Kerstin Thorvald


SAMMANFATTNING AV BOKEN: “I SKUGGAN AV ORON.”
Boken är skriven av Kerstin Thorvald, som erhöll Moa Martinsson-priset för boken “När man skjuter arbetare”. Hon dog våren 2010. 
ANHALT 1
Boken startar med en telefonsignal i hemmet i Sollefteå. Samtalet kommer från sjukhuset i Umeå och berättar om ond bråd död. Den döde är läroverksadjunkten. Sigfrid Thornvall som kommit till sjukhuset i Umeå efter en hjärtattack. Ett besked som detta, att en nära anhörig plötsligt rycks bort, torde för de flesta människor innebära djup tragik. Men så är inte fallet denna dag i hemmet i Sollefteå. Varför?

För att förstå varför, måste vi se tillbaka på händelser i förfluten tid och samtidigt tolka dessa händelser utifrån tidsanda och moral. Telefonsamtalet från Umeå kommer till hemmet i Sollefteå torsdagen den 19 november 1936. På den tiden var det ovanligt med telefoner i hemmet och i synnerhet i arbetarhem. Den nyblivna änkan heter Hilma Thornvall och kommer från arbetarhem. Det är i detta hem som Hilmas problem börjar. Hon har bjudit hem sin trolovade Sigfrid på släktmiddag. Men Sigfrid Thornvall kommer från helt andra uppväxtförhållanden. Frispråkig, lätt för att prata och med en helt annan syn på verkligheten, är tragedin ett faktum. Klyftan, som uppstår mellan Hilmas far och hennes fästman, kan aldrig överbryggas. Hilma gråter och är förtvivlad, men tar sig samman. Men ingenting kan längre bli som förr. I fortsättningen biter hon ihop år efter år och vägrar att visa sina känslor. Själens förkrympning har börjat sin stympning. Sista raderna av kapitel fyra: “ Och hon ville gråta. Åh, det ville hon verkligen! Men hon kunde inte. Hon vågade inte. Vad allt ogråtet under dessa tolv år skulle forsa fram? Signe skulle bli rädd?”


Torsdagen den 19 november 1936, finner vi ytterligare en person i lägenheten i Sollefteå. Det är dottern Signe, som är elva år. Gråtande rusar Signe in på toaletten, då hon förstår att telefonsamtalet handlar om, att hennes sjuke far har avlidit. Signe har blivit lovad en hundvalp i julklapp av sin pappa. Hilma anser att fadern har skämt bort Signe. Men vad värre är: Modern är fixerad vid tanken att faderns sinnessjukdom skall gå i arv till dottern. Förhållandet mellan mor och dotter är inte det bästa. När Sigfrid Thorvalls kollega adjunkt Rutger von Parr kommer och hjälper till, är det till honom som Signe söker tröst. Modern som ser detta, känner att rivaliteten mellan dem ökar. Dessutom oroar sig modern för “ARVET”. De befarade anlagen av Sigfrids själsliga sjukdom.
Dagarna efter dödsfallet, skrevs vackra minnesord över Sigfrids liv och leverne. De norrländska dagstidningarna prisade Sigfrid, för hans fina insatser för de nödlidande, för de sjuka och svaga i samhället. Sigfrids krav på rättvisa och solidaritet med de svaga i samhället, drev honom in i det socialdemokratiska partiet. En handling som djupt förtörnade den högkyrkliga kyrkoherdefamiljen, från vars ursprung han kom.


På bröllopsnatten blev det kaos. Hilma var inte redo. Det har aldrig funnits någon, som visat henne på kärlekens och gemenskapens fröjder. Bråket hemma i Hilmas föräldrahem bidrog också till, att allt det goda inom henne frös till is. I stället för en glad och utåtriktad själ, blev hon inbunden och moraliserande. Kärleken blev onaturlig och på sin höjd nödvändig på grund av plikt. Plikt utan känsla skulle i framtiden forma hennes liv och vardag.
Hilma är rädd för “ARVET”. Men hur förhåller det sig egentligen? En hemsk tanke smyger sig på. Kan det vara så, att Sigfrid har blivit omyndighetsförklarad av ekonomiska skäl? Ett straff för att Sigfrid har gått utanför sitt stånd och gift sig med den fattiga skogshuggardottern? Bröllopet hände på 1920-talet. På den tiden var pengar och egendom viktigare än personliga värden. Därom vittnar skotten i
Ådalen 1931.


En dag i skolan får Signe höra skvallret, som går på stan. Det är modern och Rutger von Parr, som har blivit sammanförda av skvallertanterna i stan. Signe springer hem från skolan och berättar för sin mor. Modern ber Signe att skriva ett brev, medan hon själv byter om och beger sig till rektorskan Irmellin Johannesen. Det var hennes dotter, som fört skvallret till skolan. Vid skrivbordet i faderns arbetsrum, hittar Signe en räkning från Gådeå hospital, en räkning på kostnader för vård av en sinnessjuk far. Signe, som inte anat något tidigare, blir naturligtvis chokad. I badrummet hittar Signe små kuvert med sömnmedel. Då modern hittar Signe i hennes sovrum, måste doktorn komma till hjälp och lyckas till slut att väcka Signe.
På kvällen kommer Rutger. Hilma berättar chockad vad som har hänt. Detta leder till att Rutger själv berättar, att han är homofil och inte alls intresserad av kvinnor. I detta läge våldtar den luterianska moralismen Hilma. Slutet på kapitel tio: “Alltså en sjuk man ännu en gång! Nej” skrek hon alldeles utom sig. “GÅ; GÅ; GÅÅ din väg”! Innan hon precis som sin dotter, tog sin tillflykt till badrummet och där låste efter sig. Väl där inne famlade hon efter kallvattenkranen, spolade och spolade, drack av vattnet, öste det över ansiktet för att få bort kväljningarna. Men kräkreflexerna övermannade henne med sådan kraft att hon inte hann vända sig om mot toalettstolen utan måste komma i handfatet.


ANHALT 2 & 3
Efter Rutger von Parrs avslöjande om sina sexuella böjelser och vetskapen om skvallret, som drar fram som kvävande rökridåer genom Sollefteå, beslutar sig Hilma för att flytta. Året är 1937 och Signes sommarlov har just börjat. Hilma bestämmer sig för att ordna arbete och bostad i Eskilstuna. Första året som nygifta bodde Hilma och Sigfrid Thornvall i Eskilstuna, där Sigfrid hade fått en tjänst som lärarevikarie. Att ordna en bostad i Eskilstuna var inte svårt och en vacker dag under sommarlovet sker flyttningen. När hösten kommer börjar Signe i Eskilstuna Högre Allmänna Läroverk. Signe gåt i femte klass och hon är fortfarande fast besluten att bli modetecknare. Ett beslut som Hilma försöker förmå dottern att överge. Det är något av magi över hennes hängivenhet för teckning. En flykt från något som förföljer henne. Men de vackra sensuella linjerna på papperet, de vackra kläderna som hon ständigt varierar i form och storlek, blir det ljus i den gråa vardagen som hjälper henne till själens harmoni. Signe utmärker sig i skolan också genom sin vackra sångröst och hon gör sig känd som en trevlig och duktig elev. Men det finns en skugga över hennes liv. Hon är rädd för främmande människor. Signe flyr i panik om någon kommer emot henne på gatan.


I Eskilstuna får Hilma några veckors vikariat för olika skolklasser, men någon fast tjänst vill det inte bli. Det blir också allt längre mellan de lediga vikariaten. Hilma inser att hon måste hitta en lösning, för att klara sitt och Signes uppehälle. Dessutom är det så mycket hon önskar sin dotter. Sånglektioner, kanske balett? Men det är inte bara Hilma som har det trångt och oroligt.
Nazi-Tysklands soldater svärmar över Europas gränser och land efter land blir härtaget. Endast England och de båda neutrala staterna Schweiz och Sverige står ännu utanför. Det lilla landet Finland kämpar en heroisk kamp mot diktatorn Stalin. Spaniens Franco och Italiens Mussolini kompletterar våldets ansikte i 1900-talets Europa. Så mycket meningslöst våld har kanske aldrig tidigare släppts loss över att sargat Europa. Året är 1940 0ch ett nytt sommarlov står för dörren.
För Hilmas del måste vardagen gå vidare. Genom en kollega, med bekanta i Uppsala, blir Hilma rekommenderad att flytta till Uppsala. Tack vare ett ekonomiskt arv efter Sigfrid, lyckas Hilma köpa en egen HSB-lägenhet, dit hon och Signa flyttar. Genom rekommendationer får Hilma också fast tjänst som skollärarinna vid Prinsens Skola i Uppsala domkapitels församling.
Livet går vidare också för Signe. En dag kommer hon hem från skolan med andan i halsen, flåsande och översiggiven. Läraren i biologi har berättat för klassen om arvets betydelse, samtidigt som han namnger olika sjukdomar som han tror går i arv. Signe känner igen sin fars sjukdom. Chockad rusar hon hem. Modern försöker överbrygga skadan så gott det går.


Boken “I skuggan av oron” ger inga svar på allvaret i Sigfrid Thorvalls sinnessjukdom. Vi har bara Hilmas aningar och hennes personliga tolkningar att tillgå. Sigfrid Thornvall är inte hörd. För min del vill jag frikänna honom från de beskyllningar som Hilma lägger honom till last.
Vi har kommit fram till våren 1945. Med våren kom freden till ett sargat Europa. Signe får några dagar ledigt från skolan. Hon åker till Stockholm för att visa upp sina arbetsprover i teckning på Anders Beckmans Skola. På tåget träffar Signe en pojke från Uppsala. Han heter Lars-Ivar Palm och är son till ägaren av Park Hotell i Uppsala. Signe blir godkänd som elev på Anders Beckmans skola. Hemma i Uppsala klarar Signe sin studentexamen och får blommor av Lars-Ivar Palm.
När hösten kommer är det Stockholm som gäller. Men en dag kommer Signe hem till sin mor och berättar att hon har leget med Lars-Ivar Palm. Chocklad tvingar Hilma Signe att lämna Lars-Ivar Palms telefonnummer. Hilma ringer honom och avtalar en tid för ett besök hos Hilma och Signe. Hilma går hårt ut mot Lars-Ivar och konstaterar “Så Ni har alltså förfört och grovt utnyttjat min dotter?” Signe tar Lars-Ivar i försvar och berättar för modern med våldsamt patos, att det är hon, Signe som har förfört Lars-Ivar, för att hon ville så innerligt gärna känna ett uns av kärlek.


Har Signe äntligen blivit vuxen? Eller är det bara början på en ny kris? Är Signe en drivhusplanta? Ja, fortsättning följer.
Boken “I skuggan av oron” känns kusligt sann och uppriktigt verklig. Men man kanske måste vara född på 20-talet eller 30-talet för att förstå boken, därför att synen på själens sjukdomar har förändrats så mycket sedan dess.
Ragnar Blomqvist
FOTNOT
Jag ger boken en fyra i betyg, på en skala 1-5, därför att den känns så äkta. Boken är en roman med tidstypisk presentation av en svensk medelklassfamilj under trettiotalet och fyrtiotalet.

JACK LONDON

SKRIET FRÅN VILDMARKEN 

Boken är skriven av Jack London och den är troligen hans bästa och mest lästa bok. Jack London föddes i Californien 1876. Han dog 1916, troligen för egen hand. Jack London levde ett mycket omväxlande och kringflackande liv. Han var samtida med Rudyard Kipling, som fick nobelpriset 1907. Men det är inte bara tiden för deras levnad som sammanfaller. För min del tycker jag att det är mycket i deras författarskap som påminner om varandra. Båda förhärligar styrkan och uthålligheten. Båda söker sanningen och båda är beredda att stå upp för de svaga i samhället. Jack London skrev en stridsskrift redan 1908 mot amerikansk fascism ( Järnhälen ). Hans dyrkan för de starka och sanningssökande går igen i berättelsen om hunden Buck, samtidigt som man med fog vågar tro, att hunden Buck är ett medium för Jack London, att gissla och fördöma den starkes tillsynes självklara rätt att förtrycka de svaga i samhället och att med våld tillvarata sina egna intressen på andras bekostnad.


RECENTION OCH SAMMANFATTNING AV BOKEN OM HUNDEN BUCK
Klondyke i Yukonterritoriet i Västra Canada ligger i det område varifrån Yukonfloden har sin upprinnelse. Floden fortsätter sedan in i Alaska och delar landet i två nära nog lika stora halvor. I Slutet av 1800-talet hittades guld i stora mängder i Klondyke. Ryktet spreds och stora människoskaror sökte sig upp till Nordlandet för att söka lyckan. Men klimatet är hårt och ogästvänligt och för att underlätta transporterna behövdes starka och tåliga hundar. Efterfrågan på bra hundar var stor och lönsamheten med försäljningen av de hundar som fanns att tillgå var god. Detta blev upptakten till en omfattande stöldorganisation med många människor inblandade: Tågpersonal, butiksägare och även anställd personal i hemmen. 
I soliga Californien fanns vid denna tid en domare som hette Miller. Han var gift och bodde på en lantegendom, som han ägde. På Millers egendom fanns det gott om djur, bland annat en stor vacker hund som lyssnade till namnet Buck. Han var fyra år och hans far var en stor Sankt Bernhardshund och hans mor en skotsk fårhund. På egendomen fanns också en trädgårdsmästare som hette Manuel. Manuel var spelare och gift. Han var i stort behov av pengar och frestades därav att helt enkelt stjäla hunden från familjen och sälja den till en hunduppfödare. Affären gjordes upp en kväll då ägaren var bortrest.
Då Buck vaknar upp, befinner han sig i en stor trälåda som står i en godsvagn på väg någonstans. Varthän var inte lätt för Buck att veta. Vad han därimot visste var, att det gjorde vansinnigt ont i hans hals. Då minnet klarnar, kommer Buck ihåg mannen som han försökt göra sig fri ifrån. Men då Buck hade protesterat, hade den främmande mannen vridit om strypkopplet omkring Bucks hals, tills han förlorat medvetandet. En sådan behandling hade Buck aldrig varit med om, och hans vrede ökade för var dag som tåget rusade vidare. Buck fick dessutom klara sig utan vatten och bröd. Men också den svåraste resa har ett slut och till sist stannade tåget i Seattle, som är en liten stad cirka 12 mil söder om gränsen till Canada. Där fick Buck erfara att plågorna för hans del inte var slut. På en liten bakgård i Seattle, fick Buck erfara hur grym en människa kan vara, som inte tål att någon annan har en avvikande mening om saker och ting. Med en kraftig knölpåk i sin hand skulle den siste i stöldhärvan visa Buck vem som bestämde och att motstånd och uppstudsighet inte kunde tolereras. Men Buck blev inte knäckt. Tack vare sin klokhet förstod Buck att han befann sig i underläge och att han måste vänta på ett bättre tillfälle. Men sitt våldsamma hat och sin vrede mot sin plågoande, bevarade Buch i sitt hjärta, tills han fick tillfälle att göra upp räkningen med de ondsinta män, som han råkat ut för. När behandlingen var slutförd var det klart för försäljning till någon hugad spekulant. En franskcanadensare vi namn Perrault fick se Buck och förstod genast att det var en hund utöver det vanliga. Tre hundra dollar och affären var klar, och Buck hade fått en ny ägare. Då var det klart för en fortsatt resa upp mot Nordlandet med dess sprakande färgstrarka norrsken.
Från Seattle kan man inte fortsätta mot Dawson med tåg, eftersom järnvägslinjen slutar i Seattle. Resan fick fortsätta till sjöss och på Narwhals däck fick Buck tillsammans med en väldig Newfoundlandshund som hette Curly, ta adjö av fastlandet för lång tid framöver. Sträcken Seattle - Dyea mätte cirka 180 mil längs kusten. Resan blev lång och enformig, men ibland fick fartyget kämpa våldsamt mot de hårda västliga vindarna, som hotade fartyget. Men allt gick väl till slut och Narwhal kunde ankra utanför Dyea. Då Buck kom iland, var det första gången som han kom i kontakt med snö. Då han smakade på snön, brände den som eld i hans mun. Buck hade för alltid lämnat det bekväma livet i Sydlandet bakom sig. Han skulle aldrig återvända dit. Nu var det Nordlandet med dess vita renhet, som skulle bli hans hem för alltid.
Perrault hade ett franskcanadensiskt halvblod som medhjälpare, vars namn var Fraqois. Perrault hade lyckats köpa upp sammanlagt tio hundar med varierande utseende. Ledarhunden lyssnade till namnet Spitz, en tjuvaktig och falsk hund, som Buck tyckte illa om från första början. Redan första dagen omkom Cyrly i ett våldsamt slagsmål med en stor hop andra hundar på stranden av Dyea. Perrault var agent för den Canadensiska regeringen och hade till uppgift att transportera viktiga depescher mellan olika orter i den vidsträkta vildmarken. Han hade även hand om posten, framför allt mellan Dyea och Dawson, dit allt flera äventyrsälskande män hade sökt sig för att söka lyckan. En vacker dag anländer sällskapet till Dawson, utan allt för svåra strapatser. Hundarna hade då kämpat väl framför släden och tillryggalagt omkring hundra mil. Men uppgörelsen mellan Buck och Spitz hade ännu inte kommit till stånd.
Efter en veckas vila i Dawson var de på väg tillbaka till Dyea med nya depescher. De följde Yukon River den första dagen tillbaka och avverkade cirka åtta mil. Den andra dagen for sällskapet vidare mot Yukons källflöden. Perrault ville slå rekord på sträckan från Dawson till Dyea. Vädret var bra och den vita snön glimmade och resan kunde ha varit angenäm. Men ovänskapen mellan Buck och Spitz orsakade trassel med hundspannet. En dag kom det till en uppgörelse mellan de två. Under en rast kom en hare för nära, och hundarna fick syn på den. Drevet gick över den vita snön tills Spitz lyckades genskjuta haren och fångade den. Under det tjut som följde, stegrades kampviljan hos Buck. Med ett vilt vrål kastade sig Buck över Spitz, som slogs för sitt liv. Först sedan Buck bitit och krossat frambenen på Spitz, framstod Buck som segrare. Därefter blev han den självklara ledaren för resten av hundarna. Buck var från början född till ledare. Nu kunde resan fortsätta och blev till rutin, då vecka lades till vecka.
Men bråskan under färden och otillräcklig vila tar hårt på krafterna. De hade färdats över tre hundra mil, ofta med tung släde. De starkaste klarade sig ännu, men de svagaste led svårt. Till dem hörde Dave, vars motståndskraft var otillräcklig. Hans sista dygn tillsammans med kamraterna skildras på ett gripande sätt. Dave är en modig och plikttrogen hund, som alltid gör sitt yttersta. Nu då krafterna sviker, och han är sjuk av utmattning, vill han ändå göra sitt yttersta och fullgöra sin plikt. Att få vara med i gemenskapen med de andra är hans belöning, men nu går det inte längre. Han måste lämnas kvar, medan de andra fortsätter sin färd. En av männen återvänder senare och avlivar Dave med ett skott. Buck och de andra hundarna hör skottet och förstår vad som skett. Oändligt trötta i stegen fortsätter hundspannet sin färd, och de skall snart vara framme på Skagways huvudgata, där de hoppas få vila ut före nästa resa.
Livet i Nordlandet är hårt och efter flera hundra mil av oavbruten färd på de vita vidderna orkar inte hundarna längre. De är totalt utpumpade på grund av brist på mat och ordentlig vila. Varje muskel är tömd på sin energi, och de skulle behöva en ordentlig långvila för att kunna fortsätta. Men postgången måste rulla vidare. Hundarna byts ut, och Buck och de övriga i spannet köps upp av några ungdomar för en billig penning. Kan man inte göra rätt för sig i det bistra Nordlandet, då har man inte så stort värde.
De tre ungdomarna som köpte de utslitna draghundarna kom från U.S.A. Det var Charles, som var gift med en flicka som hette Mercedes.
Hon var syster till den andre ynglingen, vars namn var Hal. Dessa tre ungdomar hörde inte hemma i Nordlandets hårda klimat. De saknade total erfarenhet, dels av livet i snö och kyla, dels saknades erfarenhet av djur i allmänhet och draghundar i synnerhet. Dessutom var de båda männen känslokalla och prestigfyllda. En farlig kombination för män som skall klara sig och ett hundspann under svåra förhållanden i ett subartiskt klimat. Hunden Buck, som har stor erfarenhet av olika män, kände en speciell ovilja mot de tre ungdomarna. Det visade sig snart, hur odugliga dessa ungdomar var, då de skulle packa släden före avfärden. 
De misslyckades totalt och fick packa om den och slänga hälften av utrustningen. Ungdomarna kom så småningom iväg med sitt hundspann, men resan blev besvärlig. Dålig planering och trötta hundar gjorde att de försenades under resan gång.. Provianten började tryta och i naturen var våren på väg. De färdades på Yukonflodens is, och då de kom till Vita Flodens mynning, träffade de på John Thorntons läger. Hundarna var förbi av trötthet och föll ihop av utmattning. Efter en kort rast skulle färden fortsätta på isen. Med hugg och slag fick Hal upp hundarna utom Buck som låg kvar. Han hade känt en föraning om kommande olycka därute på isen och bestämde sig för att stanna där han var. Då
Hal bytte ut piskan mot en kraftig påk, ingrep Thornton till försvar för Buck. Efter ett mindre bråk med Hal skar Thornton av draglinorna på Bucks sele. Hal och hans sällskap fann för gott att fortsätta utan Buck. Thornton började genast plåstra om Buck, medan hunden tittade efter dem som körde ut på isen. Men hundspannet och de tre människorna hade inte mer än hunnit ut på flodens is, då isen brast under dem och de försvann i flodens virvlande vattenmassor. Med en suck lade sig Buck tillrätta på den hårda marken, och John Thornton klappade honom ömt om nosen. Buck svarade med att slicka hans hand som tack för visad ömhet. De två hade för alltid hittat varandra. I framtiden skulle deras vänskap växa och utvecklas till gagn för dem båda.
Då Buck så småningom har återhämtat sig efter de hårda strapatser som han genomlidit, börjar han göra sig bekant med den omkringliggande naturen. Men när krafterna återvänder, upplever Buck i Nordlandets kyla ropet från sitt ursprung. Han har i tidigare generationer tillhört vildmarken, och han känner dragningen dit på nytt. Generna i hans kropp gör sig påminda. 
Efter en av sina vandringar in i vildmarken, återvänder Buck till lägret, där han möts av en fruktansvärd syn. Lägret var fullt av Yeehatindianer, som hade dödat hans älskade husbonde och de övriga i lägret. I våldsamt raseri störtar Buck in i lägret med så våldsam styrka och snabbhet att pilarna, som indianerna försvarar sig med, träffar dem själva i stället för Buck. Buck dödar varje indian, som han kommer nära, tills de överlevande flyr in i skogen. Buck får ensam sörja i lägret. Han hade älskat sin husbonde, och vid ett tillfälle hade Buck räddat livet på honom, då denne höll på att drunkna i forsarna vid Forty-Mile Creek. Minst en gång varje år återvänder Buck till lägret och sörjer sin vän.
Ovanstående är ett kortfattat sammandrag över Jack Londons bok: Skriet från Vildmarken. Han skrev boken 1903, och bokens handling härrör sig från slutet av 1890-talet.
Vad Jack London vill visa med boken är, vad viktigt det är att aldrig ge upp utan ständigt kämpa och gå vidare. Han vill också visa hur viktig vänskapen och kärleken är. En underbar gåva av livet självt. 
Till sist vill jag avsluta med de två sista verserna av en dikt, författad av Rudyard Kipling:
"Om du kan ta allt vad gott du hunnit samla
och satsa på ett enda tärningskast,
och börja om när du sett allting ramla
och tiga stolt fast smärtan stinger vasst,
Om intill bristningsgränsen du kan plåga
din kropp och själ, tills all din kraft är slut,
och dock gå på med samma sega tåga,
som in i det sista manar på: Håll ut!
Om du kan säga massan vad du känner 
och ej för kungar stämma tonen ned,
om du står fri mot fiender och vänner,
om du är värd just vad man räknar med.
Om var secund i en minut kan fyllas
av dig med verk, som giltigt räknas ner,
---min son, som en jordens konung skall du hyllas,
men du är och en man, och det är mer."


RECENTION OCH SAMMANFATTNING AV BOKEN VARGHUNDEN 
Boken Varghunden är skriven av författaren Jack London, och den är en fristående fortsättning av boken: Skriet från vildmarken. Boken Varghunden skrev Jack London 1906, medan han skrev Skriet från vildmarken tre år tidigare.

 Jack London föddes i Californien 1876 och fick namnet Jahn Griffith London, ett namn som han senare ändrade till Jack London. Jack London dog 1916 endast 40 år gammal. Han förde ett mycket kringflackande liv och utförde måunden en natt i en kull med fem ungar. Men det är ont om föda och det blir hungersnöd, varvid Varghundens fyra syskon dör av svält. Han lyckas överleva, tills han blev så pass stor att han själv kunde skaffa sig föda. Det var då som äventyret började för honom. Men en dag var han vårdslös och ramlade in i ett indianläger. De tjut han presterade kallade dit hans mamma, men då hon kom dit hände något märkligt. En indian kände igen henne och ropade på henne och då föll all stridslust bort från henne. Varghonan hade tidigare tillhört indianerna och nu gav hon dem sitt liv tillbaka. Även vargungen stannade hos dem, mest därför att hans mamma var där.

Indianbyns ledare Grå Bävern stod i skuld till en annan stam. Denna skuld löste han en dag, genom att ge bort vargungens mamma. Varghunden försöker att följa med kanoten som för bort hans mamma, men han blir slagen och måste ge upp förföljandet. Grå Bävern är en hård människa och Varghunden får mycket stryk, innan han till sist fogar sig och finner sig i sitt öde. Många författare hänvisar till Stockholmscyndromet vid liknande händelser, men Stockholmscyndromet fanns långt före Norrmalmstorgsdramat. Det var en verklighet även långt före Varghundens tid. Fenomenet finns fortfarande kvar och kommer så att förbli, så länge som det finns en marknad för det. Förtryckare och förtryckta finns tyvärr i alla läger och samhällsklasser. Varghunden för ett hårt och omänskligt liv uppe i Nordlandets kalla klimat. Men han är fast besluten att överleva varje strid med de andra hundarna. Han blir ensam och en enstöring som ingen vill ha bekantskap med. En dag blir han ledare för slädspannet. Men öster om Mackenziebergen, är hundarna placerade i solfjäderform framför släden, vilket innebär att varje hund har en egen lina till nosen av släden. Men linorna har olika längd, där den längsta linan går till ledaren som springer först. Resultatet blir att Varghunden som är hatad av alla, upplever sig förföljd där han löper framför de andra, som gör allt för att hetsa honom. Varghunden kan inte ändra på förhållandet och bekämpa förföljarna därför att hundförarens piska hindrar honom. Jack London ger arvet och generna stor betydelse för Varghundens utveckling, men han visar också mycket tydligt hur Varghunden förändras och låter sig formas av miljön som han lever i. En dag säljer Grå Bävern Varghunden till en sadist vid namn Vackra Smith. Han är en ovanligt elak människa och han låter varghunden uppträde inför publik, där han med livet som insats får slåss mot tyranniska hundar. Då han överlever får han ibland kämpa mot flera hundar på en och samma gång. Striderna får mig att tänka på gladiatorernas kamp inför härskarna i det gamla Rom. Striderna gör Varghunden till en hård och ensam varelse.
Men en lycklig dag i Varghundens liv, blir han upptäckt av en man vid namn Veedon Scott som avskyr våldet han ser i inhägnaden där striden står. Varghunden slåss mot en kortbent bulldogg och han är verkligt illa ute. Bulldoggen har lyckats få sina käfter om Varghundens hals och han är mer död än levande innan Mr Scott lyckas få isär dem. Mr Scott tvingar Vackre Smith att sälja den halvdöda Varghunden till honom, som sedan gör stora försök att göra sig till vän med hunden. Efter sju bedrövelser lyckas detta och Varghunden börjar till och med att äta från Mr Scotts hand. Så småningom lär sig Varghunden att älska sin nye herre, även om det sker försynt och nästan omärkligt utan stora ljud och åthävor. Mr Scott är malmletare och till sin hjälp har han en man vid namn Matt.
En dag händer något ovanligt. Varghunden som kämpat tusen strider och vunnit dem alla. Han som hårdhänt har fått lära sig att alltid stå upprätt; att aldrig tappa fotfästet. Denne Varghund ger nu upp. Han orkar inte längre. Varför? Jo, hans husbonde försvinner en dag och blir borta på ett långvarigt uppdrag. Varghunden lägger sig ned och blir apatisk av sorg och saknad. Han slutar att äta och han resignerar. Han vill inte leva längre. Matt som anar orsaken skickar skyndsamt efter Mr Scott, som omgående kommer hem. Varghunden behöver inte mer än lyssna till sin herres första fotsteg, så vaknar han till liv lika påtagligt som när vårblomman öppnar sig för vårmorgonens första solstrålar. Lycklig den som får uppleva en sådan kärlek, låt vara att det bara är från en varghund.
Boken är skriven med socialt patos och psykologisk skärpa. Jack London vill visa oss hur viktigt det är, att vi människor kan mötes i kärlek och vänskap. Jack London använder Varghunden som medium vid denna skildring, men han hade lika gärna kunnat använda en mänsklig gestaltning. För att riktigt betona vad han menar, beskriver han i de sista kapitlen ett tragiskt människoöde; en man som genom falska indicier fälls och blir dömd till ett långvarigt fängelsestraff. Denne blir bitter och fylls av hämndbegär. Men hämnd kan aldrig försvaras eller ge rättvisa till någon. Denna sanning, som Jack London så tydligt visar, är lika sann och aktuell i dag.
Boken Skriet från vildmarken och boken Varghunden får båda en 5:a av mig i betyg på en skala 1-5. Det är omöjligt och orättvist att särskilja den ena boken från den andra. Boken Skriet från vildmarken är främst en vildmarksroman av yppersta klass, medan boken om Varghunden är mer än bara en vildmarksroman. Den är även en psykologisk roman. Båda böckerna är välskrivna och lättlästa.

De båda böckerna som jag har läst är utgivna av Författarförlaget Niloe´ och båda är nyöversatta i oavkortad version av Kerstin och Olle Backman.