Historik om Mangskog

Texten är hämtad från bokverket "Sveriges bebyggelse" 1963 av Sigurd Erixon, med välvilligt tillstånd av hans efterlevande.


Mangskogs socken av hemmansägare Olof Olsson

Mangskog, som är beläget i Jösse härads nordöstligaste hörn, ligger genom de höga berghöjderna runt sockengränserna avskilt från sina grannsocknar, i väster Gunnarskog och Arvika, i söder och öster Brunskog samt i nordost och nord Sunne och Gräsmark. Genom sitt läge, genom närheten till Fryksdalen och ett tidigare inslag av finsk befolkning har Mangskogsbygden och dess befolkning fått en särprägel, särskilt beträffande dialekt, sedvänjor och bruk, som dock nu tyvärr är på väg att försvinna på grund av förbättrade kommunikationer med angränsande bygder och genom radions och televisionens tillkomst.

Mangskogs totala areal är 135,16 kvkm, varav skogsmarken utgöres av 11.617 hektar, åkerarealen av 984 hektar, sjöar och vattendrag av 868,1 hektar. Av åkerarealen är så gott som alla torp i skogsbygden nu åter skogsmark, huvudsakligen beroende på avfolkning av dessa områden. Av sjöarna är Mangen i socknens centrum den största. Den omges av socknens största öppna bygd, där troligen också den första bebyggelsen ägde rum. I norra delen av den långsträckta dalgången, där byarna Fjäll, Slobyn och Salungen är belägna, ligger den långsmala Salungssjön och uppe på bergen på gränsen mot Arvika och Gunnarskog den vackra källsjön Örvattnet samt Långvattnet, vilka båda har sin avrinnelse till de båda sjöarna nere i Mangskog. Längst uppe i nordöst ligger Humsjön, vilken rinner ner till Flyttjärnen och därifrån genom en liten forsande älv, som rinner ut i Mangen.

Av de höga skogs- och bergshöjder som omger Mangskog må nämnas Högfjällshöjden väster om den gamla finnbyn Håckhöjda. Högfjällshöjden är Jösse härads högsta punkt, 382,6 m över havet. Denna höjdpunkt erbjuder besökaren en storslagen utsikt åt alla väderstreck. På en berghäll där och vid en ödegård nedanför denna höjdpunkt finns årtal inhuggna, vilka tyder på en mycket tidig bebyggelse.

Enligt 1540 års jordebok fanns i Mangskog 5 skattebönder bosatta i Åstenäs, Grytterud, Gylterud, Fjäll och Slobyn. Brokerud, som är beläget vid sjön Mangen, är omnämnt i gamla handlingar från medeltiden. Efter dessa nämnes i jordeboken år 1564 Tobyn och Takene. Invandrande finnar bosatte sig och uppodlade Salungen, Håckhöjda, Bjurbäcken och Humsjön. Många ortnamn erinrar än i dag om denna tid, t, ex. Latthaha, Lickolamp, Ripen, Pickalik, Porna, Raiski och Harkapot. Gamla färdevägen norrut från Tobyn till Bjurbäcken kallas ännu finnvägen. Bjurbäcken var under denna tid socknens största hemman. Där påminner nu de många meterhöga stenmurarna och stenhögarna omkring de små åkerlapparna om dem som en gång med svett och möda bröt bygd i dessa stenbundna backsluttningar. Det är bestående monument över den idoghet och seghet, som de första inbyggarna visade i sin hårda kamp för tillvaron.

Vid 1700-talets början var folkmängden i Mangskog omkring 400 personer, varav hälften finnar. Från denna tid ökade invånarantalet i rask takt och var på 1870-talet uppe i ca 2.500 personer. När järnhanteringen började blomstra i Värmland under 1700-talet, blev många vallonättlingar bofasta även i västra Värmland, där vattenfallen utnyttjades för driften. av stångjärnshammare. Även Mangskog fick sitt järnbruk år 1761, då Reinholdsfors anlades vid sjön Mangens utlopp i Åstenäs. Bland Mangskogs nuvarande befolkning kan många särdrag spåras beträffande utseende och kynne, som tydligen härleder sig från inblandningen av finnar och valloner, som under detta tidsskede blev bofasta i socknen.

Genom emigrationen, huvudsakligen till Amerika, som började ta fart efter nödåren 1867-68, började folkmängden minska och utgjorde vid sekelskiftet 1.725 personer. Under åren fram till 1920 utvandrade 1.350 sockenbor enbart till Amerika. Av dessa återvände ca 200 personer till Mangskog och bosatte sig där. Det var från skogsbygderna i socknens utkanter, där åkertegarna var små och endast kunde ge en mager och ringa utkomst, som utvandringen var störst. Från några skogstorp reste hela familjer på 6-7 personer. På dessa ställen har skogen nu nästan helt återtagit sitt välde; sålunda är Humsjötorp, där ett tjugotal familjer var bosatta, helt avfolkat. Folkmängdssiffrorna har mer eller mindre sjunkit även under de senaste åren - år 1925 var det 1.295 och år 1950: 1.051 personer - men visar vid de två senaste årsskiftena samma siffror, 973 personer, vilket kan tyda på att avfolkningen stagnerat.

Till 1800-talets början var bostäderna i regel låga och långsträckta envåningshus av timmer med ett rum och kök. De små torpstugorna i skogsbackarna bestod vanligen av bara ett rum med öppen spis och bakugn. Några av dessa finns ännu kvar. I Åstenäs står på sin ursprungliga plats en liten stuga innehållande ett enda rum, där en familj om 7 personer haft sitt hem. Omkring 1830-talet började man uppföra de för Mangskogsbygden karakteristiska tvåvåningsstugorna med inbyggd förstuga och kök samt där bredvid ett enda stort rum. Andra våningen inrymde oftast en mindre kammare och ett stort rum, kallat nattstuga. Alla byggnader var då ofärgade, men efter år 1850 började mangskogingar, som på hemväg från timmerkörning i Norrland passerade genom Dalarna, att därifrån köpa med sig hem rödfärg, och snart blev det allmänt bruk i hela bygden att rödfärga stugorna. Efter sekelskiftet började det bli modernt med verandor. Nästan alla bostadsbyggnader blev prydda med sådana, vilka utsmyckades med allehanda lövsågningsprydnader, som uttryckte en verklig "snickarglädje". 

På många ställen blev det t. o. m. glasverandor, vilket ansågs som tecken på ägarens stora välstånd. I början av 1900-talet ändrades i någon mån byggnadsstilen på nyuppförda bostadsbyggnader. De traditionella tvåvåningsstugorna blev ersatta av bostäder i en och en halv våning, de flesta försedda med frontespis. Under 1950-talet har de moderna enplansbyggnaderna blivit allt mer vanliga. De flesta bostäder är nu utrustade med alla moderniteter; även oljeeldning blir mer och mer allmän. De nybyggnader, som tillkommit under de senaste åren, är i regel uppförda invid huvudvägarna eller i närheten av sjöar och vattendrag. Den tidigare bebyggelsen i rena skogsbygden är nu ett minne blott. Under det senaste seklet har också stora förändringar skett beträffande ekonomibyggnaderna. För hundra år sedan fanns på snart sagt varje bondgård både smedja och bastubyggnad, vanligtvis uppförda av timmer. Nu har dessa små byggnader försvunnit och ersatts av garage, ett eller flera på varje gård och på mänga ställen sammanbyggda med bostadshuset. Från 1920-talet har bygdens bilbestånd varit på snabb och stadig tillväxt.

Mangskog, där nu skogsbruket är den dominerande näringen, var förr en mera utpräglad jordbruksbygd med tyngdpunkten lagd på boskapsskötsel, jakt och fiske. De viktigaste sädesslagen var havre och råg, som till stor del odlades på svedjeland i skogen, där sedan boskapen fick ett fint sommarbete. På nybruten åkermark odlades merendels potatis, som där blev av bästa kvalite. De vetesorter, som fanns fram till 1920-talet, kunde på grund av sen mognad ej odlas i Mangskog. Under senare år har även vetet odlats med gott resultat och delvis utträngt rågen. Jordbruket i Mangskog har under de senaste 50 åren genomgått en revolutionerande omdaning. Rationaliseringen av brukningsmetoderna genom maskinernas hjälp, den större förståelsen för värdet av effektiv dränering av åkerjorden m. m. har bidragit till bättre skörderesultat, trots att en mängd mindre brukningsdelar åter blivit skogsmark och åkerarealen därför minskat under de senaste åren. Vid sekelskiftet var jordbruksmaskiner ett tämligen okänt begrepp i våra trakter: endast ett fåtal slåttermaskiner var i bruk. Allt arbete skulle då utföras för hand, både höslåtter och skörd av stråsäd, då en man hanterade lien och kvinnorna band ihop säden i kärvar. Att säden till största delen tröskades med slaga på logen, där den sedan rensades genom att kastas för hand för att befrias från agnar, var ett allmänt bruk. Nu gör skördetröskorna sitt segertåg även i denna bygd, och med traktorernas hjälp utföres på kort tid andra arbeten, som förr tog dagar och veckor.

En väsentlig rationalisering beträffande boskapsskötseln har även inträffat under de senaste årtiondena. Genom mjölkmaskinernas tillkomst underlättas mjölkningen. Bättre utfodring har förbättrat det ekonomiska utbytet både vad beträffar mjölkproduktion och slaktdjur. Mjölken transporteras med bil till mejeriet i Arvika. Det är därför nu helt andra förutsättningar för utövarna av jordbruksyrket än förr, då lönsamheten var ringa och inga ordnade avsättningsmöjligheter fanns. Så samlade Magnus Eliasson i Humsjön på sin tid smörbyttorna i bygden, som han sedan med hästskjuts körde till Kristiania (nuvarande Oslo), där han bytte bort smöret mot tobak och matvaror. Förutom möjligheten att sälja slaktdjuren till slakteriet i Arvika finns i Mangskog även ett fullt modernt slakteri uppe i Salungen. Detta, som är i privat ägo, har en ganska stor omsättning trots sitt läge i rena skogsbygden.

Skogsbruket var i forna dagar av ringa betydenhet även i denna bygd. Skogen utnyttjades då endast till husbehovsbränsle samt virke till byggnader och husgeråd. Sedan kom med de invandrande finnarna svedjebruket, och med järnbrukens tillkomst började skogen ge något bättre inkomst genom kolvedshuggning och tillverkningen av träkol. Innan sågverken kommit riktigt igång, var detta enda utbytet av skogshanteringen. En särpräglad bild från den tidens vinterdagar i Mangskog var de långa raderna av kolryssar utefter vägarna ned till kolmottagningsplatserna vid Värmeln. Sedan träindustrin kommit riktigt igång, blev det även här avsättning på timmer och massaved. 

Då ingen flottled fanns från Mangskog, anlade Jössefors Aktiebolag, som då ägde en stor del av skogsfastigheterna i norra Mangskog, en 11 km lång linbana för virkestransport mellan sjön Mangen och Gunnern i Gunnarskog. Denna var då Skandinaviens längsta linbana. Den nedmonterades när det blev allmän flottled söderut till sjön Värmeln i Brunskog. I och med de ökade inkomsterna av skogsbruket har de små jordbruken i skogsbygden blivit färre år för år. Nu har skogen återerövrat det mesta av den mark, som våra förfäder brutit upp. Av de sågverk, som tidigare fanns i Mangskog, finns nu blott en fullt modern sågindustri kvar. Brunskogs skolstyrelse började för några år sedan anordna skogsbetonade fortsättningsskolekurser, och då tillfälle yppade sig, inköpte kommunen för detta ändamål Lundsholms herrgård vid sjön Mangen, där nu en ändamålsenlig skogsbruksskola inrättats. Skogskurser pågår där nära nog året runt, delvis i Skogsvårdsstyrelsens regi.

Vägarna var förr dåliga och på många ställen nästan obefintliga. Från Edane station gick en väg genom Mangskog norrut till Fryksdalen och var den enda förbindelseled med omgivande bygder, som kunde trafikeras med större fordon. Däremot fanns överallt gångstigar, som genomkorsade skogarna mellan byar och torpstugor. Landsvägen genom Mangskog hade ingen större trafikfrekvens på den tiden, men i riksnätet av gästgivargårdar och skjutsstationer fanns även en sådan i Tobyn, vilken stod till förfogande för resenärer som behövde logi och skjuts. Att vägen var av mycket dålig beskaffenhet och liknade en berg- och dalbana, var väl anledningen till att kommunalstämman så sent som år 1914 ej vågade medge, att automobil fick framföras på nämnda väg, då det ansågs, att detta skulle innebära allt för stor risk för mötande hästskjutsar.

En enda plats på denna gamla landsväg må omnämnas. Korsvägen, där gamla vägen Salungen-Grytterud korsar "huvudleden" i Grytterud, benämndes på sin tid av landshövding Axel Westling "Sveriges mest omtalade vägskäl". På initiativ av Mangskogs hembygdsförening är en minnessten rest på denna plats, där förr ungdomen i bygden brukade samlas till lek och dans om helgdagskvällarna. Gustaf Fröding gästade i slutet av 1880-talet sina släktingar i Mangskogs prästgård, där han en tid var bosatt. Han brukade i sällskap med prästgårdsungdomarna ibland promenera till vägskälet för att se på hur ortens ungdom roade sig där till tonerna av bälgaspel och fiol. Där fick den store skalden impulserna till den odödliga dikten "Det var dans bort i vägen på lördagsnatten". I Mangskog finns ett flertal Frödingsminnen, och platser i socken är nämnda i några av skaldens mest kända dikter.

Inte heller nu leder någon modern autostrada genom Mangskog. De gamla, slitna vägarna genom socknen finns kvar. Huvudvägen, som är närmaste förbindelseled söderut till Arvika och norrut mot Sunne, i vilka två samhällen mangskogsborna skaffar de förnödenheter, som ej finns i bygdens egna butiker, har i stort sett sin ursprungliga struktur och sträckning. Under de senaste 40 åren har vissa sträckor av denna väg söderut från Mangskog blivit ombyggda, men ännu är vägen kurvig och saknar beläggning, varför den ej håller för den allt tyngre trafiken. Numera går så gott som alla virkestransporter från Mangskog landsvägsledes, vilket väsentligt ökar påfrestningen och kräver bättre och bredare vägar. Mangskogsvägens sträckning norrut mot Gräsmark och Sunne är den ursprungliga, smala, krokiga och backiga väg, som våra förfäder använde på sina färder. Vägmyndigheterna har dock nu beslutat om nybyggnad av sträckan Grytterud-Tobyn, som skall verkställas under de närmaste åren. Från Grytterud går genom dalgången norrut till Salungen och Treskog i Gunnarskog en yngre väg, som blev färdigställd på 1930-talet. Från Mangskogs kyrka söderut till Slorud i Brunskog, där den anslutes till riksväg 61, går den gamla vägen genom naturskönt landskap på östra stranden av sjön Mangen. Denna väg ombyggdes strax före sekelskiftet och är därför ej lämpad för nutida krav, smal och krokig som den är. Ombyggnad är även här beslutad. Genom att denna vägsträckning erbjuder resenären många vackra utblickar och landskapsbilder, har den blivit en omtyckt turistled. I dess omgivning har också flera konstnärer blivit bofasta. Bl. a. ligger den kände författaren Tage Aurells vackra hem i Lövnäs. På senare år har andra vägförbindelser med angränsande bygder tillkommit genom de många skogsbilvägarna, som snart sagt i alla väderstreck sammanbinder Mangskog med grannsocknarna. Flera av dessa vägar går genom intressanta och vackra trakter, som förr var isolerade, och har därför blivit mycket frekventerade turistleder. Samtidigt är de givetvis viktiga utfartsvägar för skogens produkter.

På 1920-talet fick Mangskog sina två första busslinjer till Arvika, och några år senare öppnades busslinjen Arvika-Sunne-Munkfors, vilken gick genom Mangskog, som därigenom fick fina förbindelser både norr- och söderut. Som på många andra håll har på senare år betydande indragningar i busstrafiken inträffat, varför nu förbindelsen med Sunne är sämre, vilket mest drabbar befolkningen i norra delarna av socknen.

Postgången sköttes i forna tider om av tjänstgörande prästen i Mangskog, vilken då var bosatt i Brunskog, som var moderförsamlingen på den tiden. Då fick mangskogsborna sin post bara en gång i veckan. Senare, då en särskild postiljon med hästskjuts ombesörjde posttransporterna, blev det snart post tre gånger i veckan, och efter övergången till biltransporterad postgång på 1920-talet är det daglig post, som nu med buss transporteras till Mangskog direkt från Arvika. Poststationen i Mangskog har för varje år ökat sin omsättning. Detta gäller även antalet postprenumeranter på tidningar, och bland de dagliga tidningarna är det Nya Wermlands-Tidningen, som har den största spridningen inom socknen.

På grund av de ständigt återkommande krigen under 1600- och 1700-talen med uppbåd av alla unga och arbetsföra män samt hårda pålagor och skatter, rådde bland allmogen givetvis stor fattigdom. De små åkerlapparna och det primitiva sätt, varpå jordbruket bedrevs, lämnade nog det minsta tänkbara i skördeväg, varför såväl bark som syrgräs och mossa fick blandas i mjölet till brödbaket. 

Minnesbilden av alla de utslitna, som på äldre dar ej kunde skaffa sitt uppehälle, är för oss beklämmande. Eftersom det dröjde många år innan någon ordnad fattigvård kom igång, var dessa stackars människor prisgivna åt tiggeri och armod. Det var ingen lätt sak för kommunen att hjälpa när det inte fanns några tillgångar. I början av 1800-talet indelades socknen i rotar, och varje sådan skulle försörja ett eller två rotehjon. "Om roten uraktlät att försörja sitt rotehjon, skulle den till fattigkassan plilcta 2 Rdr B:co och skulle hjonet av vanart gå ur roten och besvära andra, skulle det sättas i stocken." Detta enligt stämmobeslut av år 1807. Under 1900-talet har flera donationer tillkommit, vilkas ränta årligen skall utdelas till behövande inom socknen.

Sedan kommunen år 1920 inköpt en bondgård i Takene, inrättades där ålderdomshem för ett 15-tal pensionärer, som i och med detta slapp att flytta mellan de olika gårdarna i socknen och nu fick ett trivsamt och gott hem. Mangskogs kommunalfullmäktige beslöt på 1940-talet att avsätta medel till uppförandet av ett pensionärshem. Genom kommunsammanslagningen år 1952 blev pensionärshemsbygget uppskjutet men igångsattes några år senare och stod färdigt för inflyttning i november 1958. Det är uppfört på prästgårdsmark i Grytterud och inrymmer 8 lägenheter, varav ännu ingen stått tom, vilket visar att behovet är stort. Genom kommunsammanslagningen blev Brunskog, Boda och Mangskog en enda storkommun. I kyrkligt avseende har de tre socknarna sedan gammalt varit förenade i samma pastorat. Det var därför inte svårt att efter kommunsammanslagningen få ett gott och för delkommunerna gagnande samarbete till stånd.

Mangskog tillhörde ända till år 1705 Brunskogs församling men fick detta år kungligt tillstånd att på egen bekostnad uppföra en träkyrka "för många siälars andeliga vähl". Därmed bildades Mangskogs kapellförsamling, som ägde bestånd till 1867, då Mangskog blev egen församling, som år 1871 fick sin första egna präst. Den första lilla träkyrkan blev med sockenbornas 

stora uppoffringar uppförd i Rinnen på en vacker plats med utsikt över sjön Mangen, och på kyrkogården invid kyrkan fick nu mangskogsborna jorda sina döda. Både kyrkan och begravningsplatsen inom socknens gränser fyllde ju ett stort behov för den växande befolkningen i Mangskog, som hade ända till 3 mil besvärlig väg till kyrkan i Brunskog. Denna väglängd gällde de i norra skogsbygden kringspridda talrika finntorpen, som hade det särskilt besvärligt "besynnerligen för dheras döhde, att de helst höst och wåhr, måste släpas med hästebårar dit". Citatet är hämtat ur ett till ansökan om att få bilda egen församling bifogat intyg av kyrkoherde Arvikander.

Mangskogs första kyrka var i bruk till 1813, då den nuvarande kyrkan av sten byggdes. Från gamla kyrkan överflyttades klockorna, den första altartavlan och en av Isak Schulström år 1757 tillverkad altartavla samt en mässkrud från 1778 och nattvardskärlen, varav kalken är från 1400-talet och är Karlstads stifts äldsta i bruk varande nattvardskalk. Under årens lopp har kyrkan fått mottaga flera värdefulla och vackra gåvor, bl. a. en större kyrkklocka, som togs i bruk år 1939, dopfunt av marmor med fat av silver, kandelabrar samt 5 mässkrudar. Den äldsta klockan är nu upphängd i vapenhuset, där den användes som själaringningsklocka. År 1916 fick kyrkan sin första piporgel, vilken år 1955 helt ombyggdes till mekaniskt system och utbyggdes till 19 stämmor. Kyrkan genomgick 1957-58 en grundlig renovering, varvid bl. a. el. värme installerades. I början av 1950-talet blev kyrkogården dränerad och försedd med vattenledning varefter en fullständig omplanering verkställdes.

Det kyrkliga intresset är mycket stort i Mangskog, och i gudstjänsterna deltager ett stort antal församlingsbor, som också aktivt medverkar i syförening och inom kyrkobrödrakår. En livaktig frikyrklig verksamhet har sedan 1880-talet bedrivits av såväl Sv. Missionsförbundet som Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, vilka utför ett gagnerikt missions- och församlingsarbete. Fyra missionshus finns i församlingen. 

Nykterhetsrörelsen har också gamla anor i Mangskog, där en IOGT-loge var verksam redan i slutet av 1800-talet. I över 50 år har sedan NTO-logen Unga Viljor utfört ett stort kulturarbete bland mangskogsungdomen och väsentligt bidragit till ökad folknykterhet. På idrottens område har sedan 1920-talet flera organisationer varit verksamma och med framgång fört bygdens färger. Med hjälp av bidrag från Riksidrottsförbundet och kommunen har en ändamålsenlig idrottsplats anlagts under de senaste åren. För ett 30-tal år sedan började en organisation arbeta för att få till stånd en profan samlingslokal inom socknen. Ett flertal ideella föreningar och enskilda anslöt sig till denna tanke, kommunen beviljade anslag och staten lån, och dessutom lämnades bidrag av bl. a. Billeruds AB, som ställde tomtplats i Rinnen invid sjön Mangen till byggnadsföreningens förfogande. Där är nu samlingslokalen uppförd med bl. a. en större sal rymmande 250 personer och övriga lokaliteter, lämpade för teater och nöjestillställningar. Invid lokalen har kommunen anordnat en allmän badplats.

Både läskunnigheten och konsten att skriva och räkna torde mycket tidigt ha blivit menige mans egendom i Mangskog. Därpå tyder gamla arvs- och fastighetshandlingar. Med noggrant och tydligt präntade bokstäver och siffror har våra förfäder sammanfogat dessa dokument på ett enkelt men klartänkt och riktigt sätt. I första hälften av 1800-talet börjades det mera kollektivt med skolundervisning i stugorna. Det var för det mesta någon åldrig knekt, som åtog sig att lära ut sin kunskap i att läsa i bok och att nödtorftigt skriva och räkna. Redan någon tid före folkskolestadgans tillkomst beslöts vid den s. k. Valborgsmässostämman i Mangskogs församling den 29 maj 1842 att anställa Anders Tybeck i Slobyn till skolmästare mot en ersättning av 8 skilling i veckan för varje barn, som av honom undervisades. År 1843 på allmän sockenstämma valdes den första skolstyrelsen. Skolreglementet, som den 14 augusti 1847 godkändes av Karlstads domkapitel, innebar att skolan i Mangskog skulle flytta på fyra stationer med 10 veckors undervisning på varje station. Sockenstugan, som byggdes år 1849 invid kyrkan, blev Mangskogs första skolbyggnad. 

Skolsalen var inrymd i övre våningen. För socknen i övrigt hölls skolorna i hemmen. Skolroten i Salungen beslöt år 1865 att bygga ett skolhus där. Detta Mangskogs första egentliga skolhus blev färdigt 1866. Samma år beslöt Fjälls rote att bygga skolhus, och åren strax efter följdes exemplet av Bjurbäcken, Tobyn och Åstenäs. Först år 1874 färdigbyggdes Rinnens skolhus, som blev uppfört på gamla kyrkplatsen i Rinnen och där barnen från Grytteruds skolrote, Gylterud och Takene skulle få sin undervisning. År 1955 ödelades skolhuset i Rinnen av en förödande eldsvåda, varigenom stora och delvis oersättliga värden förintades. Bl. a. förvarades i skolhuset det stora förenings- och sockenbiblioteket om ca 800 band, varibland bokskatterna i intendenten Nils Keylands bibliotek, som efter hans död donerades till hans födelseförsamling. Han var nämligen född i Bjurbäcken i Mangskog. I detta sammanhang må nämnas att Mangskogs sockenstämma redan före 1840 beslöt att anslå 30 rdr till ett sockenbibliotek. Även de gamla böckerna från denna tid blev lågornas rov vid skolhusbranden i Rinnen. Lärarbostaden, som byggdes år 1936, var också hotad men kunde räddas.

I Slobyn uppfördes ett nytt skolhus år 1942 och lärarbostad 1948, samma år som beslut fattades om införande av 39 veckors lästid. Heltidsläsning blev införd i Mangskogs skolor redan år 1935. Tidigt var man inne på centraliseringstanken på grund av den allt mer märkbara avflyttningen från socknens avlägsnare områden. Barnantalet minskade; 1944 blev skolan i Åstenäs indragen, och 1949 kom turen till Salungens och Bjurbäckens skolor . Av samma anledning är skolan i Tobyn f. n. indragen. För hela socknen är nu småskolan sammanförd till Rinnens skola, där en modern skolbyggnad blev uppförd efter branden. Detta skolhus togs i bruk i oktober 1958. Rinnen-Slobyns skola är av B 1-form, varvid klasserna 3-4 undervisas i Slobyn och 5-6 i Rinnen. Sjunde klassen är centraliserad till centralskolan i Edane. Vid skolan i Edane finns centralkök, varifrån skolmaten transporteras med bil till de olika skollokalerna. Allt efter som skolorna blivit indragna har skolskjutsarna blivit allt vanligare. Nu ombesörjs de med speciella skolbussar, men de första transporterna, en pendelskjutsning mellan Tobyns och Rinnens skolor, utfördes med häst och trilla eller på vintern med släde. Vid centralskolan i Edane anordnas även fortsättningsskolekurserna i textil- och träslöjd samt skolkök. Den skogsbetonade fortsättningsskolekursen, som blivit mycket utnyttjad, är däremot förlagd till skogsbruksskolan Lundsholm, där även skolinternat finns.

Handarbete och vävkonst har gamla anor i orten. Detta kunde bl. a. konstateras vid forskningar, som företogs beträffande de dräkter, som i gamla tider användes i socknen. Flera gamla klädesplagg klarlade detaljer i den kvinnliga dräkten, och detta blev grundläggande för den vackra sockendräkt, som under de senaste åren färdigställts och nu bäres av ett stort antal kvinnliga Mangskogsbor. I de flesta hem finns både spinnrock och vävstol. Fast det under senare år ej arbetats med linberedning, är detta arbete väl känt, och konsten att bereda och spinna lin är det ännu många, som behärskar. Vävkonsten odlas också i många hem.

Liksom i andra värmländska bygder har även här folkmusiken och sången sedan långt tillbaka varit till tröst, glädje och underhållning för våra inbyggare. Den första egentliga körsången började år 1909, när dåvarande kantorn och läraren i Rinnen, Gustaf Närman, samlade en grupp ungdomar och bildade en blandad kör. Denna var i verksamhet fram till 1923, då den ombildades till manskör, vilken arbetade till år 1958 då den upphörde på grund av bristen på förstatenorer. Samma år bildades den nuvarande kyrkokören, som under sin kunniga ledare, kantor John Hjalmarson, gjort sig känd långt utanför sockengränserna, bl. a. genom grammofoninsjungningar.

Inom folkmusiken har mycket blivit utfört av mangskogsbor. Intendenten Nils Keyland var en trägen upptecknare av folklåtar och komponerade även själv. I vår tid har riksspelmannen Adolf Söderquist i Åstenäs blivit känd vida omkring för sina egna kompositioner och för sin fiolmusik. De skickliga bygdespelmännen har skänkt oss ett bestående kulturarv till kommande släktled.