Barndomsminne

 

NILS KEYLAND
Det är i början på augusti 1939. Roger har börjat höstterminen och denna vackra sensommar eftermiddag är han på väg hem från skolan. Han har lämnat bebyggelsen bakom sig och passerar Harkapott. Harkapott minner om flydda tider, då finnfamiljer sökte sig till Värmland för att odla nya tegar till föda för hungriga familjer. Numera bebos Harkapott bara på sommaren av två stycken damer från någon avlägsen stad. Nedanför Harkapott ligger en vacker gård med ett stort tvåvåningshus. Huset har underbart vackra små fönsterrutor. Roger har aldrig varit inne i fastigheten, men han upplever en känsla av vördnad för den genuint vackra gården. Gården är den finaste i Bjurbäckens by. Även den gården odlades upp en gång av en inflyttad finsk familj. Generation efter generation av nya odalmän från familjen stannade kvar och var hembygden trogen. Familjenamnet, som följde dem från den finska obygden, var Cailainen. Roger visste ingenting om alla dessa förhistoriska fakta. För honom är gårdens namn Där Öste i Bjurbäcken. Ett annat vanligt namn för gården, som Roger lagt på minnet, är Keylandsgården.

Från Harkapott fortsätter Roger sin vandring hemåt och kommer upp på den karja och vindpinade bergsplatån. Där växer bara förkrymta tallar och stormpiskade björkar. Mitt på platån har berget en gång i tiden sjunkit. Sänkan som har uppstått har så småningom växt igen och blivit en mossig myrmark. Då sänkan inte har något utlopp för regnvattnet, blir myren ganska regnmättad vår som höst. Den väg som Roger har valt är bara en stig, men den förkortar avståndet något istället för att ta omvägen förbi Höjda och hästkörvägen. Då Roger kommit nästan över den sankta myren, stannar han till vid en björk som har fått ett regält fäste i marken. Den är en av de större på myren och står till vänster om stigen. Orsaken till att Roger stannar är att en ny fin björkriskrans har bundits och hängts upp på björkstammen. Roger har hört att det är gammelmor på Sunnasjön som varje sommar vid den här tiden, binder upp en ny krans till minne av en man som har avlidit på denna plats.
Den avlidne mannen är värd denna hyllning och hågkomst. Hans namn är Nils Keyland och han är uppväxt på Keylandsgården. Vid denna björk fick han sluta sina dagar och hans oroliga själ kom äntligen till ro. Under sin levnad hade han vandrat många hundra mil genom många finnmarker i sitt sökande efter bruksföremål, som var på väg att försvinna. Detta sökande var hans viktiga bidrag till främst den finska kulturens bevarande. Det var hans studiekamrat och vän, sedermera domprosten i Karlstad, C V Bromander som intresserade Nils Keyland för denna viktiga gärning. År 1902 kom Keyland till Skansen och efterträdde Artur Hazelius, som avlidit ett år tidigare. Nils Keyland blev intendent för Skansens kulturhistoriska samlingar. Han föddes 1867 och dog ensam på myren vid stigen i Bjurbäcken 1924. Han dog som han levat, tyst och försynt utan stora åthävor. Men Skansen och det svenska folket har mycket att tacka honom för. Under många umbäranden och med mycket små kostnader, lyckades Nils Keyland att rädda och bevara många klenoder till eftervärlden. Det var under studietiden i Uppsala, som han ändrade sitt ärvda finska familjenamn Cailainen till Keyland.
Roger lämnar björken och den fina kransen och fortsätter hemåt, Men han funderar över livet och döden. Varför blir allt som har med döden att göra, så svart och dystert tråkigt? Roger minns ett begravningsfölje som passerade Tomta. Det var gammelfar på Sunnasjön som avlidit. Då begravningsföljet åkte förbi, tyckte Roger att det var kusligt med denna kompakta tysnad från alla svartklädda människor. Måste det vara så?

Bjurbäcken Mangskog, har tack vare Fröding och Nils Keyland blivit en välkänd socken. Men tyvärr ligger den på sidan om de stora stråken och vägarna genom Mangskog skulle behöva en ordentlig upprustning. Nils Keyland hörde hemma i Bjurbäcken, där även jag är uppväxt. Jag har tidigare noterat på min Hemsida, att Bjurbäcken i dag är avfolkat och öde. Men det har inte alltid varit så. Jag har sökt uppgifter på Mangskogs Hembyggsförening och finner där följande:"Invandrande finnar bosatte sig och uppodlade Salungen, Håckhöjda, Bjurbäcken och Humsjön. Många ortnamn erinrar än i dag om denna tid, t, ex. Latthaha, Lickolamp, Ripen, Pickalik, Porna, Raiski och Harkapot. Gamla färdevägen norrut från Tobyn till Bjurbäcken kallas ännu finnvägen. Bjurbäcken var under denna tid socknens största hemman. Där påminner nu de många meterhöga stenmurarna och stenhögarna omkring de små åkerlapparna om dem som en gång med svett och möda bröt bygd i dessa stenbundna backsluttningar. Det är bestående monument över den idoghet och seghet, som de första inbyggarna visade i sin hårda kamp för tillvaron."
OBS, att Bjurbäcken var en gång i tiden Mangskogs sockens största hemman! På fyrtiotalet var jag med och arbetade och grävde diken på den väg som fick ersätta den gamla finnvägen, som gick vidare till Ängen och Gräsmark. Den nya vägens sträckning gick över Bjurbäcken västerut till Salungen. Salungen hade också en egen väg som gick söderut genom dalgången till kyrkan i socknen. Salungen var först med sitt skolbygge i Mangskog och följdes några år senare av skolhuset i Bjurbäcken. Det är många tankar som flyger och far då man får läsa om Bjurbäckens storhetstid i förfluten tid, en tid som vi har alla finska nybyggare att tacka för deras idoga slit med att bryta ny mark. Men nödåren i slutet på 1800-talet gjorde att befolkningen i Bjurbäcken minskade avsevärt och Bjurbäcken blev aldrig mera vad den varit.
Då jag växte upp i Bjurbäcken på 1930- 40 talet hade jag ingen aning om dessa odlargärningar. Dess historia fanns inte på skolchemat. Nödåren under 1800-talets sista årtionden gjorde att många vuxna, men även hela familjer utvandrade till det stora landet i väster och Bjurbäckens storhetstid var slut. Därimot utvecklades det övriga Mangskog till att bli en välmående landsbygd, mycket tack vare bättre jordar för bättre skördar. Under 1900-talet återvände många utvandrare med pengar på fickan och blev då kvar i den bördigare delen av socknen. Bjurbäcken hade svårt att bli av med fattigdomsstämpeln. Elektriciteten, med startpunkt globalt i slutet av 1800-talet, kom till Bjurbäcken 1942. Det är denna kontrast som gör att jag känner respekt för alla dessa kvinnor och män som gått före och i stor odlarmöda odlat upp Bjurbäcken, men som idag växer igen alltmer och skogen tar tillbaka sina arialer. 

 Ragnar Blomqvist:

Ludvig Mattson

 

 
 

SÖNDAG 30 JUNI 2013

Vem var Nils Keyland?

 
Kapitel 1. Först låter jag Ludvig Mattson  berätta om Nils Keyland
Från  dagboksanteckningar den 29 maj 1910:  Min vän Nils Keyland är  en av de originellaste människor jag känner- också en av de älskvärdaste. I sitt lilla huserum han rett åt sig borta vid Skeppargatan på Östermalm lever han så gott som en enstöring. Går sålunda aldrig ut, med undantag av den lilla stund på dagen då han går till och från sitt arbete på Skansen och tar sällan emot besök annat än utav sina intimaste vänner. Då man kommer hem till honom finner man honom vanligen liggande i den alltid uppbäddade dragsoffan, halvsovande eller läsande tidningar. Till en början är han litet tyst och reserverad, men sedan det obligatoriska resonemangen om väderleken blivit avslutad och vi kommit in på dagshändelser, börjar han kvickna till och föreslår att vi skall gå ut i köket och koka kaffe. Sedan tidningarnas innehåll blivit vederbörligen ventilerat och kommenterat vid kaffet, föres samtalet så småningom in på den närmaste omgivningen och våra senaste upplevelser och iakttagelser. Då Nils Keyland anser, att vi pratat nog länge, tages harmonikan fatt och man kan nu bereda sig på en längre musikstund,, varunder Lomjansgutens valser omsorgsfullt  spelas från början till slut (dacapo), och möjligen förefintliga nya hemgjorda låtar föredrages. Dessa senare företes i manuskript och jag skriver av dem.
Polska efter Lomjansguten ( Mats Edén spelar):
 
 Härunder brukar Keyland bli upplagd för mat, och det föreslås återigen en tur till köket, där allehanda läckerheter dukas fram: det är smör och bröd och sylta och rädisor och annat matnyttigt. Ibland nubben. Efter supén- kaffe, och så ledes samtalet in på¨det intressanta och outtömliga spörsmålet om "kvinnan", som sedan sysselsätter oss för återstoden av samvaron, vilken brukar utsträckas  fram på småtimmarna. Då jag  i den tidiga morgonväkten  finner lämpligt att bryta upp, följer mig min vän ner till porten, där vi skiljs- för så vitt inte Keyland anser sig böra  göra en liten promenad och följa mig på vägen. Är vädret vackert kan då den "lilla promenaden" utsträckas till Staden inom broarna ( Gammelstan som vi säger) eller någon annan lika avlägsen trakt.Under dessa vandringar studeras arkitekturen  och vart hus på vår väg underkastas en noggrann observation. Då N.K. sett sig trött på husfasaderna och även jag är trött, trycka vi vandras händer och knalla hemåt. Så var samvaron slut.

 Kapitel 2
Jag styrde kosan mot Keylandsgården i Bjurbäcken för att finna ut mer om Nils Keyland.
Att börja med platsen där han slog upp sina ögon första gången kanske skulle säga något om Nils Keyland.. Jag slogs av att platsen var så idyllisk. När jag passerat den gamla konsumbutiken kom jag fram till Keylandsgården. Längre upp på vägen mot Harkaputt gick en man och slådde gräset vid vägkanten med en röjsåg. Till vänster fanns en liten äng nu bevuxen med midsommarblomster.
Man läser ibland att Keyland kom från fattiga förhållanden- men allting är relativt- i Mangskog tillhörde han av gården att döma en av de bättre bemedlade. Det talar det förhållandet att han fick gymnasial utbildning och möjlighet till universitetsstudier också för.Här uppe i Bjurbäcken föddes han 1867 och här uppe dog han 1924. Det som hände däremellan är historia. Han blev en av dem som kom att dokumentera en kultur som höll på att dö. Han berättade om de finska nybyggarnas kultur men också om småböndernas  kultur i allmänhet. Hans forskning gick bl a ut på att skildra hur de båda kulturerna påverkade varandra.

Det sägs att Nils Keyland hade en mycket bred begåvning. Rektorn vid läroverket i Arvika  JGS Borgström sade: Det är sällsynt att träffa en studerande med en så mångsidig begåvning.  Att han hade många olika intressen skymtar man i Ludvig Mattssons beskrivning. Som barn hade han läshuvud men han hade också en god fysik och "kunde roa sina jämnåriga med nästan akrobatisk konstfärdighet" skriver prosten Johan Nyrin i boken Mangskog en sockenbeskrivning. Han insjuknade som vuxen med en hjärtssjukdom  och kände sig ofta dålig skriver Ludvig Mattson men samtidigt hade han också en på ett underligt sätt stark fysik. Han vandrade omkring i Finnmarken med kamera och tillryggalade långa sträckor.
Gården Keylandgården eller  Öst i Gåln  som den hette på Keylands tid är vackert och högt beläget med kanske milsvida utsikt en gång i tiden. Precis ett sådant ställe som det sägs att värmlandsfinnarna ville bosätta sig på. Man undrar om den som får växa upp på ett sådant stället får en vidare blick- i varje fall tycks Nils Keyland ha fått det.
Nils föräldrar Stina och August


Keylands mor  var en kvinna som var resursstark. Hon kom från en granngård Där Öste  i Bjurbäcken. Hennes far beslöt sig för att hon skulle gifta sig med en granne som nyligen blivit änkling och som var mycket äldre. Elisabet Håkansson har skrivit om detta i en Fine Mangen bok. Först blev  den unga Stina arg men gick sedan med på giftet. Den gamle änklingen dog snart och moderna Stina ärvde hans gård. Hon gifte så småningom om sig med Keylands far. Nils hade en bror som var far till Agnes Keyland som jag minns från min barndom, då jag sålde jultidningar till henne. Agnes bodde på en gård i Nedre Fjäll som kallades Klockarmon eller Keylandsgården. Hon donerade mycket till hembygsföreningen då hon dog bl a en hel del foton av Keyland men även möbler från hemmet.
Hur det såg ut inne i Keylands barndomshem kan man se på många av hans foton. Interiörer från gamla tider är tagna just där skriver  Bror Rexed, som hade gården  som sommarbostad och den ägs förmodligen av dennes barn nu. Bror Rexed är ju också en bekant person och är känd som den som genomförde dureformen. Det kom till som av ett misstag har jag hört. Bror Rexed genomförde att man skulle säga du till honom på arbetsplatsen då han blev chef för socialstyrelsen. Det var naturligt för honom som kom från Jösse Härad, där man länge sagt du till alla-hög som låg. Hans reform på arbetsplatsen smittade emellertid av sig på hela Sverige. Kanske var tiden mogen?
Jag kan nog känna in mig i hur det var för Nils Keyland att börja läroverket, att börja på universitetet- det var långt före dureformens tid och det var nog inte alltid lätt. Även om familjen hade en fin gård kanske man hade mindre gott om kontanter. Det var ofta så i många bondehem där man till stor del  hade självhushåll. Under den här tiden hade det börjat att bli lite värde i skogen men det var ändå säkert ett ganska knapert liv han förde under sin studietid och senare. Kanske inte så konstigt att han åkte till USA.

Jag har läst någonstans att man samlade ihop pengar i hemtrakten för att han skulle kunna resa hem. Jag har dock lite svårt att tro att familjen inte hade resurser till biljetten hem. Jag vet att min farmors föräldrar som  hade en liknande gård bekostade ett flertal Amerikabiljetter. Han var sedan sjuk i hemmet en längre tid men skulle så småningom börja med det arbete som skulle göra honom välkänd ,  kanske först och främst värdefull för allas vår kunskap om vår egen historia.
Jag gick upp och hälsade på mannen som slådde längs vägkanten. Det var en trevlig norrman som numera har Harkaputt som "hytte". Han var mycket intresserad av Harkaputts historia och även av Nils Keylands historia. Han berättade att han lagt ned mycket arbete för att rädda Harkaputt som var nedgånget då han köpte det för ett antal år sedan. Jag frågade om platsen där Keylands dog. Det var längs en stig någon kilometer bort och det var ganska "blött". Jag fick avstå från att titta till platsen. Slutligen tog han ett foto av mig framför en speciell sten, men jag förstod inte riktigt vad det var för sten, men nu förstår jag att det är den sten Keyland sitter på ovanstående bild. Man kan på bilden få en aning om den utsikt som Keyland hade då han växte upp. 
 
Ragnar Blomqvist: "Jag frågade om platsen där Keylands dog. Det var längs en stig någon kilometer bort och det var ganska "blött". Mitt minne av stigen är att avståndet efter stigen från Harkaputt till platsen där Nils Keyland avlider, knappast är mycket mera än några hundratal meter. Men jag skall kolla upp detta, ifall att mitt minne sviker mig.

Nils Keyland från Mangskogs Hembyggdsförening

 

NILS KEYLAND 28/3-1867 - 7/7-1924

 

I Mangskog vistades runt 1890 Gustaf Fröding, som dessutom bodde hos sin släkting komminister Warodell i Prästgården 1889 - 1890. På samma sida av sjön som Fröding företog sina vandringar bodde författaren Tage Aurell till sin död 1976. Dessa båda är väl de som turisten först hör nämnas i samband med Mangskog.

Men för ortsborna kommer ingen av dessa ens i närheten av Nils Keylands anseende. Med jämna mellanrum föreslås en minnessten över denne fantastiska hembygdsforskare, problemet är alltid var man skall sätta den. Hans hemtrakt Bjurbäcken är numera helt avfolkad, det är bara en tidsfråga när vägverket helt låter vägen växa igen. Att sätta en minnessten nere i bygden anses väl inte heller särskilt passande, Keyland hörde ju skogen och finnarna till. Hans gravsten vid Mangskogs kyrka vårdas dock extra noga, och får då och då en upputsning av hembygdsföreningen.  

Nils Keyland var född Östigårn i Bjurbäcken i Mangskog, som den yngste av sex syskon. Hemmet var en stor bondgård, men ekonomiska tillgångar i form av kontanter saknades som på de flesta andra gårdar. Fadern Nils Olsson hade sina rötter i Stenserud i Gräsmark. Modern Stina Andersdotter var av finska släkten Cailan, ett namn som Nils försvenskade till Keyland. Modern var f.ö. också av släkterna Lajoinen, Jurmoinen och Manninen, samtliga Mangskog. Som en kuriositet kan nämnas att Nils mor Stina först var gift med en man som var 47 år äldre än henne. Han hette Anders Ersson och föddes 1773, och var således 96 år äldre än Nils Keyland. Hans strävan efter ättlingar var en fåfäng uppgift. När han gifte sig med Stina var det hans 4:e äktenskap, när hans andra hustru skulle föda dog både hon och barnet vid förlossningen. Med Stina fick Anders Inga Maria, Nils Keylands äldsta syster. Hon föddes 1843, Anders dog året därpå och Inga Maria blev bara 4 år gammal.  

Nils var aldrig gift, han fick heller inte några barn. Ingen av hans syskon var särskilt produktiva, endast systern Kerstin fick en son som levde till vuxen ålder. Han försvann dock så småningom till Amerika. Nils Keyland visade tidigt stor begåvning, han hade "läshuvud" som man sade. Det var få bondsöner förunnat att studera, men Nils blev ett undantag. Hans mor var en mycket barsk kvinna, som inte väjde för vare sig karlar eller överhet av annat slag, kanske låg hon bakom att Nils fick studera. Nils skrevs som överårig in i Arvika läroverk, efter examen där blev det studentexamen i Karlstad 1888. 1890 tog han en fil. kand. examen vid universitetet i Uppsala.

Nils ville bli lärare, och emigrerade därför till Amerika för att studera vidare. Han levde där i största fattigdom, och var ett tag lärare vid Hope Academy i Moorhead, med ämnena franska och latin. Hans hälsa var redan nu vacklande, han var fysiskt en mycket svag person. Tidvis var han nära svältgränsen och hans kropp for mycket illa. Hans dåliga tillstånd framkom i breven hem till Bjurbäcken, och man insåg snart att han måste hem. Pengar till biljett fanns dock inte, men efter ett förslag av skolkamraten domprosten Bromander till Hazelius i Stockholm ordnades med en insamlingslista. Sockenborna i Mangskog var framsynta och kanske stolta över Nils Keylands kunnighet, så efter en insamling fanns pengar nog för hemresan. Keyland var också en försynt och fin människa, vilket säkert uppskattades av ortsbor och grannar.  

 

 

 

Nils Keyland och en av kompisarna - bygdeoriginalet Jan ve Dammen.

 

I och med hemkomsten till Sverige fick Keylands intresse för folklivsforskning blomma ut. Han specialiserade sig därvid på finnbygderna, och finnarnas sätt att leva. I och med detta kom han i kontakt med Artur Hazelius i Stockholm, som 1873 hade öppnat ett etnografiskt museum i Stockholm, som sedermera blev Nordiska museet och Skansen. Keyland fick uppdraget att samla in värmlands - finska traditioner, något som han gick in för med själ och hjärta. Från juli 1898 och fem månader framåt avverkade han 300 mil, mestadels till fots. Han avverkade en rad finnsocknar - Mangskog, Gunnarskog, Bogen, Gräsmark, Lekvattnet, Östmark, Nyskoga, Finnskoga, Dalby, Vitsand och Fryksände. På dagarna pratade han med fattiga finnättlingar, och samlade föremål. På nätterna gjorde han anteckningar och skisser med ritningar och inredningar i finnstugorna.  Men framförallt samlade han in gamla föremål. Han reste runt i de gamla finnbygderna och dammsög uthusen på allt från linberedningsverktyg till hästfordon. Tågsätt efter tågsätt anlände till Skansen med allehanda föremål med finsk anknytning, bl.a. rökstugubastun från Lekvattnet. På efterhand uppstod på många håll kritik mot hans förfarande - man befarade att landsorten skulle tömmas på sina historiska föremål, placeringen i Stockholm ansågs väl inte gynna hembygdsmuseerna runt om i landet. De flesta av oss hembygdsvänner instämmer säkert i detta, alltför många hus har flyttats från sina ursprungliga byggplatser - att finna ett finnpörte från Lekvattnet 50 meter från järnvägen i Arvika känns ibland som att möta en ko på Sergels torg i Stockholm. Men hade inte Keyland tillvaratagit alla dessa redskap och andra föremål så hade de säkert förvandlats till ved, därom råder inget tvivel. Man hade inte på den tiden samma syn på gamla föremål och dess historia som vi nu har.  

Keyland hade en mångsidig begåvning, fotograferandet var en av dem. Han registrerade med kamera och penna jakt, fiske, kolning, tjärbränning, julseder och kosthåll. Med boken "Folkliv i Värmlands finnmarker" åstadkom han en slags uppslagsbok om finnkulturen, hans fotografier i boken är historiska och används i alla sammanhang där finnkulturen behandlas. Mat var ett av hans stora ämnen, han gjorde tjocka kokböcker med finska recept. Vid Skansen lagade han finsk mat, visade stugorna och berättade finnskogshistorier. Han var en skicklig fiolspelare, och samlade in folkmusik efter gehör.  Han tog aldrig lektioner i musik. Keyland var också en skicklig matematiker, och en begåvad poet.  

1906 blev han amanuens vid Nordiska museet, och chef för Skansens kulturhistoriska avdelning. 1912 valdes han till intendent vid museets historiska avdelning. Han bodde i Stockholm, men besökte sin hembygd så fort tillfälle gavs. Vid ett sådant besök, i början av juli 1924, tog han en skogspromenad. Hans bräckliga hälsa gjorde att han satte sig att vila på en sten, det var den 6 juli. Just då togs det sista fotografiet av Nils Keyland. Vid en fisketur dagen efter föll han död ner, i markerna ovanför sitt hem. Om man som mangskoging idag gör ett besök vid Nordiska museet – och därtill nämner att man är släkt med Nils Keyland - så kan man förvänta sig en mycket god service och ett extra trevligt bemötande. Detta säger väl en hel del om Keylands betydelse.

 

Kenneth Larsson

 

Hallå Ragnar,
Då har det mesta fallit på plats för Minnesstenen och här kommer en uppdatering. Det ser ut som följande;
Värmlands Museum och Torsby kommun har i samarbete med oss i Hembygdsföreningen upprättat en liten vandringsled mellan Karmenkynna och Finnskogcentrum. Projektet påbörjades 2015 och den går genom kulturlandskapet och har olika skogsfinska detaljer och information längs vägen.
Jag har nu fått dom att dra om sista delen av denna led, så att den delar sej vid Karmenkynna och en stig leder då fram till Keylandstenen.

Placering,
När man kör upp till Karmenkynna ligger en hittils outnyttjad skogsdunge på vänster hand som tillhör Hembygdsgården. Den är droppformad och längst fram i spetsen finns en perfekt plats för Minnesstenen. Dungen (Som blir en del av leden och Hembygdsgården.) blir en lövskogsdunge och längst fram i spetsen sparas 3 stora tallar som står i en triangel.
Det rinner en liten bäck förbi där och det ligger ett stenblock i anslutning till detta.
Jag tycker det ger en fin inramning för minnesstenen och den blir det första man ser när man kommer till Karmenkynna.
Kommunen har ett skogsarbetar-lag där just nu som tar bort de träd som skall bort och drar om det sista av leden.
Vi kunde förstås ha placerat Minnesstenen längre in på Karmenkynna, men jag anser att den där skulle ha drunknat bland allt det andra.
Nils Keyland var ju en "vandrare av rang" och flera med mej tycker han passar bland lite träd, stenar och vattendrag.
Det hela får nu en prägel av minneslund och jag tycker det känns bra.
Övrigt material och samkörning,
Jag har från Skansen i Stockholm fått tillgång till en del brevkorresspondans mellan Keyland och dåvarande chef på Skansen, (Runt år 1900.) där Keylands arbete och vandringar i sitt arbete med att bygga upp Finngården på Skansen finns med. Bla Lekvattnet står med. Tänkte vi kunde plocka ur lite info därifrån i samband med invigningen.

Finnskogcentrum har förstorade fotografier från Keyland & Mattssons vandringar och en hel del bokmaterial. Dom är gärna delaktiga med fokus på Keyland i samband med invigningen.
En kvinna på nordiska Museet håller på med ett ganska omfattande arbete om Keyland, men vi vet inte när detta blir klart. Om det hinns före en invigning kanhända vi kan få del av det.
Datum,
Då återstår bara datum och detaljer för själva invigningen. Jag skulle åxå gärna vilja att du kommer upp och tittar på platsen så kan jag beskriva närmare hur det hela blir. Och även få veta av dej hur du önskar invigningen, mm.
Jag vill åxå ta kontakt med Bäckmans Sten för att kolla lite detaljer för deras transport och montering.
1 juni,
Den 1:a juni invigs leden med politiker och besök av diverse folk. Vi är alla rätt upptagna fram tills dess, och det passar bra att inviga stenen senare. Annars drunknar de olika sakerna lätt i varandra.
OK, det var det hela. Beklagar att du inte hört så mycket från mej på sistonde, men jag jobbar alla vakna timmar och det har varit mycket på alla fronter. Men nu faller bitarna på plats.
Mejla mej förslag på datum när du kan komma upp, så tar vi detaljerna då.
Mvh,
Jo
Lekvattnets Hembygdsförening.
 
Ragnar Blomqvist: 

 Hej, lite info


I dag fick jag ett samtal från Bäckmans Stenhuggeri ang Minnesstenen. De undrade om texten skall skrivas i guld! Svart skulle inte göra sig så bra och då stod valet mellan guld och den vita färgen. Priset detsamma. Jag valde vitt. Guldet passar inte i sammanhanget. Nils Keyland är värd så mycket mer. Söker ett foto där Nils Keyland sitter på en gråsten och vilar sig. En passande bild på en man på vandring.

 

 

 

2016-05-31 20:00 skrev Ragnar Blomqvist:

Hej! I morgon inviger Ni leden mellan Karmenkynna och det nya Finncentrat.- Skulle det inre vara på sin plats att kalla leden Keylandsstigen eller Nils Keylands Stig? Nils Keyland fanns ju med under de första två åren på Karmenkynna tillsammans med Ludvig Mattson. Det är L M som har tagit foto av N K där han sitter på stenen. Kortet taget samma dag som han avled i Bjurbäcken. Detta har L M son Anders bekräftat.- Lycka till i morgon!
MVH Ragnar

Hallå Ragnar,

Inget dåligt namnförslag och det kan kanske brukas på den gren av stigen som leder till Minnesstenen. Jag skall ta upp förslaget i styrelsen.
Namnet på "huvudleden" är bestämt sedan länge av den arbetsgrupp som jobbat med projektet, bestående av representanter från Värmlands Museum, Torsby kommun och Hembygdsföreningen. Namnet är Karmenpolkku.

Invigningen gick för övrigt bra och kommunalrådet klippte ett flätat band av björkris. Sen vandrade ca 50 skolbarn + en grupp vuxna iväg.

Lev väl,

Jo

Ragnar Blomqvist:

Rapport från Karmenkynna 1
Så gled då den angenäma dagen snabbt förbi och Nils Keylands namn är präntat i sten. Kanske att Nils Keyland i en framtid skall slippa att känna sig som den glömde vandraren!
Efter invigningen av minnesstenen, gick vi vandringsleden som går mellan Finnskogscentret och Karmenkynna. Även om leden ännu inte är helt klar, torde den bli ett uppskattat turistmål.
Jag uppskattade bäst ändå den lilla stigen som lämnar leden för att fortsätta ned till Minneslunden, där minnesstenen finns. Jag har fått sätta namn på denna stig och valet av namn var lätt: Stigen skall heta Nils Keylands stig! Då skyltarna kommer på plats blir detta ytterligare en bekräftelse på Nils Keylands storhet.'

Karmenkynna, rapport 2
En rapport speciellt till Er som inte hade möjlighet att närvara vid invigningen-
Hembygdsföreningens ordf. Jo Husmo öppnade upp och hälsade alla välkomna och förklarade varför vi hade samlats. Därefter spelade Tanja Kortelainen en melodi på sitt musikinstrument. Byggnadsantikvarie Monica Björklund från Finnskogscentrum gav sin syn på samarbetet med Karmenkynna. Tanja Kortelainen spelade och sjöng sången Jag vill tacka livet, en sång som gick hem hos åhörarna. Sedan blev det Anders Mattsons tur att låta täckelset falla och den vackra minnesstenen fick komma fram i ljuset. Som avslutning avrundade Jo Husmo och tackade deltagarna för visat intresse. En alltigenom lyckad dag!

Karmenkynna, rapport 3
Här kommer en avslutningsrapport med några extra kommentarer kring invigningen av minnesstenen. Först av allt, tack alla för att Ni kom och delade denna dag med mig och min familj! Vi blev kanske inte så många trots allt och intresset från kommun och pressmedia blev helt obefintligt. Jag hade tipsat både TV och Aftonbladet och Nordiska Museet, där Nils Keyland hade ansvaret för verksamheten en tid, men inte en rörelse därifrån, ett lyckönskningstelegram till Karmenkynna hade varit på sin plats! Jag vet att Nordiska Museet visste om, att invigningen skulle äga rum.
En annan sak som jag missade, nämligen att samla den lilla skara som har övervintrat trots Bjurbäckens ödeläggelse. Ett foto av dem hade varit lyckat. Men jag tar mig friheten att namnge dem här. Det blir då mina båda systrar Ruth och Ingrid samt Inga-Lill Sjöqvist och hennes mamma och faster. Anders Mattson hör också till denna skara då även han har bott i Bjurbäcken. Tillsammans med mig är vi då sju personer, de enda människor som jag känner från Bjurbäcken och ingen, absolut ingen finns längre kvar i Bjurbäckens By, som en gång i tiden var Mangskogs sockens största by! Kapitalismen har åstadkommit något som pesten gjorde för några århundraden sedan, nämligen att lägga hela byar för fäfot.
I rapport nr 2 skrev jag inte något om mitt inhopp i invigningen som låg helt utanför programmet. Jag kände att jag måste säga något och berätta varför stenen kom på plats och jag uppfattade att det togs emot välvilligt. Kanske min blyghet från barndomen har försvunnit och jag kan börja ta till mig rådet jag fick på FB, att inte låta andra förminska en själv.

 

På hembygdsgården Karmenkynna i Lekvattnet invigdes idag en minnessten till hyllning av Nils Keyland.

Stenen har rests på initiativ av från Lekvattnet bördige Ragnar Blomqvist. Han bodde nära Nils Keyland i Mangskog, och träffade honom ofta under sin barndom. På väg till skolan gick han sen, förbi den kransprydda plats där Nils Kelyland gick bort. Att Lekvattnet blev den önskade platsen för stenen säger Ragnar är att det är här han har sina rötter och är född. Det kändes rätt med Lekvattnet.

 

Vid invigningen spelade Tanja Kortelainen kantele magiskt vackert och JO Husmo, ordförande i Lekvattnets hembygdförening, Monica Björklund, Torsby Finnskogscentrum och Anders Mattson invigningstalade.
Anders Mattson är son till Lundvig Mattson, som fotograferade och tecknade vid Keylands dokumentationsresor på Finnskogen. 
Stunden och invigningen var full av stämning och vördnad för Nils Keyland som för 118 år sedan på uppdrag av Artur Hazelius och Nordiska museet började göra sina många resor på Finnskogen i för att dokumentera och samla föremål om den finska kulturen.

TILL MINNE AV NILS KEYLAND

Torsby Finnskogscentrum 25 juni 2016

På hembygdsgården Karmenkynna i Lekvattnet invigdes idag en minnessten till hyllning av Nils Keyland.

Sten har rests på initiativ av från Lekvattnet bördige Ragnar Blomqvist. Han bodde nära Nils Keyland i Mangskog, och träffade honom ofta under sin barndom. På väg till skolan gick han sen, förbi den kransprydda plats där Nils Kelyland gick bort. Att Lekvattnet blev den önskade platsen för stenen säger Ragnar är att det är här han har sina rötter och är född. Det kändes rätt med Lekvattnet.

Vid invigningen spelade Tanja Kortelainen kantele magiskt vackert och JO Husmo, ordförande i Lekvattnets hembygdförening, Monica Björklund, Torsby Finnskogscentrum och Anders Mattson invigningstalade.
Anders Mattson är son till Lundvig Mattson, som fotograferade och tecknade vid Keylands dokumentationsresor på Finnskogen. 
Stunden och invigningen var full av stämning och vördnad för Nils Keyland som för 118 år sedan på uppdrag av Artur Hazelius och Nordiska museet började göra sina många resor på Finnskogen i för att dokumentera och samla föremål om den finska kulturen.

Torsby Finnskogscentrums foto.
Torsby Finnskogscentrums foto.
Torsby Finnskogscentrums foto.
Torsby Finnskogscentrums foto.