VAR HAR DU DIN TRO

 Var har Du Din tro?

Löven dallrar på aspens grenar, återkommer vår efter vår så länge ingen skadar aspen. Ingen mänsklig varelse kan omforma universum, eller skapa ett enda dallrande löv. Där står vi maktlösa och får stå och se på varje vår och förundras över det som händer.
Men har Ni någon gång hamnat i en situation utanför Er egen planering? Plötsligt händer något oförutsett, något som inte kan förklaras eller förutspås. Då är det skäl att ställa sig frågan, varför? Vilka krafter eller viljor styr vårt beteende och vårt handlande i olika situationer. För jag är övertygad om, att lika väl som det händer oförklarliga saker i naturen ständigt och jämt, lika säkert torde det vara att vi ibland styrs av krafter utanför vår egen kontroll.


OK, Ni vill ha bevis. Jag har haft turen att äga två nordsvenska ston, duktiga i monte`. Jahnita blev min älsklingshäst, kanske för att vårt psyke var så likartat. Men åren går och till sist är det sluttävlat, både för mig och för Jahnita. Vad gör man då? Min bestämda uppfattning var, att det skulle bli svårt att avveckla Jahnita, dels med tanke på hennes känsliga spyke och dels för hennes kärlek till Stenbäcken, som visat sig varje gång hon kommit tillbaka hem. 
För något år sedan fick jag ett PM från en tjej som ville köpa Jahnita. Hennes stall hade hästar som tävlat mot Jahnita och tjejen kände Jahnita ganska väl. Men Jahnita var inte till salu. Förra hösten lånade jag ut Blixten som jag själv har fött upp. Han fick bli gårdshäst och jag räknade med att han skulle stanna på gården. Priset var ganska lågt, ja jag vet, dålig i affärssammanhang. 


Tjejen som skulle köpa Blixten ville ha en A1 försäkring och var tvungen att ha veterinärintyg för att få teckna försäkringen. Då böjprov gjordes reagerade Blixten mot denna behandling och blev inte godkänd. Böjprov är enligt mig som att skjuta rysk roulette. I början på maj fick jag tillbaka Blixten, frisk, välmående och haltfri. Jag ringde då tjejen som var intresserad av Jahnita och hon tände direkt. Ville ha Jahnita till fölsto och det pris hon erbjöd var jag nöjd med, så nöjd att jag körde Jahnita till Romme som ett sista tack och farväl, varifrån hon fick fortsätta till sitt nya hem. 


För att undvika missförstånd vill jag tillägga, att jag är helt övertygad om att Jahnita blir väl omhändertagen i sitt nya hem, kanske till och med bättre än om hon stannat hos mig. Jag har ju inte precis framtiden framför mig. Det som är säreget i denna historia är hur väl allt passade in. som bitarna i ett välskuret pussel.


Danny Vikander: "Ragnar jag kan se en tråd i ditt skrivande hur det förflutna har påverkat dig eller det förflutna har påverkat oss alla. När du beskriver hur hästens och ditt eget psyke passade ihop finns en en fruktansvärd sanning i detta. För mig är detta ganska enkelt att förstå som studerat psykoanalys. Det finns så mycket att skriva om detta men långa texter kan bli jobbiga att läsa. Alla är vi mer eller mindre traumatiserade och det förflutna har satt sina spår. Ragnar nämner den bubblan som satte sina spår under uppväxten. När jag som mest jobbade med traumatisering jobbade jag som mest med Hypnoterapi som anses vara skarpaste verktyget (klienten gör jobbet). I vissa fall när en bakgrund inte kunde lösas eller den primära orsaken hittas, valde jag alltid att använda tidigare liv terapi under hypnos. Problemen löstes alltid, men som jag sa till klienterna att om du var i ett tidigare liv eller inte vet inte jag, utan bara du själv, det viktigaste var att problemet löstes. Jag har varit med om de mest besynnerliga upptäckter under hypnos och det är så man ryser av bara tanken. Detta ska jag skriva en annan gång!!"


Mats Owe Peetersson:
"Jag har haft förmånen att få födas fyra gånger i samma liv. Jag föddes 1961 i Barcelona och lämnades på barnhem av en förtvivlad mor. Jag föddes på nytt när jag kom till mina adoptivföräldrar i Göteborg 1963. När jag var 38 år gammal drabbades jag av en inflammation i storhjärnan som heter ensephalit och jag fick börja om på noll igen, lära mig äta och gå. Lära känna hela min familj och alla mina släktingar och vänner på nytt då hjärnan glömt vilka dom var. Det går inte att beskriva sviterna utav denna sjukdom. Detta var min tredje födelse. Vid 43 års ålder drabbades jag av plötsligt hjärtstopp på Mölndals Torg och vaknade på Sahlgrenska några dagar senare uppväckt ur nedsövningen, räddad av förbipasserande sjuksköterska och defibrillerad tillbaks till livet. Efter detta har jag fått mitt femte barn och är idag 53, aldrig har jag känt mig mer levande än nu. Läste om en man som fick vänta tills han var 89 innan han förstod varför han fick överleva alla andra. Det var nämligen på sitt 89.de levnadsår han fick rädda sitt barnbarn ur en övertänd villa sekunderna innan hela huset brann ner. Det är aldrig någonsin försent för någonting. Tänk på det när allt känns hopplöst."


Det ser ut som att mitt inlägg om Jahnita har fängslat flera. Vad kul! Det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men i första hand får alla tolka budskapet utifrån egna erfarenheter. Dan Andersson var det väl som skrev "det finns något bortom bergen....". I alla tider har naturen och universum skapat ideer och tankar om allt det oändliga som fängslar oss även i dag. Man behöver inte vara troende eller religös för att förstå det som händer i natur och universum, men det är viktigt att LYSSNA! Det är väl där det brister för de flesta. Tid har blivit en bristvara i dagens samhälle. Genom en tråkig uppväxt förlorade jag min barndomstro, även om jag gjorde vad jag kunde för att hitta den. 1951 var jag på bibelskola i Stockholm, men min Gudstro var allt för skadad för att kunna repareras. I dag inser jag detta faktum, hur viktigt det är att förstå naturens växlingar och att rätt tolka dess innebörd. Tyvärr har vi ett problem med all terror och krig, som i många fall är orsakade av förtryck och övervåld från de som har makten.


GUD är LIVET, LIVET är GUD!
Nu har jag sen en tid tillbaka återtagit min gamla vana att gå minst tre kilometrar om dan, detta för att syresätta blodet och musklerna samt kroppen för övrigt. Det är viktigt att vara rädd om den kropp som bär det liv, som man fick en gång vid födelsen.
Jag har tidigare ställt frågan: Var har du din tro? Att tro förknippas ofta med att tro på Gud. Men tro är så mycket mera. Även Gudsförnekaren har en tro. Min tro bygger på mina egna upplevelser på gott och på ont. Men knappast på tron av den Gud som vår religion förestavar. Den tron fick jag nog av i skolan och under uppväxtåren!


"Roger strövar stilla och fundersamt omkring på sydsluttningen. Han har sökt ro i skogens stillhet. Det svaga suset i granarnas toppar lugnar oron i hans bröst. Roger sätter sig på en stubbe i skogsbrynet och låter solens varma strålar smeka hans kind. Men denna eftermiddag har han svårt att se och känna Guds godhet. Han har just kommit hem från skolan. Morgonens lektionstimme i kristendomskunskap blev en fullständig mardröm för Rogers känsliga sinne. Lärarinnan, gammal och grå, är kommen från en svunnen tid. Hon var redan på 1800-talet lärarinna i obygden. I obygden stannade hon. Debatten om helvetesläran, som fördes i kungliga huvudstaden omkring 1910, nådde aldrig fram till henne. Lärarinnan lever kvar i det förgångna, formad av en kärlekslös gudstro och stöpt i formen av Martin Luthers katekes med de tio budorden och dess förklaringar: “Du skall“ - “Ve Dig“- “Satan“. -- Vedergällning - Straff - Helvete.-- Den brinnande flammande Gehennadalen. Avgrunden mellan de onda och de goda."


Där kom ett litet avsnitt från mina memoarer, som kanske aldrig blir utgivna. Skammen från barnaåren var så stor att jag gömde mig i gestalten av Roger. Men nu har jag lämnat allt detta bakom mig. Demonerna från barndomen kan inte längre göra mig illa. Jag har hittat min personliga tro. Tron på livet som det dyraste som finns, har reviderat min livserfarenhet. Kanske även tio års vandring med cancern har bidragit till, att jag äntligen har hittat mig själv. Om min Gud är liv, då är det min skyldighet att vårda detta liv och därmed allt levande. därmed följer även vikten av att vårda både växter och djur. Ty Gud finns i det levande och inte i något efterkonstuerat, som prästerna och religionen har åstadkommit. Om dessa mina tankar är hädiska, då får jag väl leva med dem, ty detta är min tro!

Robyn Young

 

Brödraskapet
I julklapp av Annica fick jag boken Brödraskapet av Robyn Young, en ung författarinna från Oxford, ännu inte fylda fyrtio år, men en mycket kunnig och lovande författarinna. Robin Young var klar med sin debutroman innan hon fyllt trettio år. Hennes bok visar att man behöver inte vara kille för att skriva om krig och elände. Brödraskapet är hennes debutbok, en debut som lovar mera skön läsning i framtiden och hennes debut torde vara svårslagen i bokbranschen. Hennes porträtt av Garin i fängelsehålan, vittnar om klokskap och medmänsklighet.


Jag är inte klar med första boken, som handlar om Tempelriddarna och den Heliga Graalen. “Frälsning! Persevals sökande är ett sökande efter frälsning. Graalen, föremålet för hans sökande, är inte någonting son kan hållas i handen. Det kan inte köpas eller säljas och man finner det inte genom att leta, utan genom att öppna sitt hjärta för dess innersta väsen. Det är där det finns. I hjärtats käril. De som ser Graalen som ett svärd, tror att man finner frälsning genom krig. De som ser den som en bok, tror att visdom kan förverkliga deras sökande.”
I detta budskap finns framtiden, men budskapet måste vara att vi skall lyssna till vårt hjärtas sträng och låta oss formas. Då kan vi också bli bärare av den Heliga Graalen.


I dessa rader finns framtiden. Det är min förhoppning att Robyn Young i framtiden kommer att skriva om en värld där det visar sig, att krig inte längre är en framkomlig väg till försoning och fred. Det borde gå att skriva om framtiden, likaväl som att skriva om krig som hände för 1000 år sedan. Jag hoppas att Malala, Robyn Young och Barak Obama formar framtiden till det bättre. En framtid utan krig, men då måste vi alla vara med och påverka framtiden med de möjligheter vi har.

Tankens kraft

 

TANKENS KRAFT
Du blir vad Du tänker. Detta skulle kunna vara sammanfattningen på Kay Pollaks bok: Att välja glädje. Det här är ingen bokrecention men jag har fastnat för några av hans tankar. 


Kay Pollak menar att vår kropp består av 50 billioner celler. En ofattbar siffra. Han menar också att kroppens atomer byts ut till 98 % under 1 år. Då kan man undra varför man känner sig så gammal ibland? Kan det vara så, att detta är förknippat med vår kultursyn; att alla skall åldras och dö? Är vi fostrade i ett felaktigt tänkande? Är det våra tankar som binder ris på vår rygg och som hindrar oss i vår pånyttfödelse? Vi blir vad vi tänker är en del av Pollaks budskap. Då måste positiva tankar vara vår bästa följeslagare genom livet. En synnerligen angelägen tanke för alla dem som inte har arvet efter rika föräldrar att glädjas åt. Viktigare än pengar är arvet efter föräldrar med positiv livssyn och som sprider positiva tankar omkring sig. 


Om ovanstående tes är riktig, är det då så konstigt om många av våra barn och ungdomar mår illa och har svårt att klara av sin livssituation? Tänk Er själva om Era föräldrars enda tanke här i livet är: Hur skall jag kunna fixa spriten så jag blir av med baksmällan? Eller att tråna efter andras ägodelar och sno dem för att få ihop till knarket. Alltför många ungdomar lever i denna verklighet.
Kay Pollak skriver: "Jag påverkas av varje tanke jag tänker. Jag skapar den jag är med mina tankar. Mina tankar är skapande." I boken Kunglig Sjökapten, ett historisk drama från 1600-talet, kunde jag läsa:" Att leva är inte nödvändigt, men att segla är det." Eftersom jag inte har några seglingsmöjligheter, vill jag forma min egen tes; att leva är inte nödvändigt, men att drömma är det. Jag tror att Kay Pollak har rätt: Ty våra drömmar formas av våra tankar och de leder oss dit vi själva vill, lika ofelbart som att skutan går dit skepparen styr. Ibland är det bra att förankra en sanning man hör från andra, med jämnförelser ur egen livssituation. Eller vad gillar Ni följande?


Då jag växte upp fick jag ingen möjlighet att studera vidare efter 7-årig folkskola. Redan i skolåldern var jag med och kämpade i skogen och körde fram tunga timmerstockar, ibland i meterdjup snö. En tillvaro som få av dagens ungdom skulle klara av att genomföra. Men mina drömmar höll mig vaken då mina lemmar domnade av trötthet. Det är nu det intresanta kommer. Jag drömde om att bli advokat och försvara de svaga i samhället. Jag drömde också om att få bli författare, men en inbyggd rädsla från barndomen höll mig tillbaka. Jag vågade inte yttra mig i offentliga sammanhang, ännu mindre att skriva ned mina tankar. Men i somras hände något. Jag befann mig i Ådalen. Jag fick uppleva på nytt vad som hände där i början på trettiotalet. Hur militären blev utkommenderad av den bestående ordningen och öppnade eld med sina krigiska gevär, mot ett fredligt och obeväpnat demonstrationståg.. Unga som gamla, kvinnor och barn mejades ned. Detta var några år innan Hitler kom till makten i Tyskland. Vi har förfasat oss över bilder från Song My i Vietnam under sextiotalet, där barn mejades ned. Men är det inte samma andes barn som står för dödandet i båda fallen? Massakern i Ådalen inträffade 1931. Eftersom jag fyller år i januari, var jag född då detta hände. Men händelsen gör att det känns svårt att ha respekt för det etablerade samhället. Det finns fortfarande många avarter som det tycks vara svårt att rätta till för de styrande i samhället: Orättfärdiga bonusmiljoner och skatteflykt är bara några exempel. Respekten för de rika och respekten för kapitalet är denna tids största kräftsvulst. Operera bort den och jämna ut klyftorna i världen och vi får en bättre värld att leva i.


Förlåt mig. Jag kom in på ett villospår. Jag skulle berätta om hur mina tankar har format mig och min familj. Mina drömmar om att bli advokat har besannats på så vis att min yngsta dotter valde att studera juridik med tema på sjöfart. Min äldsta dotter valde journalistlinjen med inriktning på sjöfart. Båda mina döttrar har lyckats att förverkliga mina drömmar! Hur är detta möjligt? Jag har aldrig berättat för dem om mina drömmar. Jag har aldrig medvetet påverkat deras drömmar.Det har de själva klarat av. Då kommer vi till en mycket viktig fråga; Har mina drömmar påverkat mina gener och vandrat vidare till mina barn? Ja, mycket talar för att Kay Pollak har rätt, ty Tankens kraft är , stor, större än vad många tror.

 

VEM ARBETAR VÅRA POLITIKER FÖR? VILKA BLIR BÄST BETJÄNADE? 
Klyftorna växer. Idag lever en man från Hovås i Göteborg nio år längre än en man som bor i Hjällbo. Inkomsten är fem gånger högre och ohälsotalen fyra gånger lägre. Nästan hälften av ungdomarna i åldern 20-25 år är i vissa stadsdelar varken sysselsatta i studier eller i arbete.
Vad skapar det för känsla hos en ung människa som lever under sådana villkor?


– "Jag har jobbat många år i socialtjänsten, gjort forskning och intervjuat ungdomar och andra som det har gått snett för och det är en sak de alla har gemensamt. Det är ingen som medvetet väljer eller vill ha ett liv som fattig, stigmatiserad, missbrukare eller ”looser”. Det handlar om att vi växer upp med olika förutsättningar på ekonomisk, social och psykologisk nivå. Har man vuxit upp i en miljö där ingen tror på mig så är det svårt att tro på sig själv. Man blir destruktiv eftersom man upplever att man inte har något värde. Om vi inte hittar en politik där alla kan vara delaktiga, om klyftorna fortsätter att glida isär, så riskerar samhället att bygga allt mer på rädsla. Vi som har är rädda för dem som inte har och att de ska ta det från oss och då använder vi hårdare tag mot dem. När tryggheten försvinner så kommer behovet av säkerhet att bli större och det innebär mer övervakning, kontroll och fler poliser" . Från Google


Även jag fångades upp av vänsterrörelsen. I mitt fall var det inte fokus på den politiska dimensionen i första hand, utan det blev den sociala biten som tog överhand. Det var problemen bland de unga på Hammarkulletorget som jag ägnade all min lediga tid till att försöka avhjälpa.

 

Jag vill tacka livet