen, som är så vacker. Willfred, som jag berättat om tidigare, har växt och blivit en kämpe på en vecka, lika tung som båda de senaste lammen tillsammans. Willfred blev min favorit, helt svart i färgen.  Sätter man ett bindestreck mitt i namnet blir det WILL FRED.

 

Bild av WillFred

När lammet tystnar
Tack för visat intresse! Nu blev det inte som vi hade önskat, men jag blev en erfarenhet rikare. Det lilla lammet blev bara lite över ett dygn gammalt men hittade en plats i mitt hjärta. Mamman uppfattade det lilla lammet som en inkräktare och handlade därefter. Mamman med sina närmare 50 kg rusade emot lammet som vägde lite över 3 kg och nitade lammet mot boxväggen. Jag misstänker inre skador och mot kvällningen den andra dagen blev lammet fort sämre. Lammet fanns då inne i mitt kök, eftersom jag hade tröttnat på boxen.
Lammet somnade lungt och stilla och dansar nu omkring på de gröna ängarna. Jag tror att födelsen och döden är två sidor av livet och båda dessa sidor är nödvändiga i naturens ordning. För det lilla lammet kom döden som en befriare, bort från smärtan och själv blev jag bönhörd, eftersom jag inte ville att lammet skulle lida mer.

Onsdagen den 6 april

Hej, orkar Ni med en runda till i Lammstallet? De kommer tätt nu de små liven.
Men som med de två första lammningarna kom även denna tredje tacka igång vid 14.00 tiden och som tidigare blev det även denna gång två lamm! Lika märkligt torde det vara att även dessa två var lika i färgen, omöjliga att skilja från de övriga. Jag hittade denna tacka i uteboxen tillsammans med ett lamm och de fick komma in i stallboxen.. Skönt tänkte jag, men efter en halvtimme kom ett lamm till och allt upprepades som tidigare.
Även denna tacka ville inte veta av mer än en unge. Jag fick binda tackan i ett rep för att få lite andrum. Men nu är hon fri och verkar fatta att friheten har ett pris. Men mammans mobbing av det lilla lammet har också ett pris. Det mobbade lammet lägger sig att vila långt från en hårdhänt mamma, medan mammans favorit ligger vid hennes fötter. Känns detta igen från vår värld?
Men allt verkar fungera och jag har all anledning att vara nöjd. Tre tacklamm och två duktiga baggar. Kan man begära så mycket mera av årsgamla tackor som lammar för första gången? Sedan har jag ytterligare en tacka kvar som ännu inte lammat.

18 aug 2016

Rapport från Stenbäcken

Det blev inga fler lamm. Den sista tackan var inte dräktig. Då jag köpte henne hade hon bara en spene. Kanske lika bra att hon inte fick några lamm denna gång. Den tredje tackan som lammade, fick ett bagglamm och ett tacklamm. Jag döpte bagglammet till Påål. 
Tyvärr fastnade Willfred och skadade sitt ena horn. Det hårda skalet lossnade. Han fick vara inne med sin mamma några dygn medan såret läkte. Hade ont av flugorna som drog sig till bloddoften. Nu vet jag hur det låter då en bagge gråter.
I morron kommer veterinären och kastrerar Willfred. Tänkte behålla honom som avelsbagge, men har ändrat mig. Nu får Påål bli avelsbagge i stället. Med Willfred kastrerad så får de två vara varandras sällskap då de blir skilda från tackorna.

 

I går blev Willfred kastrerad. Jag hade beställt kastrering av Påål, men då det dröjde innan en veterinär kunde komma, hann jag ändra mig och Påål fick bli avelsbagge. Vid kastreringen av Willfred, visade det sig att hans ena testikel bara var hälften så stor som den andra.
Läs artikel - Kunskap
www.faravelsforbundet.com/kunskap?view=article&kdcid=49...
Genom undersökningen vill man förvissa sig om att baggen har två (!) lika stora normala testiklar med normalkonsistens, tydlig bitestikelsvans (lagringsplats för ...

 

Svenska Fåravelsförbundet företräder Sveriges fårägare och lammproducenter
FARAVELSFORBUNDET.COM
 

Min bror Åke 

Sven Lindblom, gränslandet skriver: 

"Många undersökningar visar att det som mest skadar människans hälsotillstånd är ensamhet och att känna sig otillräcklig. Det ger betydligt fler och allvarliga skador än felaktig kost och miljö.
Forskare från Brigham University drog slutsatsen att isolering är lika farligt som att röka femton cigaretter om dagen eller att vara alkoholist. 
För de som känner sig ensamma och socialt isolerade är sannolikheten att dö i sjukdomar två till tre gånger så hög som för dem som har kontakt med andra människor."

Vi äldre bröder fick tidigt delta i arbetet, både på gården och i skogsarbetet. Arbetet blev vår livsuppgift, som stärkte oss både till kropp och själ.  Vi hade behov av att känna oss delaktiga och nyttiga. Kroppsarbetet blev mitt signum under hela livsresan.  På grund av omständigheterna hade vi behov av att känna oss nyttiga. 

Vår mor blev psykiskt sjuk av det ensamma livet på gården i den mörka skogen. Från 1948 var hon stadigvarande omhändertagen på mentalsjukhus. Men även tidigare var hon vid flera tillfällen inskriven på Mariebergs  mentalsjukhus. 

Min bror Åke hamnade utanför arbetets gemenskap. Därför hamnade han utanför det skyddsnät som räddade oss andra från att förtäras av omständigheterna.  Åke hade ett lugnt sinne, stressade sällan upp sig. Jag minns en gång då jag körde honom till Gylleby utanför Sunne, där han hade lämnat sin motorcykel som strejkade. Vi hade hälsat på moster Hilda dagen före. Lugnt och sansat arbetade han med cykeln, tills den fungerade igen! På den tiden arbetade jag i Dalarna och var hemma på besök under sommaren 1954. Åke var då sexton år och hade tagit körkort för lätt motorcykel. 

Men i den känsliga perioden då ynglingen växer upp till man  går något fel. Utöver mors sjukdom var även vår far känslomässigt kall och avståndstagande.  Han hade inte mycket intresse för sina anhöriga.    Åke var ensam utan fungerande skyddsnät!

Då Åke kom till Mariebergs sjukhus blev han söndervårdad (hospitaliserad). Stora medicindoser tillsammans med el- och insulinchocker gjorde Åke till ett vårdkolli. Före sextio-talet fanns ingen fungerande mentalvård, värd namnet.        

Därför blev det anstaltsförvaring. Först in på sjuttiotalet, med läkare som hade ny utbildning och sjuksköterskor som tagit till sig av nya kunskaper, blev mentalvården givande. Men för Åkes del  var det försent.

 

Tillägg till mina memoarer

I Svarta Demoner börjar jag att berätta om branden i Mossänga, men jag blockerades av minnen och kunde inte fullfölja. Ett nytt försök! 

 

År 1963 var jag åter utsatt för en allvarlig brand. Denna gång var det ladugårdslängan vid hemmet i Mossängen som brann. Kvällen före hade jag kört in ett lass torkat hö. Natten till den 2 augusti vaknar jag av ett ljussken som sveper in genom kammarens fönster. Jag tror att det är en bil som kommer, stiger upp och går ut till köket. Då ser jag att ladugårslängan har fattat eld. Ett åskväder har svept fram under natten och åskan hade slagit ned i södra delen av längan.
Jag hoppar i byxorna, ber min fru att ringa och larma brandkåren.
Ovanstående finns i Svarta Demoner, kunde inte då berätta hela händelseförloppet. Men nu anser jag att det är min skyldighet att berätta, om jag skall vara trovärdig.
Då jag kommer ut blir det första jag gör att flytta bilen medan traktorn får stå kvar. Jag rusar in i ladugården för att rädda det jag förmår. Minnet sviker, men mins att jag räddade några små griskultingar som jag bar ut i säkerhet. Det fanns en dörr på baksidan som jag gick ut genom. På framsidan hade en del människor samlats. Då jag på nytt rusade in i skårn, för att komma in i ladugården, rasade taket ned. Då jag var orolig för vad grannarna skulle tro, rusade jag ut genom bakdörren för att ge mig till känna. Då jag kommer till framsidan ser jag min fru och grannarna som står och tittar på brandhärden.
Då händer något! Mitt undermedvetna driver fram minnen från en tråkig uppväxt,, där jag aldrig kände mig något värd. Nu då jag kommer ut och ser alla som bara tittar, missförstår jag allt och dömer utan att veta. Min fru var i chocktillstånd och paralyserad av omständigheterna. Jag var paralyserad av mina minnen från barndomen och dömde därefter. Jag förstår att det var då som mitt äktenskap havererade. Jag hade aldrig fått lära mig att prata ut om det svåra och även min dåliga självkänsla blockerade mig.


Elden fortsatte sitt giriga segertåg efter den långa ladugårdslängan, som innehöll både vagnslider och loge. Sist i längan fanns vedboden. Under sommaren hade jag placerat två grissuggor i vedboden. Olyckligtvis hade jag delat upp vedboden i två avdelningar med en stor lämm. Lämmen gick vinkelrätt in från dörröppningen och var spikad från insidan med några bräder. Det var dessa bräder som hindrade mig från att rädda suggorna. Lämmen innanför bräderna höll emot.
Det går fort då branden får fäste. Syret i luften gör att elden driver fram av sig själv. Brandhärden blev en enda stor jättesvetslåga som förtärde allt i sin väg. Det var denna förtärande låga, som tvingade mig att överge suggorna.

 

 BAKSIDESTEXT

 Svarta demoner beskriver min uppväxt under 30-talet och halva 40-talet.

 En tid så väsenskild från dagens samhälle. Detta gäller i högsta grad för de psykiskt sjuka, som sällan kom under vård i tid. Vården var ofta undermålig, där bältesspänning och droger hörde till rutinerna. Lobotomi förekom, samt el- och insulinchocker. Detta gällde även för min mor.

Det är svårt att skriva om det svåra i livet och jag överlåter till Er kära läsare att fylla mina luckor med Er fantasi!