Bakom pansarglas

 

BAKOM PANSARGLAS
Så skapades
”Sveriges farligaste flicka”
Enligt mig är detta ett klart och entydigt bevis på samhällets oförmåga att rätt hantera allvarliga brister i vården av de unga. Denna flicka föddes inte med sitt självskadebeteende men med familjeproblem kopplades samhällsfunktionen in och resan utför börjar. Flickan är då bara några få år.
Hennes tragiska resa är beviset på samhällets totala oförmåga att hjälpa de utsatta i vårt samhälle. PÅ sjuttiotalet jobbade jag tillsammans med utsatta barn i Hammarkullen: Plockade upp sjuåringar med thinnerflaskor i buskarna runt torget. Jag har skildrat detta i min berättelse om "Ungdom på Glid" Tyvärr är det bara att konstatera, att vården står och stampar på samma fläck då det gäller de verkligt behövande. Barnombudsmannen, om han finns, vad gör han?

 

 

BAKOM PANSARGLAS
Så skapades
”Sveriges farligaste flicka”
Granskning: Systemfel i vården avslöjade

Manus till filmen

Flickan bakom pansarglas
Lektorn:

”Josefin kan vara felbehandlad”
Socialtjänsten:

”Det är ett misslyckande”
Experten:

”Vi behöver en ny lag”
Myndigheten:

IVO överväger granska Josefins fall
Vårdbolagen:

”Hon behövde en annan vård”

33 platser under 13 år
Det var en gång en liten flicka som behövde ett hem och föräldrar som aldrig skulle överge henne.
Men flickan forslades runt över halva Sverige, från Bollnäs till Malmö.
Hon har bott på 21 orter i tio län.
Hon har flyttats 33 gånger – för att hon sägs vara en säkerhetsrisk.
Hon är bara 14 år. Hon säger att hon egentligen är en pojke.

Det börjar med ett mejl, bara några rader, en kvinna i Eskilstuna skriver om sitt bonusbarn. Jag ringer henne. Trots att jag inte vill skriva om barnärenden: de påstådda felen brukar inte gå att belägga, ord står mot ord.

Men det bonusmamman berättar är skakande. Nära på osannolikt.
Det ska visa sig att allt är sant.
Jag får en flyttkartong fylld med papper: utredningar, journaler, domar, dagböcker. Flera tusen dokument.
Fotografier.
På ett är Josefin i Värmland, den femte placeringen. Hon är nog fem år. Runda rosiga kinder. Vaken blick. Håret är permanentat, uppsatt i krusiga tofsar. Hon ler sött, lite stelt.liten-flicka-på-knä014
Familjen vill ha en snäll lydig flicka som inte äter för mycket.
Men Josefin äter ur sopor, ur djurens matskålar. Hon gör illa djur. Får raseriutbrott. Kastar sten.
Ingen akut oro finns hos socialtjänsten i Eskilstuna 14 mil österut. I en journal står att Josefin ”fortfarande har mer bra än dåligt i familjehemmet”.
Men en katastrof står för dörren.

Jag tvingar mig att titta på varje papper om Josefin och för in uppgifter i ett Exceldokument. Jag tänker att det måste gå att hitta misstagen. Systemfelen.
Några händelser sticker ut. Gnistor. Gnistor som inleder en händelsekedja, en rasande eldsvåda.
Eldsvådor kan släckas, men skador blir det alltid.

En brand börjar en höstdag i Värmland. Josefin är sex. sax-ny1
Hon kastar en sax på en lärare och försvinner. Rektorn hittar henne, något med Josefin skrämmer honom: flickebarnet ligger okontaktbar på vinden under ett bord.
Nu blir man oroad även på socialtjänsten i Eskilstuna.
Mår Josefin dåligt i familjehemmet? Får hon, som de uttrycker det, ”vara den flicka hon är”?
Följden blir att Josefin sex dagar före julafton förs till jourhem i Sunne där hon varje dag har upp till sju ångestutbrott och måste hållas fast, är ”i stort sett okontaktbar”, enligt jourhemsmamman som ger upp efter fyra dagar.


De där utbrotten i Sunne blir en ögonöppnare i Eskilstuna. Fosterföräldrarna har krävt lydnad. Josefin har inte mått bra av det. Hon är inte bara en arg liten flickunge, hon lider av allvarlig ångest.
Nu måste Josefin flytta igen. Och nu måste det bli rätt.
Socialtjänsten skriver att Josefin ”riskerar att allvarligt skadas om hon tvingas flytta mellan olika familjer”.
Så fattas ett beslut, en helomvändning: Josefin ska flytta hem till pappa.


Till den pappa hon tidigare skulle skyddas från. Man säger nu att ”hans engagemang för henne inte kommer att ta slut.”
Pappa orkar. Pappa vill.
Pappakärleken ska rädda Josefin.

Pappan. Jag tänker först att jag vill ta bort pappan från den här berättelsen. Jag tycker att han står i vägen. Mitt intresse gäller Josefin, de 33 besluten. Men det går inte.
När Josefin omhändertas är det även för att pappan misstänks ha varit våldsam mot ett annat av sina barn, vilket han senare till och med dömts för, mot sitt nekande.
Josefin är sju år när hon kommer tillbaka. Då är pappa omgift. De tackar ja till stöd i familjen. Metoderna heter saker som MIM. ART. Komet. BOJ. Josefin, pappan och bonusmamman bygger klossar och matar varandra med godis. Samspelet är fint, tycker behandlarna.
Men Josefin morrar som en hund.
Josefin rispar och tar stryptag på sig själv.
Josefin försöker slå sönder ett kök.
Josefin får diagnoser: ADHD och ”anknytningsstörning”. Men vilken hjälp hon behöver är de vuxna oeniga om.
Mer familjeterapi, kräver socialtjänsten.
Hemundervisning, anser rektorn, som vill stänga av Josefin från skolan.
En läkare säger: Josefin är traumatiserad och bör flyttas bort från pappa.
Pappan säger: Josefin behöver medicin, en assistent i skolan och terapi.
Det pyr runt Josefin igen, små eldhärdar. Och efter två år hos pappa utbryter nästa storbrand.

Den tändande gnistan är att Josefin står med en kniv på balkongen hemma hos sin mamma. Hon morrar. Hon hotar – enligt mamma – att döda. Polis och socialjour kommer.
Nu tycker alla att Josefin måste observeras, i en neutral miljö. De vill lägga in Josefin på bup, barnpsykiatrin.
Därför bryter man löftet, det att Josefin ”aldrig mer ska behöva flytta”.
På mindre än fyra månader har Josefin sju boenden. Det är som att varje ”nej” till Josefin kan utlösa en katastrof. Hon river, biter, sparkar, kastar.
Nu dyker för första gången formuleringen upp: ”vi kan inte garantera hennes, de andra barnens och personalens säkerhet”.
Josefin betraktas från och med nu som farlig, inte bara för sig själv.
Hon är nyss fyllda nio år.


Jag ser en ringdans runt Josefin. De sjunger en visa, versen börjar ”Du ska aldrig mer flytta”, refrängen går: ”Du är en fara för personalen.”

Dansen går i otakt. Några utreder, andra beslutar, ännu fler tolkar, tycker, behandlar, vårdar – eller bara förvarar.
Utredningar blir inte färdiga, för att Josefin ska flytta.
Behandlingar påbörjas inte, för att man inte vet vart Josefin ska flytta.
Jag ser inte planen. Ingen plan för hur Josefins trauman ska behandlas. Ingen plan när hon som störd tvååring placeras i familjehem i förhoppning att hon ska läka. Men hur?
Placering nummer femton är ett HVB-hem i Borlänge. Josefin är fortfarande nio år. Hon säger att hon heter Max och vill ha kalsonger och en riktig snopp.
Hon filar på sina bröstvårtor för att hindra dem från att växa.


Är Josefin pojke? Ingen vet. Josefin talar om sig själv som alla möjliga personer, både pojkar och flickor.
Det jag vet är att man bör utreda en flicka som ihärdigt säger sig vara pojke, för att kunna hejda puberteten. Pojkar har inte bröst. Pojkar får inte mens.
Det görs inte. I Borlänge tycker man att när Josefin är nöjd med att vara flicka så är det bra. När Josefin går till skolan med mascara skriver föreståndaren: ”Härligt”!
Josefin mår allt sämre i Borlänge. På hemmet tror man sig veta varför: när Josefin träffat pappa blir hon ännu argare, mer våldsam, pratar ännu mer om att hon heter Charlie, Alex, Sam eller Emil.
Pappa är huvudorsaken till Josefins problem, säger man. Pappa ”förmedlar dolda budskap” om att Josefin ska rymma och slåss.
Bäst är att hon inte träffar pappa.
Men Josefin blir inte friskare av att pappa är på avstånd. Josefin sparkar, biter, rymmer, kastar sten.
Josefin drar mössan över ansiktet och talar engelska. Josefin ser en ängel i trädgården.
Och efter ett år tar det stopp. Föreståndaren skriver att ”personalen far illa”. Josefin måste bort.
fågel-4036Josefins vårdplats sägs upp. Jag visste inte att det heter så: ”säga upp”. Vårdbolagen kan göra ett avtal om att ta hand om Josefin: först lova: det här klarar vi! Men hur ansvaret för Josefin eventuellt ska upphöra, det behöver man inte skriva in i avtalet. Att ”säga upp” är vårdbolagets rätt.
Och Josefins rättigheter? Hennes mänskliga rättigheter, rätt till trygghet, föräldrar, skolgång?
Josefin kan inte säga upp sitt liv.

I Småland har Josefin en lite lugnare tid. Hon går i skolan. Hon utreds – igen! – i Linköping, grundligt denna gång.
Men en dag går Josefin och några pojkar på byn och krossar 17 rutor. Josefin är tolv år. Och branden är denna gång så fruktansvärd att den inte kan hejdas.

Jag sitter vid min dator, mitt Excelark är ett myller av bokstäver, siffror, färger; blått för polis, rött är flyttar, orange: självmordsförsök, gult: diagnos. Mönster ser jag. Våld och stenkastning betyder att få flytta. Så har Josefin lärt. Jag anar kraften i ett beteende som blivit tvångsmässigt.

Ringdansen går allt fortare. Under fem månader bor Josefin på åtta ställen på sex orter och vårdas däremellan på bup.
Det är våld, nedläggningar, polishämtningar.
Det är en mardröm.

En gång – den 16 februari 2015 – måste socialsekreteraren köra och hämta Josefin i Karlstad och sedan styra bilen söderut igen utan att veta vart. Det blir ett vandrarhem.
Jag tänker på hur det känns för Josefin, den natten? Senaste månaden har hon bott i familjehem i Katrineholm, flyttats efter sex dagar: sedan HVB-hem i Hagfors. Hon har vårdats på två sjukhus. Hon har rymt två gånger, stått på järnvägsspår, räddats och åkt polisbil i handklovar och spottluva. Hon har träffat: minst fyra poliser, tio boendestödjare, behandlingsassistenter, föreståndare.
citat-ingenvillhamig022-alt2Är det då hon tänker: Ingen vill ha mig.
För det är vad hon säger ibland. Och hon har rätt. Alla vill att Josefin ska må bra, och Ingen vill ha just Josefin.
Jo, pappa förstås. Men han går inte att samarbeta med, anser socialtjänsten i Eskilstuna numera.

Fyra år går det från att misstanken uppstår till att Josefin verkligen får diagnosen ”lindrig autism”. Hon är då 13 år. Barnpsykologen som under ett år gör den stora utredningen (den som aldrig fullföljdes eftersom Josefin hastigt flyttas från Småland till Hälsingland) ger diagnosen ”dissociativ störning”. Hon varnar:
”Utan kvalificerad psykoterapetisk behandling, samt den stabila grunden i form av en trygg och varaktig boendemiljö med viktiga vuxna att knyta an till bedömer undertecknad att den långsiktiga prognosen för (…) hälsa och utveckling är mycket oroande.”
Vård får Josefin förstås. Hela tiden. Ideliga inläggningar på bup-kliniker i åtta städer. Olika vård. En kör av röster i ringdansen.
”Josefin måste vara autistisk.”
”Om det inte är den sociala bakgrunden”
”Fast kan även vara biologiskt, ett arv?”
”Möjligen könsidentitetsstörning…”
”Svårt traumatiserad!”
Josefin själv säger ganska ofta: ”Lägg in mig. På bup kan de hejda mig innan det brinner i skallen”. Men bup vill inte ha henne där. Varför?
Jag räknar till minst 17 självmordsförsök. Om Josefin är sjuk och självmordsbenägen måste hon väl få vård? Och då måste hon väl låsas in eftersom hon hela tiden rymmer?
Långsamt får det upp för mig: för barn som Josefin finns ingen vårdform.

Var tredje tonårsplacering slutar med ”sammanbrott”. Som det heter på socialtjänstsvenska. Sammanbrott är när vården upphör hastigt och oplanerat. Pengar är inte problemet i fallet Josefin. Eskilstuna kommun öser in pengar. Det hjälper inte. Det blir värre. Det blir flickhemmet Smilla i Sörmland. Dit kommer Josefin på våren, 13 år gammal.
Versen, i repris: Nu Josefin ska du inte flytta mer!fågel-1033
Smilla lovar underverk. Josefin ska bo i en larmad lägenhet med åtta personal.
Det blir fyra självmordsförsök, fem polisingripande och minst tre bältningar.
Uppsägning.
Sammanbrott.
Smilla ringer en söndag och säger att Josefin ska hämtas samma kväll. (Det ska visa sig att bristerna på Smilla är så stora att de tvingas stänga).


Då förs Josefin till Lövsta, en statlig låst institution för äldre tonåringar. Det är enda alternativet. Två låsta kala rum med fastspikade möbler. ”Vård i avskildhet” kallas det, men många med mig säger: förvaring.
Josefin ritar teckningar: sönderskurna armar. Järnvägsspår. En ängel.
Läget är desperat. Det är nu som Eskilstuna kommun beslutar sig för att pröva något helt nytt. Josefin blir ett fall för vuxenvården, socialpsykiatrin – som annars inte arbetar med barn. Ett särskilt säkerhetshus ställs i ordning. Där ska hon bo bakom pansarglas med egen personalgrupp. Socialpsykiatrin kan inte säga upp Josefin. Hoppas man.jesifin-hoodie-blundar

Historien om Josefin pågår medan du läser: rymningar, dödslängtan, förtvivlan. Ingen vet längre om Josefin från början hade diagnoser som förklarar det katastrofala haveriet. Eller om det är samhällsvården som skapat situationen.

Josefin vet att jag skriver den här artikeln. Hon vill vara en vanlig flicka – eller pojke – med familj och kompisar. Hon säger: Jag vill inte vara ett freak. Hon säger: Alla vuxna är korkade. Vad är det för fel på alla, säger Josefin.

Fotnot: Josefin heter egentligen något annat

Kerstin Weigl Jenny Svenberg Bunnel

Reporter

Kerstin Weigl

Illustratör

Jenny Svenberg Bunnel

Det sjuka samhället- orkar Ni med en resa till?

Mobbad,, satt i förvaring och viljan att vara kille ledde till självmord, 14 år gammal.
Han blev ENDAST 14 år!

Han slipper nu längre flytta runt på olika instanser, psykboenden, fosterhem mm.

Han slipper längre bli mobbad.

Han slipper längre ropa på hjälp som ingen lyssnar på.

Hn slipper längre kämpa med sin transsexualitet.

Han som var en hon som ville vara en han.

Varför?

Han är död nu!

Han tog sitt liv genom att hänga sig själv, ca 1 månad innan sin 15 års dag.
Detta skrev han innan han tog sitt liv

Jag ska ta självmord blir bara 14

Av Linnea/Linus Lundqvist - 2017-07-03 08:39
Hej jag heter Linnea/Linus
Jag bor i Eskilstuna och tar mitt liv där också.
Jag skulle fyllt 15 nu i oktober.
Jag är transexeuell skulle ha fått bli kille
Men så blir det inte för i dag så tar jag självmord.
Pågrund utav att jag bli sexeuellt utsatt på internet och sociala medier av några killar.
Dom tvingade mig skicka videos och bilder m.m ...
Och dom mobbar iäll mig
Jag orkar inte mer med det här livet för socialen hvbhemmet och bup som aldrig hjälper bara förvarar mig hos dem.
Alla har rätt jag passar inte in här på jorden hoppas erat problem är över för det kommer en eventuellt live video.Jag har planerat mitt självmord i natt och det är igenom tänkt.
Läs mer om mig på Aftonbladet och på youtube
Flickan bakom pansarglas
Sveriges farligaste flicka
Så här ser jag ut fett ful och alla andra saker ni kallar mig

Han tog sitt liv första helgen i september i år!

Endast 1 månad innan sin 15 års dag!

Och 2 månader efter att han skrev ovanstående text.

Hade folk lyssnat på honom, lyssnat på hans rop på hjälp. Tagit hand om honom på ett lungt sätt, undersökt heonom grundligt från början.

SAMT

Om han sluppit alla nättroll, näthatare och alla andra som har mobbat hhonom på ett eller annat sätt.

Så hade han förmodligen levt idag.

Jag kommer vidare i texten skriva HON då det är så HAN omnämns i medier.

"SVERIGES FARLIGASTE FLICKA", "FLICKAN BAKOM PANSARGLASET"

Har han kallats i medier mm.

Sveriges farligaste flicka är inte han själv som har skapat det har Sveriges barn och ungdomsvård skapat, tillsammans med alla som har mobbat honom.

Mobbat honom pga bla hans vilja att få vara kille.

Linnea/Linus har under måmga år och flera försök att visa andra att han är "född i fel krop, detta tex att FILA bort sina bröst!

Linnea/Linus har hela tiden kraftfullt talat om att han är en kille och gett sig själv olika pojknamn.

INGEN ville lyssna på detta. Istället hånades han för sin transsexualitet.

Även en rektor på en skola håndae honom när han EN dag kom med eyliner på ögonen till skolan.

"- OOHH så underbart, titta hon är ju åndå en flicka"

En föreståndare på ett boende sa en gång då Linnea/Linus hade satt på sig mascara, "- HÄRLIGT!"

Han säger att hon heter Max och vill ha kalsonger och en riktig snopp.

En flicka som ihärdigt tillkallar sig flera killnamn, filar på sina bröst för att hindra dom att växa, klär sig som en kille borde utredas, men detta gjordes aldrig.

Det sades att hon är nöjd att vara flicka.

HUR kan man vara nöjd som flicka då man vill ha snopp och filar på sina bröst för att de inte ska växa??

33 boenden på 14 år, runt om i Sverige.

Började när Linea/Linus var 1 år gammal, då han omhändertogs första gången.

När Linnea/Linus är ca 2 år flyttas han 9 mil bort från mamman till ett familjehem, stannar ett år då han tvingas flytta till ett nytt familjehem , denna gången till Karlskoga i Värmland värmländsk familj,

som vill ha en lydig flicka med lockigt hår.

Linnea/Linus flyttas runt 33 gånger under sitt 14 åriga liv till olika familjehem, BUP boenden, vårdinrättningar och även hos sin pappa som han från början skulle hållas ifrån pga att pappan var våldsam.

"Du ska aldrig mera behöva flytta"

Det löftet fick och sades till Linnea/Linus, men bröts ganska fort.

5 år gammal är Linnea/Linus och får då orden, "hon är ond, hon är farlig för sig själv och alla andra.

Vid 9 års ålder blir han kallad "Sveriges farligaste flicka"
Det har varit en ringdans runt honom, med olika instanser, som socialtjänsten, familjebehandlare, psykologer, Bup, vårdhem, familjehem mfl.

Som skapat "Sveriges farligaste flicka"

En flicka som under sitt 14 åriga liv flera gånger visat bestämt att hon vill vara en pojke, men som ingen velat lyssna på och undersökt grundligt.

Det som gjordes under dessa 14 år var att flytta runt Linnea/Linus och det GISSADES på vad det KUNDE vara för FEL på "henne".

Två låsta kala rum med fastspikade möbler.

Hans sista bostad innan han tog sitt liv var Två låsta kala rum med fastspikade möbler.

På fackspråk heter det "vård i avskildhet"

För mig och många andra är det förvaring av ett problem.

Detta sker i den kommun som han föddes i och togs bort ifrån då han var 2 år.

Ett särskilt säkerhetshus ställs i ordning. Där ska han bo bakom pansarglas med egen personalgrupp.

Linnea/Linus själv säger ganska ofta: ”Lägg in mig. På bup kan de hejda mig innan det brinner i skallen”.

Bup gör inte detta. Istället så blir det genom åren fastlåsningar av psykvården, ingripanden av polis, många självmordsförsök, och han slår sönder saker mm i olika boenden mm.

MEN

INGEN tar hans rop på hjälp på fullaste allvar.

Utan låser in honom och pratar OM honom, inte MED honom!

Linnea/Linus hann bli 13 år innan han blev grundligt utredd och fick en diagnos.

Diagnosen blev: "lindrig autism"

Vilket jag ställer mig väldigt frågande till.

Specielt ordet "lindrig"

Men är också så enkelt att kasta iväg en diagnos på ett papper.

Vad jag läst och förstått så hade han blla en kraftig könsidentitets störning.

Att "vara född i fel kropp" kan innebära att man mår extremt dåligt av det.

Att inte då få prata om det och leva öppet med det kan bara det ge psykiska problem.

Detta plus den behandling, frånvaro från sina föräldrar, ständigt byta miljö, ständigt vara jagad SAMT att bli mobbad kan inte resultera i något annat än kaos i huvudet och kroppen - ÅNGEST!

LINNEA, DU ÄR TRYGG HÄR DU SKALL ALDRIG MER BEHÖVA FLYTTA.

Så sa alla de 200 människorna som han hade omkring sig under de 14 år han levde.

Han fick flera gånger upp ett hopp om att han skulle få frid i livet.

Men som varje gång gick i kras.

Att kalla de olika ställena som han hamnade på var inget annat än förvaring.

Det var ALDRIG någon som lyssnade på hans ord och rop.

Vems fel var Linneas/Linus död?

Enligt mig så var det ABSOLUT INTE hans fel!

Han hade en vilja att vara kille och en vilja att vuxna tog hennes rop på hjälp på fullaste allvar.

Linnea/Linus behöver inte längre flytta.

Från och med förra helgen 2-3 september så flyttar han inte något mer.

HAN ÄR DÖD!

Han hängde sig, ENDAST 14 år gammal!
Hans sista ord var bla

Jag vill ju bara vara med kompisar , ha föräldrar, vara med kompisar..MEN INGEN VILL HA MIG, JAG ÄR ETT FREAK !

Jag är transexeuell skulle ha fått bli kille
Men så blir det inte för i dag så tar jag självmord
SPRID GÄRNA DETTA!

För Linneas/Linus skull!
Linnea/Linus du är inget "monster" eller "freak"

Vila i frid och jag hoppas att du nu är fri att vara den kille du alltid velat vara.