Det är den 30 november 2013 och Malin Edman befinner sig på en Fitnessfestivalen i Göteborg tillsammans med sina kollegor på Holistic, med på resan är även hennes man Lennie.

På kvällen börjar Malin känna sig krasslig. Det känns som om hon håller på att bli sjuk. Halsen är svullen och svalget är ömt och när Malin känner efter på halsen upptäcker hon en knöl, som hon först avfärdar som en svullen muskel.

Efter fyra intensiva dagar i Göteborg är det dags att resa hem igen. Knölen på Malins hals har inte försvunnit. Istället har den svullnat upp och blivit stor som en golfboll.

Väl hemma i Skänninge besöker Malin Edman vårdcentralen, där hon får en akutremiss till Öron, näsa, hals i Linköping.

Två veckor senare sitter Malin äntligen hos läkaren på universitetssjukhuset i Linköping, US.

Läkaren gör precis samma sak som allmänläkaren på vårdcentralen redan har gjort och remitterar henne till en punktion, en procedur där man sticker in en nål i själva vävnaden för att ta ett cellprov. Under besöket råkar Malin få syn rubriken” prover för cancerpatient 1A” på läkarens dataskärm. Hon blir iskall, men läkaren säger ingenting.

Det går nästan en månad utan att Malin hör någonting ifrån läkarna. Lättad börjar hon återgå till vardagen.

En dag när hon är hos frisören kommer Lennie inrusande på salongen. ”Varför svarar du inte i telefonen? Du ska ringa till läkaren nu!”

En halvtimme senare är Malin Edman tillbaka på vårdcentralen och får beskedet som ingen människa vill ha. ”Du har cancer, läkarna har hittat flera tumörer i lymfsystemet. ”

Det är den 28 januari 2014 när Malin diagnostiseras med Hodgkins lymfom i stadie 2A.

– Jag minns det som om jag var i en bubbla. Jag hörde vad läkaren sa men förstod nog inte riktigt vad det innebar. Jag vet att istället fokuserade på deras utemöbler utanför fönstret och tänkte ”Fy vilka hemska möbler, tänk vad trist att sitta där på sin fikarast och titta in på tjutande patienter som just fått reda på att de fått cancer”

Efter beskedet går allting väldigt fort och den 31 januari opereras Malin.

Läkarna sätter in en port a cath, en slags centralvenskateter som är tänkt att används under cellgiftsbehandlingen.

Hemma i vardagsrummet bland alla broschyrer och rekommendationer om saft och digestivekex bestämmer sig Malin för att ge naturlig läkning en chans.

– Då insåg jag att jag höll på att begå ett misstag. Att jag inte kunde genomgå den här behandlingen. Det kändes inte rätt för mig att välja cellgifter och strålning. Att det går emot allting som jag tror på och den kunskap som jag har. Man vet att cellgifterna gör oss sjukare eftersom de slår ut alla kroppens celler, inte bara cancercellerna, och det är sällan man känner sig sjuk av själva cancern. I Sverige är man trångsynt och outbildad när det kommer till komplementärmedicin och andra sätt till friskhet gällande cancer

Men när Malin tar kontakt med sin dåvarande läkare och berättar att hon inte vill påbörja behandlingen möts hon av oförståelse och frustration.

– Jag blev kallad till ett samtal, där två manliga läkare under en dryg timme berättade för mig hur jag skulle dö. Bland annat hur jag skulle drunkna i mina egna lungvätskor och kvävas. Jag är väldigt skeptisk till hur allting har gått till gällande min diagnos och hur min önskan om behandling har blivit mottagen. Jag har bytt läkare fyra gånger för att de inte accepterat mitt beslut om en alternativ behandling.

Malin reser till Tyskland för att påbörja en alternativ behandling som hon får bekosta helt själv i väntan på försäkringskassans besked om eventuellt ekonomiskt stöd vid behandling utomlands.

På Arcadia kliniken får Malin först gå igenom behandlingsplanen med läkaren, Psykoonkologen och Näringsspecialisten och efter det påbörjas den två veckor långa behandlingen som innehåller flera olika delar med fokus på att behandla cancern ur ett helhetsperspektiv.

Malin gör en Helkroppshypertermi, en sorts aktiv feberterapi som ska stärka immunsystemet.

- Jag låg som i ett tält och blev sakta upphettad till febertemperatur tack vare IR- lamporna iklädd en frottépyjamas med pulsmätare på örat, värmelampa på bålen och termometer i rumpan.

Malin genomgår dagligen Lokal djup-hypertermi, en sorts cancerterapi med värme och elektromagnetiska vågor där läkarna fokuserar på den delen av kroppen som är angripna av tumörerna.

Dessutom får hon en hög dos av C vitamin infusioner och behandlas med lokal infraröd hypertermi två timmar dagligen.

Hemma i Sverige igen börjar Malin sitt livs kamp som hon måste klara av på helt egen hand. Ett krig som hon tänker vinna med hjälp av olika kosttillskott, preparat och hjälpmedel som hon hittat på nätet, fått rekommenderat eller läst om i böcker. Det är magnetmattor, olika kosttillskott, teer, dieter, vitaminer, meditationer, yogaövningar, frekvensmaskiner och tredagarsfasta.

– Nu har jag beställt hem olika kinesiska svampar som ska vara bra mot cancer. Jag utgår från min bas och sedan kan jag lägga till och prova nya saker lite kortare perioder. Nu innan har jag till exempel precis avslutat en tredagars fasta som återställer immunförsvaret.

I kylskåpet hemma hos familjen Edman ryms det nästan bara grönsaker och frukter. Allting ekologiskt.

– Jag tror på att kroppen säger till vad den mår bra av. Som häromdagen blev jag helt galen i rödlök, och bara satt och knapra i mig rå lök. Och då tog jag reda på vad det är i löken som min kropp går igång på och det visar sig att rödlök innehåller mycket antioxidanter, speciellt Quercetin, som är bra för cancersjuka. Och ofta när jag har de här perioderna så märker jag skillnad på tumörerna, jag märker att svullnaden går ner.

I juni 2014 åkte Malin ner till Tyskland igen för att genomgå sin andra behandling. Då genomgick hon precis samma behandling som hon gjorde första gången hon var nere på kliniken. Men den här gången får inte behandlingen samma effekt. Inflammationen och svullnaden går ner men mer effekt än så blir det inte

Senaste röntgen som gjordes på US i Linköping visar på att Malins cancer är stabil. Två av hennes tumörer har krympt och ingen av de befintliga tumörerna har spridit sig eller växt det har heller inte bildats några nya tumörer i kroppen.

– Jag kan själva känna med mina händer hur tumörerna har krympt och för mig är det här såklart en seger. Men för läkarna inne på hematologen är det bara fokus på det negativa. Min läkare menar på att jag inte ska vara glad eftersom risken finns att min cancer bara växer extremt långsamt och det känns som ett ytligare ett slag i ansiktet. Läkarna här vill bara behandla mig med cellgifterna men om jag tar cellgifterna skulle jag bara må sämre, eftersom cellgifterna även angriper och förstör de friska cellerna. Dessutom är det enligt svensk forskning bevisat att jag har 30 procent större risk att drabbas av bröstcancer efter fem år och sedan ytterligare 1 procent för varje år som går. Så när jag är 60 år har jag 57 procent risk att drabbas av bröstcancer om jag tar cellgifter idag. Jag vill bli helt jävla cancerfri. Det är mitt mål.

Nu har Malin levt med cancern i snart ett år. Den har numera blivit en naturlig del i hennes liv.

Självbehandlingen känns inte längre tidskrävande och påtvingad utan numera känns det som en naturlig del i hennes vardag.

– Innan jag fick in de nya rutinerna hade jag panik och kände en stor ångest över hur mitt liv hade förändrats. Jag såg för mig själv hur jag förvandlades till en pillerknaprare. Men idag är det inget konstigt att jag lägger den här tiden på att ta hand om mig själv.

Men visst finns det stunder då Malin också tvivlar. Stunder i totalt mörker och stunder som kantas av sorg och rädsla.

- Min man är ett extremt stöd för mig. Han peppar och stöttar till tusen och jag hade nog aldrig klarat det här utan honom. Ibland har jag sådan dödsångest så jag inte vet vart jag ska ta vägen men Lennie lyckas alltid plocka upp mig.

– Jag kommer nog alltid lida av cancernoja, för resten av mitt liv. Även när jag är frisk som

en nötkärna och en glad tant på 85 år kommer jag fortfarande att känna efter tumörer.