Malala Yousafari

Malala Yousafari
Den 20 nov 2013 var Malala på EU-parlamentet för att mottaga Sacharovpriset, ett pris som tidigare erhållits av bl.a. Nelson Mandela. Priset överlämnas till personer som står upp för tankefrihet och yttrandefrihet, men som gör det även med risk för sitt eget liv. Därefter höll hon ett strålande tal i EU-parlamentet, ett tal om mänskliga rättigheter som borde fått varje vuxen människa att skämmas. Sextonåriga Malala, bara ett barn, räknat i år, men mera mogen ...och samhällsnära än vad många vuxna någonsin bli. Malala Yousafzai: "Fattigdom, avsaknad av frihet, oro och terrorism, men det finns hopp."

Ni som såg dokumetärfilmerna om Fam Kennedy kunde konstatera att de stolta orden om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde som ingick i den amerikanska konstitutionen, nu nära 200 år försent äntligen kunde infrias. För detta fick J F Kennedy plikta med sitt liv och 5 år senare var det Robert Kennedy som fick offra livet då han stod i vägen för dom som ville behålla det gamla mönstret. Men även om nu USA fick de mänskliga rättigheterna instiftade i lagboken, finns det mycket arbete kvar att göra.

Dagens ungdom har en fin förebild i Malala, men hon är även ett rättesnöre och föredöme för alla dagens politiker. Malala var nominerad till årets fredspris, men av någon anledning fick hon inte priset. Kanske att Norska Nobellkommiten ansåg att hon var för ung. Vi får hoppas att de till nästa år kommer underfund med, att ungdom med intelligens och politiskt mod inte növandigtvis behöver vara något negativt.

Våra celler behöver syre

Margaretha Jönsson Hämtat från Kolloidalt Silver 2.0
Margaretha Jönsson Dr. OTTO H WARBURG - NOBELPRISTAGARE i MEDICIN 1931

1931 tilldelades Dr. Otto H Warbur...g Nobelpriset i fysiologi eller medicin för upptäckten av den aeroba och anaeroba metaboliska processen i celler.

"Alla normala celler har ett definitivt krav på syre, däremot kan cancerceller leva utan syre - en regel utan undantag".
”Om en cell får minskat syre med 35% under 48 timmar kan de bli cancerogena." Dr. Otto H. Warburg har gjort klart att den grundläggande orsaken till cancer är syrebrist, vilket skapar ett surt tillstånd i kroppen.
Dr. Warburg upptäckte också att cancerceller är anaeroba (inte andas syre)
och kan inte överleva i närvaro av höga halter av syre, som finns i ett alkaliskt tillstånd.

Biokemisten Otto H Warburg, en av 1900-talets ledande cellbiologer upptäckte att den grundläggande orsaken till cancer är för mycket surhetsgrad i kroppen. Det innebär att pH, potentiellt väte i kroppen är under den normala nivån pH 7,365 vilket utgör ett "surt" tillstånd.
Warburg sökte tumörens metabolism och andning av celler och upptäckte att cancerceller underhålls och trivs i ett lägre pH, så lågt som 6,0 på grund av mjölksyra produktion och förhöjt CO2.

Han trodde fullt och fast att det fanns ett direkt samband mellan pH och syre. Högre pH, vilket är alkaliskt innebär högre koncentration av syremolekyler, medan lägre pH, vilket är surt innebär lägre koncentrationer av syre…samma syre som behövs för att bibehålla friska celler.

År 1931 tilldelades han Nobelpriset i medicin för denna viktiga upptäckt.

Dr. Warburg var direktör för Kaiser Wilhelm institutet (numera Max Planck-institutet) för cellfysiologi i Berlin. Han undersökte tumörens metabolism och andning av celler, särskilt cancerceller.

Intressant nog kan man reglera kroppens pH nivå med kosten.
Sluta gilla · Svara · 4 · 8 tim
Anna Eams
Anna Eams http://www.nobelprize.org/.../laureates/1931/index.html

The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1931
NOBELPRIZE.ORG

Visa mer
 
Nobelprize.org, Official web site of the Nobel Foundation
nobelprize.org
 

Bakom pansarglas

 BAKOM PANSARGLAS
Så skapades
”Sveriges farligaste flicka”
Enligt mig är detta ett klart och entydigt bevis på samhällets oförmåga att rätt hantera allvarliga brister i vården av de unga. Denna flicka föddes inte med sitt självskadebeteende men med familjeproblem kopplades samhällsfunktionen in och resan utför börjar. Flickan är då bara några få år.
Hennes tragiska resa är beviset på samhällets totala oförmåga att hjälpa de utsatta i vårt samhälle. PÅ sjuttiotalet jobbade jag tillsammans med utsatta barn i Hammarkullen: Plockade upp sjuåringar med thinnerflaskor i buskarna runt torget. Jag har skildrat detta i min berättelse om "Ungdom på Glid" Tyvärr är det bara att konstatera, att vården står och stampar på samma fläck då det gäller de verkligt behövande. Barnombudsmannen, om han finns, vad gör han?

 

Förr i tidens for tamboskapen i vårt land illa under vintern. Så illa att de inte orkade resa sig på våren. Man ordnade byalag, som bar ut de stackars korna. I kontakt med sol och jord kvicknade de snart till.

Även i dag känner vi av den långa mörka vintern. Trötthet, ont i kroppen, nedsatt immunförsvar, som ger förkylning, influensa och vinterkräksjuka.

Brist på hudkontakt med sol och jord ger brist på elektroner och biofotoner. Detta ger något som vi kallar oxidial stress. Det är fria syreradikaler som angriper och bryter ned vår friska vävnad med kroniska inflammationer som följd.

Våra Vectoranalyser har visat att nästan varje människa och varje häst så här års lider av oxidial stress. De som tycks ha klarat sig bäst, är de som dagligen äter antioxidanter, som t.ex. blåbär. 
Själv är jag oförskämt pigg, då jag sover på ett jordningslakan och under en ”solfilt”.

Nu kommer snart solen och våren och då vaknar vi till liv. Har ni sett vad som händer med en trött, långhårig häst, när man på våren släpper ut den i solen i en hage full med maskrosor? 
Det sker faktiskt underverk. På några dagar släpper den vinterpälsen och når toppform, vilket brukar synas under ”elitloppshelgen”.

Maskrosen är en veritabel liten ”biofotonbomb”. Den kommer tidigt på våren och växer överallt. Så snart maskrosen ser en solgnutta, så öppnar den sitt gula ansikte och suger åt sig fotoner.

Nu skyndar vi på våren och börjar försäljningen av de maskrosor som vi skördade förra våren.

 

SOCIALDEMOKRATISKA STUDENTFÖRBUNDETS IDÉPOLITISKA TIDSKRIFT

VERONIKA ENGELMANN: DÄRFÖR LÄMNAR JAG SOCIALDEMOKRATERNA

Jag (1)

Veronika Engelmann, avgående förbundsstyrelseledamot för S-studenter, berättar om beslutet att lämna Socialdemokraterna: ”Jag orkar inte ta kampen mot kapitalismen om det samtidigt innebär en kamp mot mitt eget parti.” Foto: Klas-Herman Lundgren

 

JAG SKULLE VILJA DELA MED MIG AV EN KÄRLEKSHISTORIA. En sann historia, som varade i nästan åtta år, men som till slut fick ett ganska sorgligt slut. Vi växte ifrån varandra, vi ville helt enkelt olika saker. Den energin vi tidigare gav varandra försvann och vår relation blev mer och mer som en börda. Många har nog själva upplevt det där, förälskelsen, uppslukelsen, den magiska energin som fanns där i början. Men så händer något, till slut finns bara bitterheten, ilskan och besvikelsen kvar.

 

En del hanterar det olika, avslutar direkt, eller som jag, kämpar in i det sista och övertygar mig själv dagligen om att det är rätt. Bara härda ut lite till och hoppas på en vändning, det måste gå, jag har ju investerat så mycket energi och tid i det här, det bara måste gå. Men det finns alltid en vändpunkt, den omtalade droppen som får bägaren att rinna över.

 

DET HELA BÖRJADE FÖR UNGEFÄR 8 ÅR SEDAN. Jag blev fackligt aktiv på min arbetsplats och mötte partiet på en utbildning. Jag minns att jag kände mig som frälst, upplyst, hittade hem. Jag förstod allt. Jag förstod kopplingen mellan facket och partiet och såg styrkan i arbetarrörelsen. Åtminstone den potentiella styrkan. Jag förstod nödvändigheten av arbetarklassens organisering mot kapitalet. Och jag kände en otrolig övertygelse i att fackföreningsrörelsen ihop med Socialdemokraterna skulle föra den här kampen.

 

Det här var precis innan valet 2006 och de hade precis fått med mig, en ny hängiven gräsrot, till valrörelsen. Jag var så upprymd på min arbetsplats, bland mina vänner och familj. Jag ville att alla skulle förstå det jag hade förstått. Jag engagerade mig mer och mer i både facket, i partiet och i SSU.

 

JAG VET INTE HUR MYCKET AV MIN FRITID jag lagt på mitt politiska engagemang. Jag kan heller inte minnas att jag tvivlade i början, jag vara bara så lycklig över att få vara en del i allt det här, alla fantastiska människor, all kunskap jag fick ta del av och såklart allt hopp. Vi skulle vinna val, vi skulle kämpa för socialismen, vi skulle förändra världen!

 

Men sen hände något. Det är svårt att minnas exakt vad eller när, men jag minns att jag allt oftare fick försvara mitt eget parti, och allt oftare kände något slags skam över att kalla mig socialdemokrat. Folk började ifrågasätta varför jag, med mina värderingar, var medlem i partiet. Stod jag bakom allt som partiet gjorde? Hur jag kunde lägga ned så mycket energi på det? Jag började få allt svårare att övertyga mig själv om att det jag gjorde var det bästa jag kunde göra för att få till stånd samhällsförändring. Jag började känna en känsla av hopplöshet och mitt tidigare så brinnande engagemang började mattas av.

 

JAG MINNS BESVIKELSEN jag och så många med mig kände efter Juholt-drevet. Jag minns också den glädje och hoppfullhet vi kände när han tillträde. Jag minns frågan om vinster i välfärden, även där den stora besvikelsen efter partikongressen. Jag hoppades och hoppades att partiet skulle hitta styrkan och modet att stå upp för sina ideal och värderingar, kämpa för frigörelsen av människan. Istället fortsätter man på den redan upptrampade vägen mot mitten, åt höger, medan krympande skaror gräsrötter desperat kämpar ute på gatorna för att övertyga väljarna och försöka vinna valen.

 

Jag har sett så många unga kämpars engagemang dö ut under sin tid i partiet. Jag ser stora problem med den ökande elitismen inom partiet. Det finns stora brister när det kommer till interndemokratin. Jag finner det även djupt problematiskt att allt fler högt uppsatta personer inom partiet lämnar och försvinner rätt in i näringslivet, inte alltför sällan till poster med direkt anknytning till deras tidigare politiska uppdrag. Helt ärligt, hur ska vi kunna förändra samhället om vi inte lever som vi lär?

 

SOCIALDEMOKRATIN ÄR INTE LÄNGRE EN FOLKRÖRELSE. Den är inne på en farlig väg. När inte varje medlems röst längre är lika viktig, utan gräsrötterna blir en supporterklubb som ledningen önskar ha hejandes bakom sig, då är slaget förlorat. Jag må låta hård, men jag kan bara tala utifrån mig själv. Jag är ledsen, jag är besviken, jag hade inte önskat mig det här, men samtidigt kan jag inte längre.

 

Jag har alltid fått höra att det är viktigt att stanna kvar för att ”såna som vi behövs i partiet”. Men jag orkar inte med det resonemanget längre. Jag orkar inte ta kampen mot kapitalismen om det samtidigt innebär en kamp mot mitt eget parti. Jag gör saker jag tror på nu, och jag känner hur jag får mer och mer energi varje dag. Och jag har fler med mig, som också tog det här beslutet.

 

Det finns så oerhört mycket kraft i arbetarrörelsen, genom alla fina människor som är engagerade. Människor som fortfarande tror på och kämpar för en samhällsomdaning. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa människor får möjlighet och utrymme att driva den så viktiga jämlikhetskampen framåt. Och det är bråttom, för det finns mörka krafter i samhället som växer i takt med att arbetarklassens sammanhållning och styrka försvagas. Jag glömmer inte er, mina vänner, som gett mig så mycket under alla år. Fortsätt kämpa, men framför allt, låt ingen vilseleda er på vägen. Kom ihåg att de med makten är ingenting utan er!

 

JAG HAR INTE GETT UPP. Jag kommer ägna varje dag i mitt liv åt att föra kampen vidare för ett jämlikt samhälle. Men från och med nu gör jag det utanför arbetarrörelsen.

 

VERONIKA ENGELMANN

 

 

 

Kerstin Thorvald

 

Under huden

Åsa Linderborg om en författare som trotsade alla tabun

 
 
 
Kerstin Thorvall avled 84 år gammal. ”Ur en magnifik självupptagenhet skapade hon en viktig litteratur som oavlåtligt
 luktar människa”, skriver Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.  Kerstin Thorvall avled 84 år gammal. ”Ur en magnifik självupptagenhet skapade hon en viktig litteratur som oavlåtligt luktar människa”, skriver Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna var den första vuxenboken jag läste. Jag var åtta år och kunde inte låta bli. Den låg på hallbänken hemma hos min moster och den låg på mammas nattduksbord och jag såg, jag kände, hur den satte sig under huden på dem utan att de kunde eller vågade prata med varandra eller någon annan om det de läst, för då hade de varit tvungna att prata om sig själva – samma obarmhärtiga krav ställdes på alla. ”Den är bra”, var allt de sa. ”Ja, den är verkligen bra.”

Anna i den självbiografiska romanen är en 45-årig kvinna som låter sexualiteten vara livets centrifugalkraft. Hon ”behöver inte våldtas”, för hon bjuder ut sig av egen kraft. Bara för att det är roligt, varmt och skönt ”fast man är kvinna och inte ens ung”. Så drabbas hon plötsligt av mammans sippa ögon – mamman hon vill döda med ett strypgrepp – och pappans uppgivna blick. Hon skriver frivilligt in sig på psyk med hopp om att bli normal, vanlig, lagom, men kommer snart hem igen bara för att dra vidare med nya män. ”Stygg dotter. Otrogen hustru. Dålig mor. Motvillig farmor” är Annas facit över sig själv.

Vissa böcker är man för liten för att läsa, menDet mest förbjudna blev senare ett livsavgörande vittnesbörd om att litteraturen får vara privat, uppfordrande och sanningssökande. Att inga ämnen är tabu.

Det mest förbjudna från 1976 är en av Sveriges mest omdebatterade böcker och brukar ofta nämnas som portalen för den bekännelselitteratur som var konsekvensen av sin tids kvinnorörelse. Då glömmer man Sonja Åkesson, för att bara nämna ett exempel, eller Inger Alfvén, som bara några månader senare utkom med Dotter till en dotter. Det förtar dock inte Thorvalls betydelse. I dag har vi en jämn stril av självutlämnande böcker, bloggar och krönikor, men få vågar tillfoga sig själv skamstämpeln som dålig mor.

Kerstin Thorvall gjorde saker kvinnor inte får göra. Manliga genier kan obekymrat vara ”familjelata”, för att citera Ingmar Bergmans ord om sig själv, och slå mynt av det. Kvinnor kan det inte. Uppföljaren Oskuldens död inleds med en dedikation som nästan snuddar vid det manligt koketta – ”Till min äldste son, som jag övergav” – men den som läst Porträtt av ett mycket litet barn, om barnet som kryper och upptäcker världen bortom filten, förstår var orden kostar.

Samtidigt kom Thorvall undan med vissa tvivelaktiga handlingar just för att hon var kvinna. Redan i Det mest förbjudna låter hon läsaren ana en sexturism i Tunisien. På 90-talet skrev hon om sina ”dansresor” till afrikanska västkusten. Jag minns med fasa ett tv-program där hon berättade om en ung afrikan som uppmuntrad tagit sig till Sverige men nu var övergiven på en flyktingförläggning, eftersom hennes intresse hade svalnat. ”Jag pratar med honom ibland i telefon”, sa hon till en programledare som inte hade några följdfrågor. En manlig författare hade aldrig kunnat gå hem med något liknande, men för många fick Thorvall en renässans som feministisk ikon. Andra ursäktade henne med att hon var en tossig gammal kärring.

Thorvalls styrka och svaghet var just att hon gav fan i vad som passade sig. Det gjorde att männen svek henne lika många gånger som hon svek dem. Ensam dam reser ensam är en pregnant titel på ytterligare en självbiografisk roman på samma tema – hon skrev samma bok några gånger för mycket.

Kerstin Thorvall föddes 1925 i Eskilstuna och utbildade sig på Beckmans reklamskola till en modetecknare som elegant och ledigt sammanfattade en kappa eller dräkt med några få penndrag. Så kan även hennes prosa beskrivas. Hon debuterade relativt sent, som 34-åring, med Boken till dig (1959), som vände sig till unga tonårstjejer på ett dittills okänt sätt. Därefter följde en rad böcker för alla åldrar. Hon var även verksam som illustratör av både egnas och andras böcker, såsom Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist och Rasmus (1953).Åsa Linderborg.  Åsa Linderborg.

Med När man skjuter arbetare fick hon 1993 ett nytt genombrott och även en manlig läsekrets. Fördjupningen av uppväxten och föräldrarnas äktenskap är en berättelse där kön och klass vävs samman och som är väl värd sitt Moa Martinson-pris. 2004 fick hon Ivar Lo Johanssons personliga pris och året därpå kom hennes sista bok, Jag är en grön bänk i Paris, ett urval av hennes dikter (red. Göran Greider). Hon var även verksam som kolumnist, bland annat i Aftonbladet.

De som kände Kerstin Thorvall vittnar om en sällsynt stor narcissism. Hon var den duktiga flickan som kom i trotsåldern först som vuxen och lika trotsigt vägrade lämna den. I denna magnifika självupptagenhet föddes en viktig litteratur som oavlåtligt luktar människa.