1980 - 1981

    Dagboksanteckningar som jag hittat i en bortglömd bok och som mest handlar om Hammarkullen. Ett kompliment till "Ungdom på Glid"

Fredag 18 juli 1980. I dag var sista dagen på ett fyra-veckors vikariat som fastighetskötare i Annedal. På förmiddagen arbetade jag på Ungkarlshotellet Klippan. På kvällen var jag och fyra ungdomar på bio "2001 - Ett Rymdäventyr" Ett par av dem var inte helt nyktra, men de skötte sig ändå bra i sina slitna jeans.

Lördag 19 juli 1980. I dag helt ledig. Första dagen på ganska länge. Jag spelade in låtar från bandspelaren till min nya reportagebandspelare. Det gick fint. Provade också mina nya steriolurar som funkade bra. Ljudet blir faktiskt bättre genom hörlurarna. Att lyssna på musik är en skön upplevelse, då allt funkar som det skall. Ringde Berit på kvällen.  

Söndag 20 juli 1980. Jag var till Marklandsgatan och Linnegatan och bytte sopsäckar. Åkte spårvagn. På Linnegatn skall jag vikariera fyra veckor som fastghetsskötare. Jag är trött och hängig i dag. Susanne Mullo ringde från Falköping. Hon är gift nu och arbetar på sjukhus. Häftigt att hon sköter sig!

Måndag 21 juli 1980. Jag började dagen med sopsäcksbyte på Karl Gustavsgatan, som jag skall sköta om i två veckor. Därefter till Linnegatan. Telefon tid 9.00 - 9.30. En hyresgäst ringde. Har varit i dålig form. Är det ångest och rädsla för att inte räcka till i det nya arbetet? Ångesten är en konstig företeelse i det mänskliga psyket. Men jag tror att den är inprogramerad genom händelser, som ägt rum under de år som gått.Sedan blir det nya händelser i nuet som utlöser ångesten. Ångest kan vara en verkligt svår börda att bära. Men då  man troligen inte kan göra sig av med den, tror jag, att det är viktigt, att man blir vän med den! På Linnegatan städade jag utanför affärerna, tog upp regnlera vid 34-ans entre och klippte gräsmattan. På eftermidagen arbetade jag på Hotell Klippan.

Tisdag 22 juli 1980. I dag städade jag på ljusgården, sopade bland annat upp glas efter kastade glasflaskor. I går tyckte jag att det verkade skitigt det nya jobbet. Men i dag tänker jag inte på det. Man vänjer sig. Det är klart, att om man jämför med nya Annedal, är det stor skillnad. Inga sopsäckar, allt går med centralsug till Nilsson Berg. Inga fulla gubbar, som skräpar ned vid sittbänkarna och ingen systembutik i närheten. Hyresgästerna tycker att jag är duktig.

Onsdag 23 juli 1980.  Vilken oerhörd skillnad det är på det här arbetet, jämfört med jobbet på Hotell Klippan. Där  var jag sista året ganska passiviserad och saknade intresse. Då jag gick därifrån, efter passets slut, var arbetet glömt för  den dagen. Miljön är allt för destruktiv , för att man i längden skall orka vara intresserad. Men mitt nya arbete som fastghetsskötare tänder och engagerar mig helt. Det är roligt att arbeta, då man känner sig angagerad och då man känner att man gör nytta. Det är ofantligt hur mycket av aktiva krafter som frigörs till nyttigt arbete och skapande aktivitet då man trivs. I dag har jag bland annat sopat Lilla Risåsgatan och på kvällen var jag på Karl Gustavsgatan och klippte gräsmattan.  

Torsdag 24 juli 1980. I dag har jag torkat trapporna i huset på Linnegatan 34, samt sopat noga utanför huset och hela trappan utvändigt ned mot Linnegatan. Det var gansaka mycket jord och damm i trappan. I natt fick jag 75 kr i parkeringsböter på Kalendervägen. Förra gången jag fick böter var på Marklandsgatan. Det är allt jag fått under denna period, då jag har haft min Amason. Det är inte så farligt ändå.

Fredag 25 juli 1980. I dag har jag finputsat Linnegatan och tömt papperskorgarna där. Jag har även bytt sopsäckarna i soprummen. Sedan torkade jag trapporna och sopade entreerna mot Linnegatan.  Det är bara under Holms semester, som jag gör detta. Sedan ingår inte detta i mitt arbetschema. 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -- - - - -- - - - - - - -

Fredag 28 november 1980. Kl. är 18.00. Jag har just kommit hem från mitt arbete på Linnegatan. Är tjänstledig från Hotell Klippan och arbetar nu  som fastghetsskötare på heltid. Min månadslön är 5 160 kr. Har extra arbete ibland med städning. Jag trivs bäst, då jag har mycket att göra.

I kväll är det öppet hus på Tomaskyrkan. Jag har lovat några ungdomar att visa några S-8 filmer. Men då jag tänker på Hammarkullen i kväll, känner jag ångest och leda. Det känns som om alla vägar är stängda för mig, som om alla dörrar är låsta! Men jag har lovat, att dels visa mina  filmer och att följa några ungdomar till Danmark på lördag. Jag måste göra det! Sedan får det vara nog. Jag orkar inte längre. Klarar inte av den liknöjdhet jag möter numera från allt för många ungdomar. Men det gör så ont, att mista dem man håller av.

Lördag 29 november 1980. I dag har jag vaknat piggare än på länge. Det bästa av allt är, att jag har upplevt positiva saker, som gör att jag fortsätter i Hammarkullen. Kvällen började med att Royne, Ari och jag åkte till Svingelns Idrottshus och tittade efter Michael. Men han var inte kvar där. Tillbaka till Hammarkullen och torget. Där träffade jag några tjejer och två pojkar. Pojkarna skulle tillbaka till Ekbacken, Så  jag och flickorna följde med och skutsade dem till Lilla Torp. Sedan var vi på Tomaskyrkan och visade några Scooby Doo filmer, som uppskattades av de flesta. Martin, en av ledarna vid Tomaskyrkan, pratade med ungdomarna. Men det bästa  av allt, var att det var så nyktert där! Efteråt var Jari, Michael och jag med Stefan Englund hem och fick kaffe med mackor. 

Då jag kom hem hade jag svårt somna. Hela kvällen passerade revy i min hjärna. Mina tankar och känslor var kvar hos ungdomarna i Hammarkullen. Jag kände mig tacksam mot Royne, Stefan, Lilljari och Kaj för att de var nyktra hela kvällen. Men jag tänkte även på de ungdomar, som jag träffade utanför Stefans bostad. I hissen luktade det boff! Dessa ungdomar var utanför den gemenskap, som fanns i Tomaskyrkan. Att det skall var så svårt att bryta invanda mönster. Några ungdomar och jag har startat en grupp, som vi kallar Nykter Ungdom. Det är min förhoppning, att vi skall växa och bli så starka, att vi skall kunna hjälpa och fånga upp den föreningslösa ungdom, som driver omkring utan mål och mening. Men det verkar vara svårt för dem, att ställa upp och kliva över den tröskel, som vår inträdesavgift på 20 kr är. På eftermiddagen skulle vi åka med Stenalinjen till Danmark. Men vi kom inte ombord på båten. Vi var 16 ungdomar från det nya gänget, som jag träffat. Vi försökte även med Sessanlinjen, men även där var det kalla handen. Troligen var det för nära jul med allt för mycket resande på båtarna. Det var synd, för alla ungdomarna hade lovat att vara absolut nyktra på båten. På kvällen var  de flesta ungdomarna med mig på bio och såg Kanonerna på Navarone.

Söndag 30 november 1980. På förmiddagen arbetade jag på Hotell Klippan. På kvällen var jag på bio i Hammarkullen. Jag är slut för Hammarullen. Vad det beror på, vet jag ej. Enda möjligheten  att fortsätta, vore att engagera de stabilare ungdomarna, de ungdomar som jag tidigare inte satsat särskilt mycket på. Men klarar jag av det? Jag vet inte. Jag saknar det gamla gänget så mycket! Vad har jag gjort för fel? Vad har jag försummat att göra? Kanske borde jag finna mig i mitt öde. Men jag tycker, att det är så mycket kvar som borde göras. Hjälp! Jag har ringt till Carra, men hon var inte hemma. Det var hennes manmma som svarade. Carra ringde sedan kvart över tio på kvällen. Vi pratade en del och det känns något bättre, även om inte Carra hade så många svar på alla mina frågor. Carra är ganska djupsinnig av sig ibland. Hon är bra i sina ljusa ögonblick.

Lördag 13 december 1980. Lucia. Klockan är fyra på morgonen. Jag har försökt att sova, men det vill inte lyckas. Jag skall berätta om gårdagen i stället. Först på dagen gjorde jag mitt arbete på Linnegatan. Från halv tre var jag och arbetade på Hotell Klippan. Jag blev avlöst tidigare av Lejf på nattpasset. Halv åtta var jag på fritidsgården i Hammarkullen, där det var drogfritt Luciafirande. Jag var därinne en stund. Då jag skulle gå ut till bilen, var det en ung Chilensk pojke som försökte komma in på gården. Det luktade thinner och han blev utkastad. Vid entren fanns lärare och föräldrar från skolan, kuratorer från Kuratorsbyrån och ledare och föräldrar  från gården.  Men ingen tänkte på att hjälpa pojken, som var arg och försökte slå in fönstret på gården. Men andra ungdomar lugnade ned hononm. Därefter åkte pojken tillsammans med två andra pojkar med mig till min lägenhet i Kortedala. Där drack vi kaffe, käkade mackor och såg på TV. Den Chilenske pojken fick en jacka av mig och då vi åkte tillbaka till fritidsgården var han helt drogfri och det luktade ingenting om honom. Vi blev ändå inte insläppta med motiveringen att killen var portad, därför att han försökt komma in tidigare på kvällen. Härskartecknik i full blom!  Att killen hade skärpt sig och nyktrat till, samt tydligt visat att han ställde upp på drogfritt Luciafirande, var det ingen som ville uppmuntra honom för. I stället bestraffades han, genom att han åter utvisades till regnet och den destruktiva miljön utanför.  De som makten haver, har åter visat sin oförmåga att rätt bruka den! Jag blev mycket besviken på maktmänniskorna på gården, men mina protester hjälpte inte. 

Jag ville inte gå in på gården. I stället gick jag till spårvagnstunneln. Där träffade jag en annan kille som luktade boff. Han följde med mig till bilen, där han lämnade sin tröja och sina handskar, som luktade mest. Men på gården blev också han stoppad. Tydligen hade han också varit där tidigare på kvällen och blivit portad. Han fick vänta utanför, medan jag gick in och tog ett par kort av vår sånggrupp Alabaster. Då jag kom tillbaka ut, hade hans mamma kommit och de två skulle gå hem tillsammans.  De fick kläderna som jag hade i bilen, samtidigt som jag passade på att få telefonnumret hem till pojken.

Jag pratade med några flickor på torget, sedan gick jag ned i tunneln och kollade läget. Då jag kom ned igen, såg jag ryggen på pojken, som skulle ha följt med sin mamma hem. Jag följde efter in i tunneln, men han hade gömt sig. Jag fortsatte till andra tunneln, men upptäckte ingenting, så jag gick tillbaka, dit där jag hade sett pojken. Då satt han där ensam i mörkret, med en thinner flaska på Luciakvällen, medan de flesta andra var på gården!

Jag patade med honom och han berättade att han gått hemifrån, därför att hans mamma hade tjatat på honom, då han berättat för henne att han boffat, för att han inte hade kommit in på gården. Jag fick honom att glömma och gömma thinnerflaskan och han följde med mig. På väg till bilen mötte vi gänget, som han tidigare  varit tillsammans med under kvällen. De ville ha honom med sig, men han svarade dem, att han skulle följa med mig. Det satte jag värde på. 

Vi satte oss i bilen och körde mot stan. Vi hamnade i en polisspärr, men allt gick bra. På Mc Donald käkade vi. Pojken var hungrig. Sedan åkte vi till Wrangelsgatan, där Berit bor. Jag måste hämta några papper, för Berit skall till Singapor med Torlines utställningsfartyg och hon blir borta minst två månader. Pojken stannad i bilen, medan jag gick upp till Berit. Där passade jag på att ringa hans mamma  och frågade om han fick sova över hos mig. Det fick han göra. Vi åkte hem till mig, kokade kaffe, käkade en jultallrik, som Berit skickat med oss och såg på TV. Jag bäddade åt pojken i underslafen och han somnade genast.

Det blev inte mycket till Luciafirande på gården för min del. Men jag känner mig nöjd, därför att jag hade fått tillfälle att ställa upp på dem, som bäst behöver mig. Före Lucia var jag borta från Hammarkullen i nära två veckor, men jag känner nu, att jag behövs och får försöka att komma dit lite oftare i fortsättningen.

Tisdag 16 december 1980. Efter arbetets slut åkte jag till fritidsgåren i Hammarkullen, som stänger för dagen kl 17.00. Efter stängningen följde Carola, Jeanette, Susanne, Jari och Ken med till Kortedala, där vi såg på Rio Bravo samt käkade mackor och drack kaffe och the. Under tiden kom Michael och Benny från Bergsjön. Michael har egen nyckel och kommer och far som han vill. Därefter tillbaka  till Hammarkullen. Jag tittade in till Carras band på Fritidsgården i Sandeslätt, där de övar musik på tisdagarna. Efter en stund på torget, körde jag Carola, Marie och Susanne till Saltholmen, där de skall ta båten över till Asperö. Carola och Marie bor där nu.

Vi har bestämt ett föreningsmöte på fritidsgården på torsdag kl 19.00. Jag hoppas att alla kommer. Jag har pratat med ungdomarna, att det är viktigt, att vi håller ihop och hjälper varandra med föreningsverksamheten. Det är speciellt viktigt, att styrelsen fungerar bra. Den kan liknas vid en blommas rotsystem. Utan ett friskt rotsystem, kan ingen blomma utvecklas och växa sig frisk och stark. Jag är nöjd med källen. Ungdomarna har skött sig bra.

Torsdag 18 december 1980. I dag har vi det planerade mötet på gården. Kl 19.00 i avtalad tid var jag där, men det fanns ingen där av ungdomarna från Nykter Ungdom. I 20 min väntade jag och ingen kom. Jag tog för givet, att alla struntade i föreningen, men jag bestämde mig för att vänta till kl halv åtta, sedan skulle jag gå därifrån. Fem minuter i halv åtta kom alla utom Ken och Michael. Michael arbetade på kvällen i Ja-butiken på Länsmansgården. Vi lånade rummet längst in bredvid biljardrummet och vi startade mötet. Mitt humör var inte det bästa och jag tror inte, jag var så speciellt snäll mot ungdomana. Per, som blev vald till föreningens ordförande, men inte betalt sin inträdesavgift, hade tidigare avsagt sig ordförandeskapet. Han blev sur på mig och lämnade mötet. Innan vi gick vidare på dagordningen, krävde jag att få veta, om vi skulle fortsätta med föreningen eller låta den upphöra.

 Sista tiden har stämningen hos oss varit ganska negativ och en spännande röstning började. Kvar på mötet var Carra, Stefan, Jarri, Jeannette, Urban och jag. Då jag lämnade ordet fritt, sa Stefan att vi skulle fortsätta  med föreningen. Jari röstade emot en fortsättning. Carra och Jeannette var osäkra och visste inte hur de sjulle rösta. Ställningen var således en för och en emot. I de läget kom Ken in på mötet. Då jag frågade honom om han ville att föreningen skulle fortsätta, svarade han ja. Då bestämde sig Carra för att rösta mot och så var ställningen 2 för och 2 emot. Kvar var Urban  då jag avstod att rösta. Urban rösta för en fortsättning och slutsiffrorna blev tre för och två  emot. Till ny ordförande efter Per valdes enhälligt Stefan Englund och till ny vice ordförande valdes Urban. Efteråt känner jag mig nöjd med mötet. Stefan blir säkert en bra ordförande. Han har varit med i den gamla gemenskapen allt sedan dess första början. Även Carra har varit med hela tiden.

Fredag 18 december 1980. I natt har jag tjänstgjort på Klippans Ungkarlshotell. Tiden gick ganska fort. Därefter åkte jag till Linnegatan och sov i två timmar före telefonpassningen. Det var ganska lungt denna fredag. Hyresgästerna har nog av sig själva på fredagarna. Då jag hade tagit hand om sopsäckarna, var jag klar för dagen. Denna gång åkte jag direkt till Hammarkullen. Nej, jag tog vägen över Bangatan och hyrde en film, Embryo. Vid torget i Hammarkullen, såg jag inga ungdomar. Då jag gick därifrån, träffade jag Sune och Bettan. Jag följde med dem hem till Bettans lägenhet, som hon hyr tillsammans med Jörgen. De hade jättemysigt i sin lya och jag fick kaffe och dopp av dem. Därefter gick jag ned till Marianne och Susanne, som bor i samma uppgång. 

Susanne var mycket ledsen för att hennes föräldrar inte var hemma. Carola, Ylva, Marianne och Susanne följde med till Kortedala.  Där såg vi på Embryo och jag fixade till spagetti och köttfärssås med chili ketshup. Kl 20.00 var vi på Tomaskyrkan, där det var öppet hus med bland annat disco. Det var mycket folk och det var några, som tyvärr inte var helt nyktra. Det tycker jag var tråkigt. En onykter tjej, Ann, började bråka med en av flickorna på Tomaskyrkan. Ledarna var på väg att fånga in Ann, men jag bad dem vänta, samtidigt som jag viskade i örat på tjejen, som Ann ville mucka gräl med, att hon skulle hålla sig lugn  och inte vara provocerande. Ann lugnade sig efter en stund och allt avlöpte väl. Det var en seger för det passiva motståndet. Om ledarna hade försökt hålla Ann, hade de fått det ganska jobbigt, eftersom Ann har ett häftigt temperament. Samtidigt hade Ann inte fått trappa ned sitt humör på ett naturligt sätt. Att bromsa upp Ann i det läget, hade varit lika omöjligt som att stänga ångan inne i en full  kastrull med kokande vatten, genom att lägga locket på.

Mot slutet av kvällen, skulle jag ha visat två stycken Kalle Anka filmer, men det blev inte tid med det. I stället samlade Martin, den drivande ledaren på Tomaskyrkan, in ungdomarna i mysrummet och pratade med dem. Tyvärr skall Martin flytta från Hammarkulllen och verksamheten i Tomaskyrkan efter nyår är därför ett stort frågetecken.  Jag gick också in till ungdomarna och lyssnade. Då Martin pratat färdigt, var det min tur. Vad jag sa, kanske jag berättar en annan gång.  

Efter Tomaskyrkan åkte jag till Fritidsgården, som normalt har stängt fredag, lördag och söndag. Denna fredagkväll var det disco  där, anordnat av några Chilenska ungdomar. Jag upplevde en annorlunda discokväll på gården. Borta var de vanliga ledarna och många var lätt påverkade av alkohol. Men stämningen var avspänd och fin och jag pratade med flera av ungdomarna. Då jag gick därifrån, kände jag mig också avspänd, trots att jag var nykter. Jag vill inte försvara onykterheten, genom att försvara och poängtera de positiva stämningar jag upplevde på gården. Nej, men jag vill påskina , att detta konkurenssamhälle, som vi tyvingas leva i , skapar behov av flykt och droger. Det är väl heller ingen tvekan om, än att alkoholen ibland lättar på spänningar hos oss. Undantaget torde vara, där vi genom uppfostran och påverkan, har blivit bärare av ångest, som i sin tur förstärks genom alkoholen. Mängden alkohol, tror jag därvidlag spelar mindre roll eftersom mängden alkohol står i direkt proposition till mängden ångest inom oss. Att skapa en skamkänsla hos den som dricker, som en del politiker vill göra, löser därför inte alkoholproblemet, lika lite som bestraffningar gör det!

Lördag 20 december 1980. Denna lördag skulle jag bjuda ungdomarna på middag och videofilm. Jag hade vissa förväntningar, på en lugn och skön kväll tillsammans med dem. Men ack, det blir inte alltid som man tänkt sig. Vid 16-tiden ringde Stefan och berättade, att han hade bråkat med Mr X utanför fritidsgården. kvällen före. Jag ringde upp Mr X, som var deppig och nere och sa, att han inte skulle komma. Jag övertalade hnom att komma och lovade honom, att han skulle få sova över hos mig. Han var glad att få slippa Hammarkullen och jag åkte upp och hämtade honom. Hemma hos honom, fick jag kaffe och en massa nybakat kaffebröd, som jag fick ta med mig hem. Mr X föräldrar var tydligen glada över, att jag ställde  upp på honom.

Då vi varit hemma en stund, kom Miche,Ylva, Larsa och Sussanne. Micke var full och hade en spritflaska med sig. Egentigen kanske jag borde ha kört dem tillbaka till Hammarkullen, men jag släpte in dem i stället och tog spritflaskan ifrån från Micke. Micke var faktiskt glad och snäll. En stund senare kom ett  nytt gäng från Hammarkullen. De var nykta, med undantag för Stefan. Jag var besviken på Stefan, därför att han är med i föreningen och borde veta bättre. Men då han gick senare på kvällen, bad han om ursäkt. Jag uppskattade honom för det.

Under kvällen ville Micke ha tillbaka sin flaska, för han skulle åka hem. Han fick flaskan, men jag följde efter honom ut.  Vid entredörren utanför huset, ändrade sig Micke och ville med in igen. Jag lovade honom, att han skulle få det, om han kastade flaskan i sopnedkastet. Det lovade han. Jag gick lite före, men i trappan stannade Micke och tog sig en sup. Då tog jag flaskan och slängade den i sopnedkastetInga protester från Micke. Tillbaka i lägenhetan, gick Micke in på toaletten och spydde.

 Normalt brukar jag bli deppig och nere, då sånt händer. Men då jag pratade med  Mr X i telefonen, sade jag honom, hur viktigt det är, att man möter det negativa som händer, på ett positivt sätt. Plötsligt efter alla år, upplevde jag något nytt. Att bli lessen och besviken, upplevde jag plötsligt som något positivt. Därför kunde jag inte bli ledsen. Tanken på Mr X , blev blev en hjälp för mig. På så vis fick han tillfälle att hjälpa mig, genom att han ställde upp och följde med mig hem.

Tisdag 23 december 1980. Klockan är halv tolv på natten. Snart är det julafton. Måndag och tisdag har varit arbetssamma dagar för mig. På dagarna har jag skurat och bonat trappuppgångarna på Karl Gustavsgatan och på eftermiddagen fram till klockan 22.00 har jag arbetat på Hotell Klippan. Lite förkylning har jag också dragits med. Jag får försöka att varva ned nu under juldagarna, så att jag kommer iform igen. Men jag har haft tur med vädret! GOD JUL!

Onsdag 24 december 1980. Det är julenatt! Vädret är grått och disigt och termometern visar på 5 grader varmt ute. Då man är utomhus i det trista vädret, är det svårt att verkligen tro att det är julafton. Men för övrigt har det varit en skön och lugn julafton. Jag vaknade kl tolv och steg upp och steg upp en halvtimme senare. Då kom Michael och lite senare kom även Bengt, Bibbi och Annica. Bibbi hjälpte mig att koka julskinkan och julkorven. Vi käkade och bytte julklappar. Jag fick bestick, sköna toatvålar och rakvatten. Av Zetterberg fick jag en fin morgonrock och av Gigab en stor blomstergrupp.

Då mina barn hade gått, ringde Stefan och bjöd hem mig. Jag klädde mig och åkte dit, där jag fick kaffe, skinka m.m. Då jag varit där en stund, åkte jag över till Jaris hem. De hade också bjudit mig att komma. De lagade middag till mig och jag fick julklappar av dem: En fin hemstickad duk och en ask chocklad.Det är Stefans och Jaris föräldrar som jag nu har fått fin kontakt med och det är jag tacksam över. Det är skönt att känna, att de börjar få förtroende för mig. Det har varit dåligt med föräldrakontakten tidigare. Det beror på två saker: Dels har jag haft dåligt med tid, dels har jag inte vågat. Jag har känt mig allt för osäker på mig själv. Men nu känner jag det annorlunda. Jag börjar lita och tro på mig själv och det känns skönt. Det verkar vara så, att man blir bemött så, som man bemöter sig själv. Man skall nog inte förvänta sig, att andra skall lita på ens persson, om man inte litar på sig själv. Denna julafton har varit den bästa i Hammarkullen. 

Måndag 29 december 1980. På julnatten var jag på Hotell Klippan och tjänstgjorde.  Där var det ovanligt lugnt. Jag var sjuk under det nattpasset, men jag kunde inte ringa och sjukanmäla mig. Jag tyckte, att jag var tvungen att vara där, då jag hade lovat det. Då jag kom hem sov jag hela dagen. Jag hade någon form av influensa. Dagen därpå var jag lika dålig. Jag sov ganska mycket och svettades en hel del. På lördag, då jag legat i tre dagar, tog jag febern och den visade på 39 gr. I dag känns det bättre. Jag är feberfri, men jag har fortfarande ont i halsen.   

Tisdag 30 december 1980. I dag har jag varit ute en del. Lite konstig och osäker har jag varit, men då jag har haft en hel del, som jag måste uträtta, har jag varit tvungen att arbeta.  Michael har skött om min fastighetssyssla mycket bra. Föreningens Transit buss har jag skrotat, för att få plats till en körklar WW-buss som jag köpt för 1000 kr. På kvällen kom Stefan hem till mig. Han och Royne skulle fixa en småsak på Stefans farsas bil. I stället körde Royne mot en stolpe och förstörde hela frampartiet på bilen. Stefan, som hade ansvaret för bilnycklarna, tog detta tydligen mycket hårt. Han ville och fick sova över hos mig. Vi spelade ett parti schack. innan vi somnade.

Onsdag 31 december 1980. Nyårsafton. I dag sov vi ganska länge.Då vi vaknade fixade vi frukost. Sedan for vi till Linnegatan tillsammans med Michael och Benny. Meningen var att vi skulle svetsa lite på bussen, men vi upptäckte, att vi saknade skyddsglasögon och svetstråd. På kvällen åkte vi till Hammarkullen. Det var speciellt roligt att få träffa och krama om Nettan, Anneli och Marjut. Jag var också hem till Stefans föräldrar och fick bland annat lutfisk och potatis. På natten tjänstgjorde jag på Hotell Klippan. För närvarande är det ganska lungt på Klippan.

I dag har jag fått svar på en ansökan om en förlängd avbetalningsperiod på min tillkommande skatt på cirka 24 000 kronor. Men Skattemyndighetan anser, att min betalningsförmåga ej är nedsatt av sjukdom, arbetslöshet eller oförvållat (48 § uppbördslagen). Byråkraterna har visat sin oförmåga att tänka logiskt. På min ansökan har jag uppgivit, att min månadslön är 3 516 kr, sedan skatten är fråndragen. Ett barn i småskolan kan räkna ut, att det är omöjligt att betala en sådan skatteskuld på tre månader med den lönen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -- - - - - - -- -- - - - - - - - -

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1981

Söndag 4 januari 1981. Ja, nu är vi inne på det nya året. Då jag låg sjuk slutade jag att röka. Det är jag glad för. Eljest går livet som vanligt. Under julhelgen skulle jag ha skrivit brev till Faster Hulda i Lekvattnet, men det blev inte av. Tyvärr! Men varför inte göra det nu istället!  

Göteborg 810104 - Hej Faster Hulda!  God fortsättning på det nya året! Jag skulle ha skrivit brev till Dig under julhelgen, men jag blev sjuk i influensa. Men nu är jag frisk igen. I natt arbetade jag extra på Hotell Klippan. Eljest arbetar jag som fastighetsskötare på heltid på Linnegatan i GBG. Fritiden tillängnar jag ungdomrna i Hammarkullen. De sköter sig fint, men visst behövs det, att man hjälper dem tillrätta ibland. Till sommaren kan det hända, att jag tar några av dem med mig till Värmland och hälsar på i Lekvattnet. Det är underbart att få arbeta med dessa unga människor. Där kan man verkligen tala om, att odla och så för framtida skördar. Arbetet har  också givit mig en ny syn på Bibelordet: Bären varandras bördor! Fridshälsnngar från Ragnar

Måndag 5 januari 1981. I dag har jag besökt Lokala Sattemyndigheten, för att försöka förmå dem att upprätta en avbetalingsplan på min skatteskuld. Men icke! Det gick inte alls. Svaret blev, att jag fick vänta tills Kronofogdemyndigheten fick hand om skulden. För att få en avbetalnigsplan, måste jag först stämplas som en dålig skattebetalare.  Då myndigheten visar byråkratisk brist på  samarbetsvilja och intresse, tappar jag intresset för att betala skatteskulden innan Kronofogden får hand om den. Det är lika bra, att hela skulden får gå oavkortat till Kronofogden.

Onsdag 7 januari 1981. I dag kom Michael till mitt arbete. Han ville svetsa rosthål på bussen. Men då jag måste städa trappor på Karl Gustavsgatan, följde Michael med mig dit först. Vi städade halva antalet trappor. Därefter åkte vi tillbaka till Linnegatan och svetsade igen två hål bakom högra framhjulet på WW-bussen Det var Michael som skötte gaslågan. Det gjorde han rikigt bra!

LÖRDAG 10 JANUARI 1981. I dag har Annica, Lotta och jag storstädat och bonat i Zetterbergs Fastigheter i Annedal. På kvällen åkte jag till Hammarkullen med spårvagn. På fritidsgården hade Stendys Föräldraförening ordnat med discodans för ungdomarna. Det var många av mina ungdomar, som inte var där. Det tycker jag var tråkigt. För övrigt var det ganska bra, även om jag upplevde hur väldigt stora skillnaderna är, mellan hur ungdomarna upplever sina livssituationer.  Dessa skillnader i olika upplevelser skapar lätt konflickter och ångest i grupper och enskildt. Många söker sin förlorade identitet. Kanske det är livets stora plåga just nu: Att inte veta vem man är. Vem är jag? Vart är jag på väg? Frågor som många förgäves söker svar på!

Identiteten är mycket viktig. Det är det andliga andningshål, som hjälper oss att överleva. Den som söker sin identitet, söker inte han eller hon någon eller något som godkänner ens person, sådan som man är? Tyvärr är det alltför många, som idag söker sin identitet i missbruk. Allt för många människor kämpar förtvivlat för att söka sin identitet. På så vis glömmer de lätt bort, att ge glädje och uppmuntran till sina medmänniskor. Denna brist leder sedan till ökad identitetskris, som väl i själva verket är symtom på brist på kärlek och uppskattning.

Söndag 11 januari 1981. I dag har jag varit i min lägenhet i Kortedala hela dagen. Det var varit lungt och skönt. Julgranen har jag plockat ned och lägenheten har jag städat. Egenligen är min lilla lägenhet ganska gullig och jag trivs riktigt bra i den.

Tisdag 13 januari 1981. Nu är det precis fyra år sedan jag började mitt arbete bland ungdomarna i Hammarkullen. Det var vidspårvagnstrapporna, som jag hittade dem. De stod där och hängde helt öppet med sina thinnerflaskor och med sina trasor. En ganska tragisk syn i 70-talets välfärds-Sverige. Ungdomar med thinner och andra berusningsmedel, därför att de kände, att ingen tyckte om dem eller brydde sig om dem. Miljön och atmosfäen i Hammarkullen var i mitten på  sjuttiotalet, mycket destruktiv. Fritidsgården var stängd på grund av svåra ungdomsproblem.

I skolan skickades tonåringarna till OBS-klasserna, då de blev för jobbiga i den vanliga skolan. Problemungdomarna var uppdelade på minst två stora grupper. Ett äldre gäng av thinner och harchmissbrukare, där åldern låg från 16 år och uppåt. I det yngre missbrukargänget var åldern mellan åtta år och  sexton år. Sedan fanns också mindre gäng av ungdomar, som huvudsakligen sysslade med stölder och olovlig bilkörning. Allt detta bidrog till att skapa en upphetsad miljö för känsliga barn, där missbruk och slagsmål hörde till ordningen för dagen. Ofta var det både knivar och hundar inblandade i bråken. Barn i sex till sju-årsåldern är speciellt känsliga för milöpåverkan, då de vid denna ålder har en särskilt hög inlevelseförmåga.

De första gångerna som jag tog kontakt med det yngre gänget, var ungdomarna mycket misstänksamma och undrade vad jag var för person. 

Onsdag 14 januari 1981. I går kväll tjänstgjorde jag på Hotell Klippan. Då ringde Mr X och ville komma ned, därför att han hade blivit ovän med sin pappa. Jag lovade honom, att han fick komma. För mig är det viktiga, att ungdomarna känner, att de kan lita på mig och att jag ställer upp för dem.  Då är det bättre, att jag tar emot en gång för mycket och i onödan. Med den synpunkten får komma i andra hand.

Nu kom Mr X till Klippan en stund före innan jag skulle sluta mitt pass. Dessförinnan hade jag ringt hem till hans pappa och pratat med honom. Då Mr X kom, berättade han, att han har fått en jobbig lärare i sin skola. Läraren hade ringt hem till Mr X mamma och gormat över Mr X och till sist bara slängt på luren. Då pappan kom hem, blev han tydligen iriterad på sin son, medan mamman tog honom i försvar. Det hela slutade med att Mr X gick hemifrån.

Då jag slutat arbetet för dagen, åkte vi och köpte mat i en servicebutik. Därefter åkte vi hem och käkade och lade oss att sova. Dessförinnan hade Mr X berättat att han tänkte åka till Mölndal på morronen. Han har gamla kompisar där, sedan den tiden han tidigare bodde där. På morgonen, sedan vi druckit kaffe och käkat mackor, fick jag Mr X intresserad för vår WW-buss. Han satte igång med att slipa bort all gammal rost som fanns i lackeringen. Det var minsann inte lite. Bussen såg ut, som om vi hade hämtat ut den från ett skrotupplag.Själv satte jag igång  med att röja undan snön, som fallit under natten.

Då dagen led mot sitt slut, var det läge för mig att prata hem Mr X. Jag förklarade för honom, att det är viktigt att man kämpar emot lusten att  fly så fort någonting händer, som man inte gillar. Då blir man så småningom starkare och man utvecklas positivt. Samtidigt förklarade jag för Mr X, att om han sticker till Mölndal, lämnar han tre människor bakom sig, som kommer att känna att de har misslyckats. Jag förklarade desutom, att han kan vara övertygad om, att hans föräldrar kände sig ganska misslyckade, då han gick hemifrån kvällen före. Då jag åkte till Hammarkullen på kvällen, var Mr X med mig. Det blåste  och snöade, då vi åkte. Då Mr X kom hem, fick han en kram av sin pappa. Sedan fick vi grönsakssoppa med kött och potatis. Det var gättegott. Innan jag åkte hem den kvällen, tittade jag in till ungdomarna på fritidsgården och pratade med dem.

Fredag 16 januari 1981. I natt tjänstgjorde jag på Hotell klippan. Därefter åkte jag till Linnegatan och sov i två timmar. På kvällen var jag på Fritidsgården i Hammarkullen och såg filmen "Slaget om Littel Big Horn". Mr X var där, men plötsligt försvann han utan att jag kunde hindra det. Det var något som störde honom. Då  filmen var slut, följde jag med Mr X bror hem. Jag ville prata med Mr X. Han var hemma, men han hade varit ute och rökt lite harch. Jag ansåg , att det var oväsenligt vad som var orsaken till, att han lämnat Fritidsgården.  Det var heller ingen katastrof, att Mr X åter rökt harch, trots att han hade bestämt sig för att sluta.

Nej, det som är viktigt är, att han slutar fly. Jag sa till honom, att han måste kämpa emot impulserna, att fly så fort han känner för det. Hans värsta fiende är han själv, så länge han inte har övervunnit sig själv.

Lördag 24 januari 1981. I dag fyller jag 50 år. Jag känner mig lite nedstämd. Varför? Det vet jag inte. Det var inte så speciellt jobbigt i går, så det kan inte vara därför. Michael har sovit över hos mig. Annica kom vid middagstid med famnen full av blommor, blomkrukor och en kissemiss. Allt detta åkandes på spårvagn! Att hon bara orkar? Berit kan inte komma. Hon finns någonstans långt borta på Kinesiska sjön. På eftermiddagen kom äntligen Bibbi. Hon hade med sig middagsmat, som hon bjöd på. Det blev potatis och gräddsås. Jättegott! Bibbi visste tydligen, vad som är min älsklingsrätt. På bordet stod mina vackra blommor, som jag fått i tjusiga färger, med lila som grundton. Blommorna berättar också för mig var mina närmaste vänner är denna dag.

Mot kvällningen kom en grupp ungdomar från Hammarkullen. Det var Nettan, Patrik, Larsa, Anneli, Dick, Robert, Mackan och Ruths yngre syster. De var nyktra och fina. Mickael M var också med. Jag höll på att glömma honom.

Måndag 26 januari 1981.  På jobbet i dag har jag varit nedstämd och deprimerad.Jag vet inte varför? Kanske är jag arbetstrött, jag har ju arbetat ganska många extrapass på Klippan denna månad.  Mitt högra knä gör också ont. Det är en gammal skada, sedan en unghäst sprang på mig, då jag försökte stoppa honom, sedan han blivit skrämd i sken med en tvåhjulig kärra efter sig.

Fredag 6 februari 1981. Denna vecka har jag varit sjukskriven. Stefan har arbetat i stället för mig. Han begärde ledigt från skolan och fick det. Det är säkert bra för Stefan, att han får arbeta en vecka och känna sig nyttig. Han har slarvat med skolan den sista tiden. I dag åkte Annica, min yngsta dotter till S:t Anton på en skidvecka. Det  är ju sportlov nästa vecka.

Lördag 7 februari1981. Discodans på Hammargården med Stendys Föräldraförening. Mycket ungdom. Några Krimmare kom dit och sökte två killar. En av killarna var från Hammarkullen. Han blev utpekad av fritidsledaren på gården. Snett gjort! Ann B blev upprörd av det inträffade. Det tjänade säkert ingenting till, men jag tycker att det var just, att hon engagerade sig och visade vad hon kände!

Söndag 22 februari 1981. I dag fick Ann B en chockladask av mig. Hon fick den, därför att hon visade så tydligt vad hon kände, då krimmarna var på gården. Jag har kommit underfund med hur viktigt det är, att uppmuntra och ge lite stöd och beröm  då någon gör något positivt. Dessa ungdomar, som för det mesta bara får negativ uppmärksamhet. 

Långfredag 17 april 1981. I dag åkte vi till Värmland. I Grums hälsade vi på Ruth och Olle och deras barn. Därefter åkte vi till Fäbacken i Lekvattnet. Denna resa var mycket dåligt planerad. Men Yvonne och Svens lilla stuga var ledig och vi fick låna den över helgen. Den är ganska liten, men Benny och Michael fick sova hos faster Hulda. Jari, Marjut och Susanne var de övriga ungdomarna, som följde med till Värmland.

Påsklördag 18 april 1981. I dag åkte vi till Norge och handlade. Det var främst margarin och vetemjöl som var billigt. Vi köpte också några vykort och skickade till Ungdomar som var kvar i Hammarkullen. På väg tillbaka, sökte vi efter Europas största gran, som finns på Kyrkskogen i Lekvattnet, men vi hittade den inte. Däremot fanns det ganska mycket snö kvar i skogen. Glad Påsk!

Söndag 19 april 1981. I går kväll avslutades påskaftonen med en trevlig kväll hos Yvonne och Sven. Då vi käkat vid ett trevligt påskbord med ägg och andra läckerheter, visade Sven några trevliga diabilder från sommar och vinter i Lekvattnet. Dessa bilder tillsammans med utvald musik, visade prov på god smak och talang hos Sven. En mycket trevlig kväll!

I kväll var vi och letade rätt på granen. Vi fann den nu. Sven hade talat om föross, var vi skulle söka. Jag har varit där tidigare och tittat på den, men det var för länge sedan. Granen står i ett bestånd av stora granar och storleken märks inte så mycket. På kvällen var vi i Pingstkyrkan i Torsby på möte. Jag är sedan gammalt bekant med Tyko Isaksson, som då var pastorn i Pingstkyrkan.

Annandagen, måndag 20 april 1981. Så var då påskhelgen över. Vår buss har skött sig jättefint. Ungdomarna också. Marjut och Susanne är visserligen jobbiga på nätterna. De kan inte koppla av och sova. Yvonne och Sven har en hel del får. Tackorna lammade under påskhelgen. Strax innan vi skulle åka, var det en tacka som fick problem under lamningen. Hennes båda lamm kom samtidigt. Ett baklänges och det andra framlänges. De kvävdes, men tackan klarade sig! 

 

__________________________________________________________

Fredag 14 januari 1977. Här gör vi en tillbakablick på fyra år. Även dessa anteckningar gjordes 1981.

Denna kväll skulle jag ha träffat ungdomarna på Sandeslätts fritidshem. Vi hade fått löfte att låna den på fredagar och lördagar från kl 18.00. Men ungdomarna kom inte. Jag fick sitta där ensam denna första kväll. Nycklarna glömde jag inne på kontorsrummet, då jag stängde dörren, som gick i lås. Jag fick ringa Securitas och be dom hjälpa mig. 

Lördag 15 januari 1977. Denna kväll i Hmmarkullen gick jag till torget  vid 18.00-tiden, för att leta efter mina ungdomar. Ett femtontal ungdomar stod och hängde vid nedfarten till Spårvägen. Jag frågade dem, om de ville följa med till Fritidshemmet. En liten tjej, 13 år Anneli, frågade om de fick ta med sig flaskorna, så skulle de följa med. För mig var det viktigt, att få kontakt med dessa ungdomar, så jag gick med på deras krav. I lokalen grillade vi korv i den öppna spisen, tittade på TV och spelade bordtennis i det inre rummet. Det är nog ingen överdrift att påstå, att det var en aning jobbigt att försöka hålla ett öga på dessa ungdomar.

På måndag ringde föreståndaren och anförde en rad klagomål. Bland annat var en blomkruka flyttad en aning på fönstrerbänken. Vi hade vädrat med öppet fönster, därför att vi hade fått in lite rök i lokalen, då vi grillade korv. Vidare fick jag anmärkning, därför att mattan på golvet inte låg precis som den skulle. Vi hade sopat och städat upp efter oss, men mitt fotografiska minne var inte vad det borde vara, därför missade jag någon millimeter på mattplaceringen. 

Då fick jag klart för mig, att man aldrig kan lära sig på skolbänken hur man umgås i verkligheten, för att hjälpa ungdomar med problem. Ungdomar, söndertrasade invärtes i själen av bråk i hemmen, missförstånd i skolan och en allmän stämpling. Vidare fick jag klart för mig, vilka oerhörda klyftor vi har i dagens samhälle.

30-talets fattigdom för arbetarklassen finns kvar. Den har bara bytt skepnad. På 30-talet var det brist på mat för de fattiga. På 70-talet är det bristen på kärlek och uppskattning, som skapar de stora kriserna. Jag tror att den fattigdomen är svårare att klara av. Denna fattigdom har också skapat en brist på engagerande och ansvarstagande människor till gagn för våra medmänniskor. Detta visar sig  tydligt i vårt sätt att bemöta de  människor som har hamnat på samhällets skuggsida. Våra mentalsjukhus är fulla av  människor, som ingen bryr sig om och våra alkoholister får supa till dess att de dör på samhällets ungkarlshotell.

Måndag 24 januari1977.  Då jag för fyra år sedan fyllde år, kom ett tiotal ungdomar fån Hammarkullen för att fira mig. De åkte spårvagn och det måste ha luktat thinner ganska ordentligt i vagnen, för de var ganska thinnerpåverkade då de kom. Men de var lugna och snälla och de kramade mig då de kom. Jag gjorde inte mycket för stt plocka bort boffet. Slaget om thinnerflaskorna skulle komma senare.

UNGDOM PÅ GLID
I tidningar och på TV har vi under sommaren och hösten fått se, hur ungdomsgäng har vandaliserat våra större städer. Bilar har stuckits i brand. Räddningsfordon har attackerats. Skador för miljoner, där vi alla får vara med och betala genom högre försäkringspremier. Samhället får vara med och betala sin del, genom högre kostnader för polis och räddningstjänst. Det finns inga vinnare i detta krig. Vi är alla förlorare och det är samhället som bär största ansvaret för det inträffade.
Det här med ungdomskravaller är inget nytt. Det har funnits så länge jag kan minnas. De kommer också att finnas så länge politikerna anser, att det är lättare att satsa miljoner på att reparera skadegörelser i stället för att satsa miljoner på konsekvent vård och vettiga fritidsaktiviteter för de ungdomar som är mest utsatta i vårt samhälle. Jag skall ta Er med på en vandring, om Ni vill och orkar följa med.
Under första hälften av nittonhundrasjuttiotalet var det mycken ungdom som for illa i Göteborgs ytterområden. På den tiden var jag politiskt intresserad och fångad av den vänsterrörelse som drog fram över världen i spåren av kriget i Vietnamn. För övrigt en vänsterrörelse som i dagsläget inte ens är värd förnamnet. Allt och alla har slumrat in i en dåsig hycklande tillvaro.
Jag arbetade på min fritid på allaktivitetshuset Hagahuset i Göteborg, som sedermera stängdes av politikerna. Stället ansågs allt för vänsterorienterat. Men jag ville försöka göra något vettigt med mitt liv, och jag kom att ägna all min tid till att ställa upp på barn och ungdom i Hammarkullen, som på den tiden var en av Göteborgs största sovstäder. Husen var byggda i långa längor i grå betong. En fullständigt steril miljö utan något att glädja sinnet med.
Då jag kom till Hammarkullen på eftersommaren innan skolan hade börjat, var alla fritidsgårdar stängda. Undomarna fick klara sig själva bäst de kunde. För att klara sin trista miljö blev thinnerflaskorna vad de tröstade sig med. Ett mycket farlig sätt att söka trygghet på. De yngsta pojkarna jag träffade på i buskarna runt Hammarkulletorget, var inte mer än sju år. Hur kan någon förundra sig över ungdomskulturen och våldet i våra storstäder med den satsning som de ansvariga bedrev under många år. Så småningom fick jag och ungdomarna tillträde till en ungdomsgård, som varit stängd en längre tid. Vi hade olika aktiviteter, bl,a. biljard och disco och jag ägnade all min tid till ungdomarna.
För egna pengar köpte jag musikinstrument som ungdomarna fick hantera efter bästa förmåga. På den tiden var texter och musik den protest som ungdomen visade mot samhället och som framfördes av grupper som sedermera blev välkända i samhället.Jag hade även hästar som ungdomarna fick rida på. Plötsligt hade dessa ungdomar träffat någon, som ställde upp och som förstod dem i deras livssituation. Vad jag fick i stället var en känsla av att betyda något och att känna mig behövd och nyttig. Jag behövde aldrig vara rädd, även om miljön i gängen ibland var kaotisk. Jag kände mig som DRAGOS, skyddad av ungdomarnas omtanke och värme.
En kväll hände något allvarligt på ungdomsgården. En äldre tonårig flicka kom till lokalen med en thinnerflaska i handen. Jag tog hand om flaskan och låste in den. Då våra aktiviteter började gå mot sitt slut, ville flickan ha tillbaka sin flaska, vilket jag tyckte var onödigt. Det blev bråk, men jag ville inte ge upp min ståndpunkt och tjejen ville inte gå utan sin flaska. Vi befann oss i köksdelen av lokalen och i ett förtätat kaos fick någon ut bestickslådan, och tjejen fick tag på en kökskniv med ett tjugo cm. långt knivblad, som hon satte direkt mot mitt mellangärde. Jag stod med ryggen mot väggen för att få ha ryggen fri, men jag gjorde ingen ansats att försvara mig. Jag överlät till flickan att välja, vilken väg hon ville vandra i fortsättningen. För min del var vägen klar, det var icke-våld som gällde.
Med i lokalen fanns en yngre bror till tjejen. Han blev förskräckt över utvecklingen, men han vågade inte ingripa mot sin storasyster. I stället sprang han skrikande mot utgången, fick med sig en pall och slungade den in i ett kontorsfönster. Detta bidrog i hög grad till att få bort fokus på thinnerflaskan, och förskäraren var inte längre något hot mot mig. Vad som sedan hände minns jag inte så noga, men tjejen fick arbete på Salgrenska sjukhuset. Hur länge hon blev kvar där vet jag inte, det är otäckt svårt för en ungdom med hennes upplevelser att klara pressen i samhället. För fritidsgårdens del stängdes den direkt. En trasig ruta var tillräckligt för att stänga ute ungdomarna från gården i fortsättningen. Med den filosofien är det inte konstigt att det är problem i vårt samhälle. Värdet av egendom och pengar står högre i kurs än omvårdnaden av trasiga barn och ungdomar i våra förorter.
Den här berättelsen är ingen efterkonsruktion. Det finns fortfarande kvinnor och män som var med och som minns. Några av de forna ungdomarna har efter alla år hittat mitt telefonnr. och ringt mig sedan jag flyttat till Värmland. Ett par av dem kom i somras på motorcykel och hälsade på. Mot alla odds finns det några av dessa utsatta barn och ungdomar som överlevde misären i Hammarkullen.
Då jag först kom till Hammarkullen var min ekonomi i ordning. Jag hade ett reg. städ-ab där pengarna för fastighetsskötseln bokfördes. För att inte mina barn skulle bli lidande, överlät jag bilen och äkta mattor på mina barn. Men verksamheten i Hammarkullen kostade och mitt städ-ab gick i konkurs på grund av obetalda skatteskulder.
Då fritidsgården stängdes och bostadsbolaget tänkte vräka mig från bostaden i Sandeslätt, valde jag att frivilligt försvinna. Min ekonomi var körd i botten, men jag fick arbete på Ungkarlshotellet Klippan i Majorna. Hotellet var i första hand avsett för bostadslösa och personer med missbruksproblem. Då jag saknade pengar till spårvagnsbiljetten, gick jag och tiggde mig ett kuponghäfte av fritidskonsulenten på Hammarkulletorget.
Bostadsfrågan löstes genom ett hyreskontrakt med min arbetsgivare Zäta, där jag hela tiden haft en del arbete kvar. Då mitt gamla städbolag försvann i konkursen, startade jag ett nytt städ och fastighetsskötarebolag 1984. Bolaget Zäta hade anställt en ny fastighetskonsult. En hygglig person som gick efter avtal med branschen. För min del innebar detta att ju mer jag arbetade på beting, dessto mera tjänade jag. Det var inte timmarna som räknades utan resultatet av utfört arbete. I praktiken innebar detta att jag stundtals hade betalt för tre utförda arbeten, som genererade klingande valuta då jag utöver timlön även kunde tillgodogöra mig tilläggen i form av de sociala påläggen, sem.ers. och övriga sociala avgifter. Då jag arbetade mest hela tiden, behövde jag inte så mycket kontanter.

Samlade omkring storgranen: Sittande är Jari, bakom är Michael och tredje personen är Benny.